Berättelser om framtiden är förstås svårare att forma än de berättelser som skildrar det som är uppenbart redan idag. Framtidsberättelser vill ju inteckna en tid som ännu inte har kommit. Ändå är framtidsberättelserna på många sätt bland de mest spännande och användbara för en ledare i en organisation.
I tabell- och siffervärlden ritar vi redan idag diagram och drar förlängningar av kurvor och spalter för att hoppas se in i framtiden. Vi abstraherar, precis som i all annan sifferexercis, verkligheten och väcker därmed tankar om en tänkbar framtid.
För den som inte är siffer- och diagramdyslektiker kan det kanske fungera för att starta tankarna om framtiden.
Men om man ska ta till berättarkonsten för att se in i framtiden och för att tala om morgondagens möjligheter och risker handlar det snarare om att väcka visionära bilder i lyssnarens sinnen.
Vi målar då gärna i starka fäger med en stor pensel. Utan för många siffor och detaljer väcker vi associationer och överlåter åt lyssnarna eller läsarna bland våra medarbetare och kunder att själva klä tankarna och bilderna i en egen associationsvärld.
Hur gärna vi än vill tro något annat så är framtiden förstås nästan omöjlig att förutse och många av oss trivs bäst i nuet. Man kan alltså inte lita på att en framtidsberättelse på ett enkelt sätt berör och gör sitt jobb.
Men om den utgår från tecken och tidiga exempel på något nytt som vi redan ser kan vi få lyssnarnas hjälp att formulera och leda oss till den framtid vi önskar oss. På så vis kan en framtidsberättelse alltså inspirera organisationen att dra åt rätt håll. Vi kan bygga våra gemensamma drömmar.
Så genom att dramaturgiskt måla enkla bilder av framtiden kan vi mobilisera medarbetare och kunder och göra dem beredda att både forma, föda och ta emot framtiden på bästa sätt när den kommer.
Vad tror vi? Vad vet vi? Vad vill vi? Hur ska vi dramaturgiskt förpacka dessa insikter på bästa sätt så att vi får framtidbserättelser som kan göra det jobb vi önskar av dem?
