Skolstorytelling

När skolor sysslar med varumärkesbyggande så brukar det ofta handla om påståenden om hur man är på den här skolan. Vi tar hand om varandra. Vi tolererar inte mobbning. Vi sätter eleven i centrum. Vi är en del av lokalsamhället och liknande. Det är väl bra, men för mig som storyteller så är det exemplet som fattas. Det händelsebaserade berättandet. Jag hörde om…

…Maria som gick på Broängen för några år sedan. En högstadieskola i Botkyrka.
Maria tillhörde de svartklädda. Hon hade färgat håret svart, hon hade svarta kläder och en del nitar. Hon lyssnade på de svartkläddas musik och umgicks med andra som var klädda som hon.
En del andra elever blev provocerade av hennes stil och en del Hem-och-skola-föräldrar trodde hon var dåligt sällskap för deras HM-klädda döttrar. En del lärare som vill ha mer uppfostringsskola blev också provocerade av att hon skulle klä sig så där…
Men Maria brydde sig inte. Hon var smart och ambitiös och klarade skolan bättre än de flesta. Dessutom var hon allmänbildad.
På den här skolan hade de en ovanlig och speciell rektor som senare fick utmärkelser för sitt ledarskap. Han hette Fredrik och det berättades att han såg eleverna som sina främsta uppdragsgivare.
Han satt inte bakom en stängd dörr och rött ljus i någon rektorsexpedition utan rörde sig mycket i korridorer och uppehållsrum. Han var till och med klädd i hip-hop-byxor.
En dag kom han fram till Maria som satt vid skolskåpen och väntade på nästa lektion. Han satte sig vid hennes sida och frågade:
– Hur är det Maria?
– Det är bara bra, sa Maria.
Han tittade på henne, sen sa han. Du har en skön stil Maria, stå på dig!
Där satte han sig i hennes medvetande. Han såg henne och han stod på hennes sida. Det glömmer hon aldrig.
Så kan en rektor göra när han eller hon närmar sig eleverna. För det är säkert att det inte bara var Maria som hade rektorn bakom sig på Broängen. Han såg eleverna och stod alltid på deras sida.
Detta är skolstorytelling som talar om värderingar genom att berätta om en händelse.
Man sätter en scen, befolkar den och sen får läsaren eller lyssnaren tänka och reagera själv. Man behöver inte ens reagera likadant men alla ser händelsen och drar sin egna slutsatser.
Det är så interaktiviteten fungerar i storytelling.