Det brinner

Det brinner något av ett berättarmode över företag och organisationer för närvarande. Efter många år dominerade av faktakultur med siffror, diagram och resultatredovisningar har det, efter IT-bubblan, vuxit fram också en längtan efter de viktigaste berättelserna och sammanhangen.

Det är inte så underligt. De flesta av oss säljer ju, som enskilda individer, större delen av vår vakna tid till en arbetsgivare. Då finns det vissa humanistiska frågor som ytterst handlar om livet och meningen med tillvaron.
Berättelserna handlar, förutom om produkter och tjänster, också om kultur och värderingar. Om viktiga händelser och vägkorsningar.
Vad står vi för som organisation? Var kommer vi ifrån? Var befinner vi oss idag? Vart är vi på väg? Vad vill vi att omvärlden ska veta om oss och berätta om oss? Vad gillar vi? Vad gillar vi inte i vår organisationskultur?
Hur är vår folkgrupp? Vår tribe? Vår omvärld?
Dessa berättelser är viktiga för dem som ska lockas att arbeta i ett företag eller en organisation. De är viktiga för kulturbyggandet och självfallet ytterst för hela varan, tjänsten, effektiviteten och affärsmässigheten.
Kunderna vill höra dem.
Det är det här som kallas för organisations- eller företagsberättande. Internationellt finns det utbildningar och litteratur om detta. Då kallas det i regel Corporate Storytelling.
Jag som arbetat fullt ut med detta sen många år är nu tillfrågad från flera högskolor och universitet om att akademisera detta. Jag ser att vi kanske redan i höst kommer att kunna läsa Corporate Storytelling också på svensk universitetsnivå.