I dag går det här nyhetsbrevet ut till cirka 2000 prenumeranter. Vill du läsa det så kan du klicka på länken här under. Vill du själva vara prenumerant, gratis förstås, så kan du maila nyhetsbrev@storytellers.se eller scrolla och skriva in dig en bit ned till höger här på öppningssidan.
Hej Storytellervän
Nyhetsbrev 38
Det är dags för det trettioåttonde nyhetsbrevet från storytellers.se. Storytellers vill vara den självklara svenskspråkiga webbplatsen för den som intresserar sig för storytelling i och om organisationer och för deras produkter och tjänster.
Här behandlar jag en del av det som hänt på storytellerfronten den senaste månaden. Jag berättar öppet om vad jag kommit på och vad jag levererat och vilka som satsar på Storytelling.
Jag berättar, när jag får, vad jag gjort tillsammans med mina kunder. De flesta låter mig gärna berätta.
Jag påpekar det härliga faktum att storytelling inte passar sämre i lågkonjunktur än annars. Kanske är det tvärt om, rent av. I svåra tider behöver man sina berättelser extra mycket och kunderna vill förstås fortfarande kommunicera.
Den 14 november håller jag en heldag om Storytelling tillsammans med Wednesday Relations i Stockholm. Dit kan du anmäla dig om du vill.
Det mesta av det jag skriver här i nyhetsbrevet finns också i fördjupad form på www.storytellers.se
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Redan långt innan de kalla finansvindarna kom in över landet och vi började damma av kris- och konjunkturorden igen så gjordes en amerikansk undersökning om hur kunder och konsumenter i dag vill kommunicera med de företag och organisationer som de har relationer till.
Inte oväntat ansåg nio av tio att man måste kunna få information och kontakt digitalt via sociala media. Hälften hävdade dessutom att de också ville ha möjlighet till snabb och öppen interaktivitet. Samtal alltså, inte bara envägskommunikation.
Det är inte speciellt överraskande. Framför allt människor under 40 fattar sina beslut den vägen och skaffar sig alltid en second opinion på nätet. De bryr sig allt mindre om andra kommunikationsvägar som konventionell reklam på papper och i etern.
Nu när vi är krismedvetna är detta förstås ännu mer aktuellt eftersom det är kostnadseffektivt. Men då får man förstås också lov att leverera – inte tystna.
Man ska agera, lyssna av, svara och leverera bilder av verkligheten genom sociala media. Storytelling använder sig av anekdotiska bilder från verkligheten som kan förpackas och spridas i de sociala kanaler som ändå redan finns.
Internt i organisationen är det också viktigt, inte minst när det är motigt. Det kan vara nästan som en tröst att berätta när det är svårt.
Vill man det så är storytellingverktyget alltså, rent allmänt, ett utmärkt och kostnadseffektivt sätt att delta och på så sätt påverka snacket.
Webben, intranät, ledarskap och snack kan fyllas av storytellingdramaturgi.
Eller som hamnarbetaren i Göteborg nyligen sa när han ville läxa upp en kommunikationskonsult från Stockholm som hade haft mage att fråga vilka som var arbetarnas viktigaste kommunikationskanaler:
– Dö, det viktigaste sättet att kommunicera är Göbbatjöt!
Göbbatjöt, gubbtjat alltså, är samma sak som kommunikationskonsulten kallar Word of Mouth och som gullats ned till det svenska ordet Snackisar.
Jag använder själv både begreppen Word of Mouth och Snackisar men jag funderar faktiskt på att lägga till västkustbegreppet Göbbatjöt.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Hur som helst. De sociala medierna är snabba och kostnadseffektiva. Man har ju dessutom redan tillgång till dem via webb och intranät. Det gäller därför att lägga energin och arbetsinsatserna på rätt ställen.
Om kommunikationsbudgetar måste skäras i lågkonjunktur så kan man fokusera på content via sociala medier. Här passar storytellingmetoderna som hand i handske.
Man kan snabbt nå anställda, journalister och andra intressenter. Man kan leverera sanna, väl paketerade och dramaturgiskt medvetna bilder av verkligheten. Det handlar också om att nå blivande medarbetare genom att hålla varumärkena och bilden av arbetsgivaren levande även under den eventuella missväxt och istid som lågkonjunkturen för med sig.
Inte minst gäller det för kommuner, landsting, myndigheter och andra verksamheter som i stort måste rulla på oavsett finanskris och konjunkturläge.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag var nyligen i Flen och höll ett andra storytellingseminarium. Detta ingår som en del i Flens varumärkesprocess. Fascinerande är det att se hur både politiker, tjänstemän, näringsliv och föreningsliv samlas kring det gemensamma berättarkapitalet. Till och med prästen var där.
Vi försökte tillsamman finna specifika värden för Flens kommun. Via berättelser i stället för att börja med en rad ord valda i slutna processer.
Allt fler kommuner letar efter sina specifika berättelser för att place branda, stärka organisationen och kulturen, ladda varumärket och därmed försöka locka lämpade företag, medborgare och medarbetare till sig.
Jag har tidigare arbetat med bland andra Huddinge och Botkyrka. Nu har jag också nyligen lämnat en storyskörd till Stockholms Stad. Stockholmsberättelserna ska bidra till arbetet med att befolka Vision 2030.
När jag berättar färgstarka skolberättelser från Botkyrka, som har en kulturkompetens med över 100 språk, så kan det verka för andra kommuner som att just Botkyrka har orimligt spännande berättelser.
Nyligen talade jag, apropå det, med en annan kommun i Stockholms län, en välmående kommun som har en helt annan befolkningsstruktur än Botkyrka. De menade att de kanske inte hade samma färgstarka stories som Botkyrka. Då invände jag:
Alla kommuner, alla organisationer, alla mänskliga sammanhang och kulturer har sina egna färgstarka berättelser. Det handlar inte om bättre berättelser, inte sämre berättelser, bara olika.
Berättelserna finns där. Om man vet vad man letar efter så finner man det unika och speciella hos varje kommun. Det är hela idén när man profilerar sig med storytelling. Som storyteller letar jag därför efter just det sanna och särpräglade.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag arbetar förstås också med privata näringslivet. Jag var nyligen i Åre hade och höll en storyextas för Sandvik Coromants marknadsansvariga från hela världen. Sandvik Coromant finns representerat i långt över 100 länder.
En bra bit över 100 personer hade därför kommit resande från hela världen till Åre där vi höll till uppe på skutan. Om några dagar ska jag för övrigt följa upp företaget med att träffa den svenska tjänstemannaorganisationen av Sandvik Coromant i Sandviken.
Vi samlar berättelser tillsammans. Ett härligt sätt att umgås som också resulterar i ett kulturkapital som speglar värderingar och som stärker organisation och varumärke.
Jag har väl fungerande och beprövade metoder för detta.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
När jag nu arbetar med Sandvik Coromant så är det Brincs eventbyrå från Gävle som syr ihop det hela och som har engagerat mig. Brincs har friska idéer och en väl fungerande organisation.
Snart tävlar Brinc i Europamästerskap med ett av sina tidigare event från Almedalen förra sommaren. Det var med Grant Thornton och jag och Storytelling ingick i det eventet. På så sätt ingår faktiskt även jag och storytellingmetoden snart i ett europeiskt mästerskap när det gäller företagsevent.
Det dags för storytellingen att kliva upp på Europatronen i företagseventsammanhang. Värderingar som visas i sanna anekdoter visar en spännande väg att skörda verkligt kulturkapital och därefter sätta det i arbete. Det banar väg för framgång.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Ibland brukar jag tala om kultur kontra kulturkultur. Jag menar då att kultur det finns överallt hela tiden. Jag arbetar med kultur i företag och organisationer. Jag tillhör en familjekultur. Men jag är också medlem i Författarförbundet och där kommer jag i kontakt med så kallade kulturarbetare som alltså ofta arbetar med kulturkultur.
Museivärlden rör sig mycket i kulturkulturen. Om man talar om hur de själva arbetar så är det organisationskulturen kring exempelvis museet. Det de levererar, produkten, skulle kunna kallas kulturkultur.
Flera museer har börjat intressera sig för samtida organisationskultur i exempelvis företag och organisationer och vill minska avståndet. Jag är själv inblandad i några sådana försök i bland annat Dalarna.
Jag träffade också nyligen Sveriges första berättarantikvarie. Hon heter Marianne Folkedotter och är kulturberättare. Hon arbetar på Västerbottens Museum mycket med mer traditionella Västerbottensberättelser och hon håller sin egen berättarroll levande parallellt. Men hon visar också intresse för det jag representerar, så kallad Corporate Storytelling.
Det är spännande att se detta. Jag är själv utbildad både inom etnologi och socialantropologi. Men eftersom jag rör mig inom företag och organisationer och skördar deras folklore så skulle man kunna kalla mig en kommersiell antropolog som arbetar med företagens kulturkapital. Jag hjälper dem att söka, finna, skörda och sätta samtidens viktigaste berättelser i arbete.
Dagens företag är lika intressanta som 1800-talets byar. Det är bara att detta är så nära att man knappt ser det.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Du har fått det här nyhetsbrevet för att du har varit på mina seminarier och skrivit upp dig, för att vi haft möte tillsammans eller för att du skrivit in dig på storytellers.se
Om du inte vill ha det mer så vänd det med ett nej tack så tar jag bort dig.
Jag som skriver och ansvarar för innehållet heter Matts Heijbel. Citera gärna med källa angiven.
Tack för den här gången hälsar
Matts Heijbel Grödinge / Stockholm
15 oktober 2008
