Ulf Ärnström gjorde mig nyligen uppmärksam på en problematik som dyker upp i den så kallade Berättarrörelsen ibland. Man tar en folklig berättare från en stark berättarkultur, kanske från en indiankultur eller representant från inuiterna på Grönland. Han eller hon har hemma en stark och självklar roll som en del av sitt kulturella sammanhang. Men när berättaren bjuds in och sitter på en scen på en berättarfestival någon annanstans i världen så visar det sig ibland att det inte fungerar alls. Det får mig att reflektera över…
berättandet i och om företag och organisationer. I dessa sammanhang är det, brukar jag framhålla, viktigt att inte överbetona berättaren i sig utan att fokusera mer på vad som berättas. Vilka berättelser kan man skörda och forma så att de sprids och bärs av många människor.
Jag brukar, helt frimodigt, påstå att var tionde person i vår kultur har en naturlig lust och läggning att berätta. Dessa finns i kamratkretsen, i släkten och självklart också på arbetsplatserna. Om man dukar bordet med en bra repertoar så blir dessa personer ofta nyckelpersoner i den muntliga spridningen av berättelserna.
Om det stämmer att var tionde har läggningen så är det lätt att räkna ut hur många berättare en organisation med 30, 300 eller 3000 medarbetare har. För att inte tala om dem med 3.000, 30.000 eller 300.000 kunder.
En poäng i organisationsberättande är alltså att berättelserna ska kunna få vingar och fungera också utanför sitt ursprungssammanhang. Det påverkar också dramaturgin i Corporate Storytelling. Inte så mycket hur och vem som berättar utan mer vad och när.
