I dag går Nyhetsbrev 48 ut till närmare 2500 prenumeranter. Det finns i sin helhet här under om du klickar på länken. Vill du också vara prenumerant så kan du skicka din adress till matts@storytellers.se så lägger jag in dig i sändlistan. Det är självfallet gratis.
Nyhetsbrev 48:
Den gråtande ryssen
Hej Storytellervän,
Så har det gått en månad igen. Jag ska berätta lite om vad som farit genom mitt huvud och storytellers.se sen förra brevet. Mycket av det jag nämner här finns i fördjupad form på storytellers.se.
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Nyligen hade jag en spännande workshopdag med skolledare i Stockholm, bland annat rektorer som förstås gärna vill tala om just sin skolas kultur och kanske till och med sin skolas varumärke.
Men i storytellingmetoden gäller det att, sa jag, att för ett ögonblick sluta tala skolplaner och abstrakta påståenden. Det räcker inte heller att säga: Här på skolan mobbar vi inte. Här på skolan har alla lika värde.
Med storytelling sätter man istället scener och låter verkligheten beskrivas i befolkade händelser. Man berättar om verkliga skeenden som visar något viktigt. Lyssnaren / läsaren tänker och lägger till själv utifrån den scen som sätts.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag minns förresten, apropå skolor, en speciell skola som jag arbetade med för några år sen. Det var en sådan skola som arbetar med barn och ungdomar som inte alls fungerar i vanliga skolor, inte ens med det extra stöd som eleven fått.
Det var alltså en skola för riktigt svåra elever.
På den här speciella skolan får lärare och föräldrar ibland se magiska ögonblick när det vänder för eleven. De kontaktade mig för att få stöd i att berätta emotionellt i stället för att redovisa organisationsfakta, skolplaner och powerpointifierade förnuftspresentationer. Skolledningen ville kunna kommunicera sin kompetens emotionellt med hjälp av storytelling. Det var därför jag var där.
En tid senare fick jag höra om ett ryskt besök på denna specialskola.
En rad herrar med grå kostymer och granitansikten hade kommit för att höra om skolans framgångsrika pedagogik. De hade breda bröstkorgar och kraftiga händer och de satte sig längst fram med tolk för att få höra hur skolan arbetade med sina ”problembarn”.
Skolledningen hade bestämt sig för att fokusera sina presentationer på sanna berättelser om vändpunkter och magiska ögonblick i elevernas utveckling. Det mer formella och administrativa skulle man förstås kunna ta senare om ryssarna frågade.
Tolken översatte löpande om vändpunkterna i barnens liv på skolan. Berättelserna om personalens, elevernas och föräldrarnas känslor fick stort utrymme i brättelsen om skolans verksamhet.
Snart började ögonen glänsa hos ryssarna och man såg att någon av dem hade svårt att hålla gråten tillbaka när hans bröstkorg hävde sig allt häftigare. Snart snyftade folk i hela rummet. Ryssar och svenskar var så gripna att de grät varmt tillsammans över dessa människoöden och hur skolan hade hittat vägar till ett bättre liv för barnen.
Efteråt gick en av ryssarna fram till föredragshållaren från skolan. Han var stor och bred. Hon var liten och tunn. Han kramade henne hårt i en riktig björnkram och tackade medan hans tårar rann över kinderna. Hon kunde inte annat än lägga kinden mot hans hulkande ylletröjsklädda bröstkorg eftersom han var så stor och hon var så inkramad av ryssens starka armar.
Dessa ryssar kommer aldrig att glömma nyttan med denna skola och de tvivlar aldrig på kompetensen hos personalen. Deras minne sitter nämligen emotionellt planterat i deras hjärtan tack vare storytellingmetoden.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Ibland får jag frågan om hur man ska berätta.
Framförandeteknik och retorik i all ära. Men jag tonar gärna ned det där med retorik och teknik. Du är ok som du är. Alla kan berätta. Att vara människa är att kunna berätta. Vi berättar hela tiden för våra vänner och anhöriga. Jag säger: Låt oss ta fram den enkla vanan vi redan behärskar också när det gäller jobbet och det vi vill och kan där.
Det handlar alltså mer om VAD vi berättar än HUR vi berättar det. En enkel befolkad berättelse från organisationskulturen kan ha en stark påverkan. Blir det för mycket tal om hur man berättar så hämmar det storytellingen i företag och organisationer.
Herre Gud, säger jag. Det är inte en audition som pågår på jobbet.
Det viktiga i Corporate Storytelling är att söka, finna och skörda organisationens viktigaste berättelser och sen att sätta dem i arbete. Man behöver alltså i första hand en repertoar.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Apropå flyktingbarnen i Vellinge så fick jag den här berättelsen när jag sökte Skelleftestories i somras:
Den afghanske gymnasisten Elias hade flytt över bergen från Afghanistan undan förföljelser. Han föräldrar hade samlat ihop smuggelpengarna. Han tog sig så småningom till Sverige och kom till Skellefteå som ensamkommande flyktingbarn.
Han vägde då 45 kilo.
Men Elias var öppen och positiv och lärde sig, som så många andra flyktingbarn, svenska i rekordfart. När han skulle välja gymnasielinje valde han omvårdnad och påbörjade utbildningen till undersköterska.
Redan under praktikperioderna blev han mycket omtyckt av de gamla skellefteborna på stadens äldreboenden där han jobbade extra. De frågade ofta efter Elias.
Men så kom utvisningsbeslutet. Elias och en rad andra afghanska flyktingar i Sverige skulle skickas hem och Elias tvingads nu gå under jorden. I Skellefteå demonstrerade 100-tals skolungdomar på torget för att han och de andra skulle få stanna.
På äldreboendet visste de inte var han gömde sig men en dag kom han och sa att han ville jobba. Trots att han gått under jorden. Man skulle kunna säga att han riskerade livet för att få jobba. Han var nämligen övertygad om att han riskerade sitt liv om han blev skickad tillbaks till Afghanistan.
Eftersom polisen letade efter honom kunde han inte stå med sitt namn i vikarielistorna. Men han ville hellre jobba än gömma sig. Så han arbetade i smyg och i maskopi med personalen på äldreboendet. Hans namn fanns inte i vikarielistorna fast han var där.
Tack vare det fick de äldre, som tyckte så mycket om Elias, en del av sin omvårdnad av en utvisningshotad afghansk pojke som utbildade sig i Skellefteå.
Senare fick Elias beskedet att han kunde stanna och han är fortfarande kvar i vårt land, nu som färdigutbildad undersköterska.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Det här nyhetsbrevet skriver jag, Matts Heijbel. Jag brinner för berättelsens kraft. Lika viktig vid lägerelden, på runstenen, i trycksaken och i dag på Facebook eller andra platser i den så kallade sociala webben. Du får det för att du bett om det eller för att du listat dig på något av mina seminarier. Du får gärna citera ur det men säg då var du fått citatet ifrån.
Vill du inte ha det längre så vänd brevet med ett nej tack så tar jag bort dig ur sändlistan,
hälsar Matts Heijbel
Stockholm / Grödinge 19 november 2009
