För mig är berättelserna i och om en organisation och dess varor och tjänster ett kulturkapital. Precis som i alla mänskliga sammanhang är berättelserna kulturbärare som visar vad vi kan, vad vi vill, vad vi står för och vart vi är på väg. Man kan leta folklore hos en fiskarbefolkning i Polynesien och man kan leta folklore i administrationen på Socialstyrelsen. Då undrar jag en sak, var är…
…kulturchefen på Socialstyrelsen?
Vem ansvarar för att man tar till vara organisationsfolkloren?
Jag är övertygad om att denna fråga, om några år, kommer att få ett tydligare svar än den får i dag. Varje företag och varje organisation kommer att förstå att det finns ett kulturkapital i form av berättelser som kan sättas i arbete och som kan göra nytta i marknadsföring, rekrytering, sälj och internt kulturcoachande och ledarskap.
Detta är något jag hela tiden missionerar om och det är en gåta att svenskt arbetsliv inte har kommit längre.
Men nu, när jag jobbar med exempelvis Malmö Stad, så ser jag något fantastiskt. Där är planen, enligt den brinnande Jalle Lorensson, att alla 20.000 anställda ska involveras i arbetet med att ta fram och ta emot de berättelser som speglar Malmö Stad i dag och i morgon. De kommer att möta tanken och förstå kraften i storytelling i och om kommunen.
Och på Sca, som är Europas största privata skogsägare och dessutom en gigant i hygiensektorn, provar man storytellingverktyget i arbetet med det samlande varumärket och med idén om hur morgondagens chef bör vara.
Där är storytelling ett viktigt verktyg för att göra mer abstrakta och teoretiska tankar levande och verkliga med hjälp av berättelser baserade på verkliga händelser.
De som driver dessa processer är i mina ögon något av de kulturchefer vi kommer att få se så mycket mer av längre fram.
