Jag åkte tåg från Göteborg mot Stockholm för en tid sedan. Tåget hade just avgått och konduktören kom genom förstaklassvagnen där jag satt inne i ett telefonsamtal då jag hörde honom komma till passageraren bakom mig, en kvinna i yngre medelåldern med cendréfärgat hår som hade kommit inhastande i sista minuten.
– Kan jag få se på biljetten, sa konduktören…
Han var lång, slank och mörkhårig, kanske i fyrtioårsåldern. Klädd i SJ:s mörkblå kläder.
– Tyvärr har jag har bara min kod, sa kvinnan. Jag hann inte lösa ut mina biljetter i morse. Dagis, stress och sista minuten du vet, men här är min kod.
Hon visade en utskrift av sin beställning.
– Har du varit i Göteborg hela dagen utan att lösa ut biljettterna, sa konduktören. Att du inte hann i morse, kan jag möjligen förstå. Men nu har det ju gått en hel dag då kan du inte skylla på att du inte hann.
Hon suckade lite och sa:
– Det har varit fullt upp hela dan.
– Vad har du gjort då, frågade konduktören.
– Varit hos kund.
– Menar du att du varit en hel dag utan att kunna lösa ut dina biljetter?
– Ja, kunden tog all tid och har ju biljettkoden här som visar att allt är betalt och klart.
En lång suck följd av en konstpaus från SJ-mannen förtätade stämningen.
– Vad då kund? Hur skulle det gå om alla mina passagerare kom med koder i stället för med biljetter?
– Men jag har ju…..
– På tåg har man biljett dundrade konduktören, det vill jag att du ska lära dig till nästa gång. Så här kan man inte resa på SJ. Har du förstått det?
– Ja…förlåt SJ, sa den nedslagna kvinnan.
( Jag sa senare till kvinnan, när jag hämtade kaffe efter mitt mobilsamtal, att det var otroligt att han läxade upp sin kund, en vuxen kvinna. Då kom flera fram och det muttrades allmänt i vagnen. Denna SJ-händelse har säkert berättats mycket de senaste veckorna. )
