Nu har Nyhetsbrev 41 skickats ut till prenumeranterna. Vill du läsa det så klicka på länken här under. Vill du själv ha det så skicka en mail till nyhetsbrev@storytellers.se
Hej Storytellervän
Här är Nyhetsbrev Nr 41 från www.storytellers.se
Här reflekterar jag, Matts Heijbel, lite över vad som hänt den senaste månaden på storytellingfronten. Jag ställer samman några tankar som jag fått i och med mitt arbete som Storyteller i och om företag och organisationer. Som storyteller om organisationers varor och tjänster och om meningen med att en viss organisation överhuvudtaget finns till.
Jag har nu passerat 115.000 besökare på www.storytellers.se och drygt 2.000 människor har, som du, valt att vara prenumerant på nyhetsbrevet.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
När jag häromdagen intervjuades av den norska studentskan Elin Isaksen från Tromsö så gav jag henne en mängd exempel på hur storytelling kan låta och hur man på olika sätt kan använda berättarkapitalet i bland annat varumärkesarbetet. Hon skriver nu en masteruppsats i ämnet.
Jag gav Elin bland annat några exempel från Fjällräven som jag arbetar en del med. Fjällräven har ju ett väldigt starkt varumärke och gott om hängivna evangelister som är beredda att berätta Fjällrävenfolklore om de bara får tillgång till berättelserna.
Elin kom då på att hon kanske hade en Fjällrävenstory själv. I Tromsö på 80- och 90-talen så var Fjällrävens dunjacka så populär att den gick under namnet ”Tromsödräkten”. Ungdomarna gick huvudgatan upp och ned i sina röda och blåa Fjällrävenjackor.
Problemet var att en Fjällrävenjacka kostade många tusen kronor och att det var många unga som ville men deras föräldrar hade helt enkelt inte råd. T ex Elins pappa som var busschaufför.
Nu finns det ju ett norskt skatteparadis långt upp i Ishavet som heter Svalbard. Där kostade Fjällrävens jackor bara hälften på den tiden. Det gällde alltså att se till att någon som arbetade på Svalbard eller som besökte Svalbard kunde ta med sig en Fjällrävenjacka hem.
Eller om mammas mosters väninnia skulle kunna det i samband med en resa till islen.
Så fortsatte det. Efter en tid började tullen irritera sig på ”smugglingen” av Fjällrävenjackor. En enda jacka, inte mer än en skulle man få ta in. Då började folk packa en Fjällräven i bagaget och bar sen dubbla jackor på kroppen. Röda i ansiktet av värmen och med svettiga pannor gick de genom tullen med dubbla jackor på.
Men tullen gav sig inte utan började då ta jackor i beslag. Så gick det också när Elin äntligen via bekantas bekanta skulle få sin jacka. Tullen tog också den.
Som tur var hade Elin en bästa kompis vars pappa var skeppare. Han hade tagit hem en röd och en blå till sin dotter när han var i Svalbard. Så Elin fick låna den som väninnan för tillfället inte använde. Så kunde de båda gå i armkrok upp och ned på huvudgatan i var sin ”Tromsödräkt” trots att Elins pappa var en busschaufför med begränsad ekonomi.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Detta kan vara ett sätt att befolka varumärket genom att sätta in produkten i ett socialt sammanhang. Inte blir storyn sämre av att det här handlar om den lilla människan mot den stränga statsmakten i form av nitiska tulltjänstemän.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Apropå befolka. Jag talade nyligen med en man som jobbar på ett stort låsföretag. Han berättade att de led av idétorka ett år inför Elmiamässan. De brukade varje år göra en företagsfilm för att visa vilka fantastiska lås de tillverkade. Vackra bilder på fabriker, nöjda kunder och lås i motljus.
Men nu hade de inga bra idéer. Då bestämde de sig för att helt enkelt gå med enkel kamera och fotografera sin egen personal: Säg hej till kunden! Titta in i kameran!
Filmen visades sen på mässan och vid alla tänkbara tillfällen. Det var, berättade låsmannen, den mest uppskattade företagsfilm de någonsin gjort. Ingen tvivlade på att deras lås var bra och seriöst framtagna. Men att helt enkelt få se personalen. Det visade sig faktiskt vara ett framgångsgrepp, konstaterar han.
De fick också många spontanansökningar från folk som ville jobba på företaget. De verkade ju ha det så trevligt på det där låsföretaget.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
När jag håller öppna föreläsningar och seminarier kommer ofta kvinnor. De flesta av dem chefer. Det verkar som om kvinnor dras till berättande och emotionell kommunikation.
Det kommer förstås en hel del män också, särskilt under 40. Kan det vara så att kvinnor och yngre män är trötta på det ensidiga faktuella power pointeriet och rabblandet av siffror, tabeller och nyckeltal?
När jag var i Småland nyligen träffade jag ett 50-tal kvinnor i ett arrangemang av Nätet, ett regionalt kvinnligt resurscentrum. Flera av dem var Ambassadörer i Nuteks och Maud Olofssons ambassadörsnätverk som består av över 800 kvinnliga företagare som ställt upp på att berätta om hur det är att vara kvinna och företagare.
Det är alltid en speciell stämning och upplevelse att tala om storytelling i grupper där kvinnorna dominerar.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag arbetar med en del fackliga organisationer. Jag vet att många av dem tappar medlemmar på grund av de gamla pensioneras och att de unga inte alltid väljer facket. Så trots att facket kanske, på sätt och vis,har ”högkonjunktur” nu i dessa tider så skulle de verkligen behöva se över och fräscha upp sina berättelser.
Det räcker inte att visa en Markus och en Malin som gick med i facket för att ha någon som håller på dem vid eventuella konflikter på jobbet. Dessa porträtt, ibland etiketterade som storytelling, räcker inte hela vägen.
Fackföreningarna borde satsa mer på händelsebaserat berättande för att bli synliga emotionellt. Dessutom borde de kanske krasst redovisa de förmåner som följer med en fackavgift utöver själva ombudsmannastödet.
Jag tror att man kan hitta en del bra idéer i England som har en stark facktradition och som förstås upplever liknande tider som vi. Britterna har storytalang. Strategisk storytelling baserad på verkliga händelser ska det vara. Det ska de berätta om för att bli synliga för dem som inte redan förstått meningen med att vara med i facket.
Man talar numera om Den Fjärde Statsmakten. Till skillnad från gammelmedia, som är Den Tredje statsmakten, så består Den Fjärde Statmakten av bloggosfären och de sociala media överlag. Chattplatser, olika communities, Facebook mm. Det är där de unga finns och det är där de fattar sina beslut. Där ska man delta i samtalet, öppet och välregisserat. Då når man de unga grupperna.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag har för en tid sen lagt ut en länk från storytellers.se till en video där jag föreläser om Storytelling. Det var en video jag gjorde när flygstrejk hindrade mig att komma till en föreläsning åt Högskoleverket. Den länken ligger inlagd här på storytellers.se den 3 februari.
Gå in och lyssna om du är intresserad.
Jag har också lagt ut en länk till en filmskiss som visar hur jag tycker att ett skogsbolag skulle kunna tala om uthållighet helt utan att använda fakta. Emotionellt berättande alltså. Ingen tvivlar på att fakta finns i deras hållbarhetsredovisningar men här gäller det att också leverera en upplevelse. Inte genom att intervjua experter som upprepar det som står i dokumenten.
Vi valde istället vad jag kallar David Attenborough-konceptet. Var påläst och säg hur det är. Den filmskissen finns inlagd på storytellers.se via en länk in till filmproducenterna på Cre8it. Länken till filmskissen ligger inlagd den 28 januari på storytellers.se
Gå in och titta om du vill. Fem minuter tar den.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Du kanske har funderat över varför man ibland hyllar så många av de andra men inte just ert företag. Trots att ni är minst lika bra. Har de bättre reklambyrå eller vad är det?
Bästa storyn vinner säger jag. Vill du påverka snacket så får du delta i snacket. Du får skaffa dig en repertoar. Skörda från verkligheten och leverera. Det är vad det här nyhetsbrevet envist talar om och det är det du finner på www.storytellers.se som är en Sveriges äldsta företagsbloggar.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Du får detta brev för att du bett om det. Vill du inte ha det längre sä vänd det med ett Nej tack eller meddela dig via nyhetsbrev@storytellers.se
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Hej så länge hälsar Matts Heijbel som skriver detta och står för dessa ord. Vill du citera så gör det gärna men ange då källan
Matts Heijbel
Stockholm / Grödinge 10 februari 2009
