Jag har i dag träffat Svenska Mässan i Göteborg, personalen alltså. Först på förmiddagen 150-200 medarbetare. Sen på eftermiddagen cirka 25 som ville dela med sig av sitt kulturkapital i form av sina berättelser. Det kallar jag skördefest. När vi så småningom fått en bruttolista med berättelser så kommer det att bli dags att välja guldet i denna skörd och sätta det i arbete. En rörande berättelse var den om…
kameran.
En kvinnlig medarbetare som arbetar på mässan hade efter TUR, den årliga Turistmässan, gått igenom den vanliga skörden av inlämnade och upphittade föremål.
Hon tittade över vad de hade fått in efter TUR-mässan. Här fanns bland annat en digital systemkamera. Hon visste förstås inte vems den var men skulle försöka söka genom att titta igenom bilderna.
De första bilderna visade en förlossning. Bild på klocka. Bild på mamma. Bild på klocka. Bild på nyfött barn. Bild på klippande av navelsträng…
Hon gick vidare och hamnade sen i bilder från TUR-mässan. Det var ju där kameran hade hittats. Hon såg snart att det var bilder just från årets mässa.
Bild på monter. Bild på föremål i monter. Bild på man stolt framför monter.
Hon zoomade då in mannen och zoomade in mannens ansikte. Det kände hon inte igen.
Då lyckades hon zooma in hans namnbricka. Där stod ett namn och ett företag och då kunde hon gissa vems kameran kanske var.
Mannen som hade fångat sitt barns förlossning och som blivit fotograferad i sin monter hade fått sin kamera stulen. Han trodde inte sina öron när Svenska Mässan ringde och sa att de hade hans kamera.
Denna berättelse kanske kommer att ingå i den repertoar som jag med tiden ska utveckla dramaturgiskt för att hjälpa till att stärka organisationens värderingar och ladda varumärket.
Svenska Mässan är en mötesplats där över två miljoner människor passerar varje år.
