Mycket av det vi vet känner vi till tack vare berättelser. Det kan exempelvis handla om tecken på att något är på gång. I Corporate Storytellingsammanhang hör man ibland talas om exemplet med Xerox och servicemännen som medvetet bad kopiatorkunderna att berätta om olika ljud och beteenden hos maskinen. Sånt här kan en Corporate Storyteller sätta i system.
Dessa berättelser var viktiga kunskapskällor som hjälpte teknikerna att ställa diagnoser. Berättelserna användes också för att lära upp nya servicetekniker. Narrativ kunskapsöverföring kan man kalla det om man vill. Ofta nog så bra som skrivna manualer och olika typer av reparationshandböcker
Jag hade i går en upplevelse av något liknande när jag var inne på bilverkstaden med vår familjebuss, en Chrysler Voyager med automatlåda. Alla som vet något om dessa fina familjebilar vet att växellådan är den svaga punkten. Man räknar med att den förr eller senare går sönder.
För att skjuta upp haveriet har jag varit extra noga med att byta växellådsolja och filter. Men jag vet ändå att den går och går tills den plötsligt nästan ödesmässigt rasar. Än så länge har den gått, nu i 26.000 mil.
Men också min växellåda har nu via oljan börjat berätta sin story för bilmekanikern. Mekanikern tappar ut den gamla växellådsoljan. I en bunke. Sedan stoppar han ned fingrarna och känner på spånen och dess karaktär. Lite spån kan lådan ge ifrån sig men börjar det bli bitar och lite större fragment så är det nära. Då rasar lådan snart.
Min bilmekaniker har förmodligen aldrig läst någon handbok om Chryslers låda. Men han har hört berättelserna. Så när han visar spånen som han har mellan tummen och pekfingret så hör vi lådan berätta att något är på gång. Och mekanikern kan narrativt överföra sin kunskap till mig. Och jag till dig.
