Här är en äldrestory som jag hittade när jag hade ett uppdrag att leta berättelser i hemstjänsten i en större svensk stad. Klicka på länken här under.
Ellen bodde för sig sjäv i en lägenhet i en av de äldre stadsdelarna. Hon var nästan 90 år gammal och levde ensam. Hennes man hade gått bort några år tidigare efter ett långt och lyckligt äktenskap.
Ellen hade inga barn och eftersom hon och hennes man hade levt väldigt nära varandra och nöjt sig med det så hade hon egentligen inga närmare vänner heller. I själva verket skulle man kunna säga att Ellen var rätt ensam i denna världen.
Rent kroppsligt var hon rätt rörlig för sin ålder. Hon var lätt i kroppen och gick lätt. Hon kunde böja sig och klättra upp på köksstolar för att nå upp i skåpen. Hennes silvergå hår lockade sig fint vid tinningarna och hon var nära till skratt.
Men hon var också snurrig. Inget snack om saken. Hon glömde ofta spisen på och hade ingen riktigt koll på mat och på årstider och dygnets timmar. Därför hade hon hemtjänsten hos sig flera gånger om dagen.
Hemtjänstpersonalen visste hur det var med Ellen och de hade fäst sig vid den gamla damen i lägenheten med vinylspelare, pelargoner och 60-talsmöbler. Ibland la Ellen på en LP från 60-talet med spansk musik och spelade för hemtjänstpersonalen när de kom.
Hon talade då om de fantastiska spanjorerna som hon hade träffat när hon åkte på de första charterresorna till Spanien i början av 60-talet. De vackra mörka männen som visste hur man skulle behandla en kvinna och som kunde dansa på ett helt annat sätt än de nordiska männen, menade hon.
Nu var det så att Ellen skulle fylla 90 och hemtjänstpersonalen gick till sin chef och berättade att förmodligen ingen skulle uppmärkamma födelsedagen om inte hemtjänsten gjorde det. Skulle de därför kunna få några hundralappar för att köpa en tårta och några småkakor?
Jodå det skulle gå bra. Budgeten är alltid pressad men visst går det att få fram pengar vid ett sånt här tillfälle.
Sen var det Carlos. Han jobbade i hemtjänsten och hade också träffat Ellen. Skulle han, som var spanjor, kunna tänka sig att dansa med Ellen på hennes 90-årsdag? Teamet frågade Carlos:
– Javisst, sa Carlos. Det kan jag. Det är en trevlig gammal dam. Om hon uppsakattar att dansa med en äkta spanjor så ska hon får göra det.
Så blev det. Ellen fick tårta, de drog undan teakbordet vid finsoffan, vek undan mattan och la på en vinylare med spansk musik. Så dansade Ellen och Carlos medan vårsolen slog in genom balkongdörren.
Den där händelsen förgyllde Ellens sista år. Hon talade ofta om när hon fick dansa med spanjoren och berättade att detta gjort henne så lycklig. Nu är Ellen borta, men berättelsen Ellen och spanjoren lever kvar.
++++++++++++++++++++++++++
För arbetsgivaren är detta en Corporate Story. Den är sann och den visar att personalen är mångkulturell. Att olika medarbetare har extra kompetenser. Att man känner in brukarnas specifika behov. Att man med små medel kan leverera extra upplevelser som betyder mycket för de äldres hälsa. Att man är flexibel och så vidare.
Det här exempel på en berättelse som bara finns där i äldreomsoregn, det går att skörda den och sätta den i arbete. Vill man kan man anonymisera den som jag gör här.
