Historier tycks helt enkelt gå hem bättre än kalla fakta, konstaterar Sara Kristoffersson nyligen i en Under-streckare i Svenska Dagbladet . Hon är fil dr i konstvetenskap och gästlektor på Konstfack. Och visst…
kan man säga så.
Jag för min del brukar säga att storytelling och berättelser (jag använder helst inte ordet historier eftersom det ger felaktiga associationer) påverkar och argumenterar på ett annat sätt än faktuell kommunikation. Hjärta mer än hjärna, enkelt uttryckt.
Våra samtida organisationskulturer har länge haft faktuella slagsidor i sin kommunikation. Det är därför det möjligen våras för det emotionella. Man kan förstås också konstatera att emotionell kommunikation fortfarande är tämligen oexploaterad, inte minst i Skandinavien. Människan har emotioner.
Ordet kommunikation betyder göra gemensam och det är vad en berättelse försöker göra. Den försöker beröra och dela med sig av en känsla.
Sara Kristoffersson snuddar också vid frågan om sanna eller påhittade berättelser.
Jag för min del ser berättelsen om ett kulturkapital som är hämtat från verkligheten och som delas av folkgrupper, både medarbetare och kunder/brukare
I går till exempel var jag och föreläste och storyskördade hos informatörer i Stockholms Stad. Då skulle jag kunna säga att jag träffade Stockholms-Stads-folket. Människor som säljer 40 tim i veckan av sina vakna tid för att hantera organisationen Stockholms Stad, som för övrigt är Sveriges största arbetsgivare.
Det är klart att deras berättelser, deras kulturkapital, visar hur de hanterar sitt uppdrag. Att det är något fint som kan addera värden till varor och tjänster om man bara berättar.
Dessutom är det viktigt för dem att skörda berättelser som visar meningen med att de finns till i sin vardag och hur medborgarna bekräftar detta. Så samlar vi berättelser. Dessa berättelser ska senare befolka Stockholms varumärke i arbetet med Vision 2030.
Detta behöver man inte, som Sara Kristoffersson lite försåtligt gör, förminska med ord som reklammakarnas främsta redskap eller påståenden om cyniska tekniker.
Det handlar helt enkelt om att berätta om verkliga och duktiga människor som arbetar för ett Stockholm i världsklass och som vill berätta med exempel hur det kan gå till och på vilket sätt världklassambitionerna kan yttra sig.
Dessa berättelser är lika mycket kultur som vilken kultur-kultur som helst och skulle mycket väl kunna framföras på någon av stadens kulturscener.
