Sänk garden och tala med din vän

Jag påstår att Business Storytelling är emotionell kommunikation. Du siktar inte på att utmana räknehjärnan och faktakontoret hos den som lyssnar. Snarare vill du dela en känsla och beröra. Vid lägerelden.

Du ska inte att lämna en rapport eller redovisa ett mätresultat. Du skall inte läsa högt ur en upp-punktad powerpoint-presentation som ni ser framför er.

Att bli berörd kan innebära att man blir glad, arg, rörd eller överraskad. Den som tar till sig berättelsen kan förhoppningsvis få en kick eller aha-upplevelse av den verkliga händelse du berättar om från er verksamhet.

Människan är 40 gånger mer mottaglig för en sann emotionell story än av faktaredovisning, påstår Harvardforskare. Stories stannar längre än fakta hos människan – ibland livslångt. Det är så vi är designade.

Berättelsen handlar om människor och människan behöver känna in berättelser för att orientera sig och förstå.

IMG_0935.jpg

För säkerhets skull: Jag vet att siffror, pilar, boxar, diagram och nyckeltal som ryms i faktuell kommunikation också behövs! Lagen kräver till och med årsredovisningar.

Ibland önskar jag att lagen krävde Corporate Storytelling också…

Lyft inte garden och försvara din berättelse. Det behövs inte. Tala bara om en viktig händelse.

Förhåll dig i berättandet som om du talar med en god vän.

Dags att skörda kulturen

När jag började med Business Storytelling för många år sedan saknades det en del ord. Jag fick skapa dem själv. Berättarkapital exempelvis kom jag på för cirka 15 år sedan. Eller Företagsfolklore som passar mig som gammal antropolog och oberoende företagare.

Man kan också kalla det Skördefest när man delar berättelser i den flock som tillsammans vill åstadkomma nyttiga varor och tjänster.

IMG_0932.jpg

I titeln till boken Storytelling befolkar varumärket säger jag: ”Befolka Varumärket” ett uttryck som jag minns föddes i en diskussion på ett café på Kornshamnstorg i Stockholm.

Jag var då så hjärtinnerlig trött på alla varumärkesplattformar med 4-5 ord och något abstrakt som kallades vision och mission hit och dit. Dessa plattformar uttryckte sig ju som om det inte var människor allt handlade om.

Organisation är ju människor….

Kultur handlar om att odla. Man får både plöja och så innan man kan skörda. Organisationskulturen visar vad vi kan, vad vi vill, var vi kommer i från, var vi är i dag, och vart vi är på väg.

Pilar och boxar visar inte detta. Det är människor som ligger bakom och människor uttrycker sig i berättelser. Detta är en naturlag oavsett om berättelserna delas framför elden i en grotta, vid fikabordet eller på Facebook. Dem ska vi skörda och använda.

Träna på barnen

När jag blev helt inriktad på Storytelling i och om organisationer för snart 20 år sedan så slog det mig snart att den absolut närmaste organisationen jag själv tillhör är familjen, flocken. Organisation är ju människor och människor bygger relationer och kultur genom att dela berättelser.

Så, parallellt med att undervisa på universitet och högskolor och ta uppdrag från allt fler företag och arbetsorganisationer, så började jag också berätta om mig själv för mina barn som var i rätt praktiska åldrar då.

IMG_0905.jpg

Jag hade rätt många barn och hade börjat tröttna på att läsa dessa eviga samma sagor ur vårt kulturarv, hur pedagogiska – eller ofta opedagogiska – de än var. Jag somnade ju också ibland mitt i sagan och vaknade till av en besviken barnröst som sa: Men pappa, fortsätt då…

Jag började då istället berätta om när jag, pappa Matts, cyklade omkull, om den gången jag hade snattat, första gången jag blev kär, när Robert puttade omkull skolfröken, hur jag stal en cigarett av mamma, när jag halkade och gled iväg utför en glaciär och så vidare. Sanna berättelser om händelser från mitt liv.

Jag bröt ned det hela till små händelsebaserade berättelser utan för mycket kringsnack, händelser som vi kunde reflektera över. Jag insåg snart att detta byggde relationer och familjekultur. Barnen själva började också berätta allt mer med liknande manér. Det handlade aldrig om långa eleganta ”middagssamtal” utan om små dramatiska händelser som visade något viktigt.

Ibland som småbarnsförälder kan man behöva lite vuxentid och då vill man gärna lägga barnen i rimlig tid. Efter en tid märkte jag att de kunde dra i mig på fredagskvällen och säga ska du inte lägga oss nu och berätta lite – jag vill höra den där om glaciären igen.

Eftersom jag talat sanning så behövde jag inte minnas mina fantasier utan helt enkelt återgå till den verkliga händelse jag berättat om. Visst kunde jag måla med starka färger och bred pensel men det jag sa var hämtat från verkligheten. Alla små stories la ett viktigt pussel.

Jag brukar därför säga att det kan vara bra att träna på barnen och vännerna. Speciellt när jag i mitt arbete möter människor som tror att Corporate Storytelling är nån slags retorisk skådespelarkonst som bara få behärskar. Det är det inte. Vi kan alla berätta eftersom människan är ett berättande djur.

Så här kan man också umgås i privata sociala sammanhang. Men när jag arbetar på uppdrag i arbetslivet så är det nästan högtidligt att känna att jag bidrar till att befolka varumärket och bidrar till organisationsutveckling och effektiv Employer branding.

Det är därför jag berättar mycket av VAD och HUR i min bok Storytelling befolkar varumärket.

Storyn ska vara trovärdig

Jag brukar hävda att Man ska tala sanning och jag påstår dessutom sen många år att Verkligheten duger utmärkt när man ger sig in i Corporate Storytelling. Ibland får jag då frågan: Vad är då sanning? Den frågan är väldigt provocerande eftersom den riskerar att rasera hela idén med att bygga en berättande organisation.

Om man blir för filosofiskt analytisk och ställer starka källkritiska krav finns risken att man lägger fokus på sanningsresonemanget och faktasäkringen istället för att återberätta precis så som människan normalt gör om hon drivs av lust och övertygelse: Fritt, Emotionellt och med Bred pensel.

Inleder man med ett filosofiskt sanningskrav som filter så tystnar ofta traditionsbäraren, dvs den som känner kulturen och flockens berättelser om händelser som bygger kultur och varumärke. Traditionsbäraren blir nämligen osäker på själva sanningsbegreppet och avstår därför för säkerhets skull att dela med sig.

Detsamma om man inleder med de 3-4 orden i varumärkesplattformen och begär att deltagarna ska berätta om händelser som stämmer med dessa ord. Det fungerar inte.

Jag har sett det många gånger. Jag vet att det är så.

Därför betonar jag lusten och väntar med själva analysen till ett senare skede under mina seminarier och workshops. Jag ger till en början exempel på andra organisationers berättelser och kan sen utmana med den enkla frågan: Händer saker som dessa här också?

Jag vet redan under inspirationsföreläsningen att deltagarna har börjar associera och reflektera. Deltagarna är redo att skördas och en del av deras berättelser kan lägga grunden till en första repertoar som sen bidrar till att utveckla och synliggöra organisationskulturen.

Kravet på trovärdighet är alltså ett sorteringsbegrepp som löser sig själv. Tycker medarbetaren – eller för den delen kunden eller ägaren – att storyn är helt orimlig och att berättelsen tagit ut svängarna allt för mycket och kanske rent av ljuger och förskönar då blir den i slutändan inte trovärdig utan omöjlig och kontraproduktiv. Den uppenbart påhittade eller orimliga berättelsen självdör och riskerar istället att skada. Så verkligheten duger, alltså.

Men man behöver inte oroa sig i onödan. Även om berättaren inte har alla detaljer på plats så kan hen berätta och referera till något hen hört. Hitta alltså inte på! Den upplevda verkligheten bidrar med manus som duger alldeles utmärkt.

Det är det som ryms under påståendet att man får och kan berätta Fritt, Emotionellt och med Bred pensel.

Fullständighetsdjävulen lurar i vassen

När en person som är väl insatt i ett skeende eller i en affär ska redovisa så bygger hen oftast berättelsen på siffror, tabeller och diagram. I värsta fall blir det högläsning inför grupp från en power-pointbild. Det är förstås  i många sammanhang nödvändigt, exempelvis i årsredovisningar som ju dessutom vilar under lagens krav.

Nackdelen är att dessa mått är svåra att komma ihåg och kanske förstå och därmed också att sprida. De får helt enkelt inte de vingar som kan hjälpa medarbetare, ägare, kunder och investerare att i storyformat bli ambassadörer för en verksamhet. Så här kan det vara bra med lite emotionell kommunikation också.

Därför är det uppfriskande att träffa på nyfrälsta stolta byråkrater och näringslivschefer som betonar att ingen statistik hos dem ska redovisas överhuvudtaget utan att man samtidigt levererar berättelser om de människor som siffrorna faktiskt berör. All statistik handlar ju ytterst om människan och hennes verksamheter. Och människan är ett berättande djur.

Vi som arbetar medvetet och strategiskt med Corporate Storytelling vet att en händelsebaserad berättelse ofta kan ge ett tydligt befolkat svar på vad det var som faktiskt hände. Berättelsen vill bjuda in lyssnaren, tittaren eller läsaren att dela och förstå ett skeende och meningen med det hela.

Men då får man inte bjuda upp fullständighetsdjävulen till dans eftersom han tynger ned och komplicerar det väsentliga, ofta emotionella, som man vill ha sagt i själva storyn.

En riktigt lyckad story kan nämligen  i ett enda slag spegla värderingar och kultur så att man förstår direkt. Utan att behöva ta med varumärkesplattformar och uttalade vision-mission-värdeord blir det ändå möjligt att bli ambassadör och berättare tack vare att fullständighetsdjävulen inte finns med i båten.

Så bli storymedveten och duka bordet med en repertoar av av befolkade berättelser som ett komplement till stelopererad sifferbaserad pliktinformation.

Berättande ledare

Jag har träffat hundratals chefer under alla mina år inom Corporate Storytelling. I många fall VD:ar och GD:ar som inte har varit bekväma med rollen att tala med och inför medarbetarna i den egna flocken.

De upprepar gärna samma power points och samma affärsprosa som inför ledningsgrupp, ägare och styrelse. Varför berättar hen inte också om mänskliga möten, bemötanden och speciella händelser som speglar meningen med verksamheten? Varför får vi inte höra varför hen överhuvudtaget är här i den här positionen och vad är det som gjort att det känns bra?

Då tänker jag att vi behöver fler Verkställande Berättare, VB:ar. Inte bara VD:ar, Verkställande Direktörer. Vi behöver människor som besitter en social och emotionell kompetens när vi gör oss redo att gå ut i marknadsdjungeln.

Då händer det att jag coachar dem genom att tillsammans med dem leta fram adekvata händelser som speglar önskvärd kultur och bärande värderingar. Händelser som de själva upplevt. Ofta har de kanske inte ens tidigare reflekterat över att de har varit med om dessa händelser. Inte heller att stories om vad som hände kan ha ett värde i ledarskapet och varumärkesbyggandet.

Förvånade lyssnar sen medarbetarna och ser inte sällan ledaren med delvis nya ögon. Jag glömmer inte mejeri-VD:n som plötsligt ihåg när han hämtade mjölk åt mamma och glad sprang hemåt när han snubblade och fick se all mjölk rinna ut över trottoaren.

Det glömmer medarbetarna aldrig och utifrån den spillda mjölken la han upp en spännande stärkande inledning på träffen.

Fram för fler berättande ledare eller VB:ar alltså. Ledare som inte småskrattande avfärdar business narratives med orden: Vi kan väl inte hålla på och berätta historier, vi har ju faktiskt en kärnverksamhet att sköta.

Länge leve den lyssnande och berättande ledaren!

Stories synliggör arbetsgivare

På senare år har jag allt oftare fått uppdrag som handlar om arbetsgivarvarumärken och så kallas employer branding. En mänsklig grupp som är marinerad i sanna berättelser om verksamheten och kunderna och varför man finns kan bidra till att attrahera och locka lämpliga medarbetare.

Berättelserna kan handla om exempel där nödvändigheten av att man finns i samhället blir tydlig. Den kan också handla om den interna organisationen och relationerna mellan flockens medlemmar och mycket mycket mer beroende på hur man kalibrerar storytellingverktyget..

En arbetsgivare som inte medvetet arbetar för att hålla en sådan repertoar levande avstår från ett kraftfullt verktyg som kan bygga framgång och överlevnad.

Kanske kan man som människa i omvärlden slippa att bli generad över att man inte ens hört talas om ett företag eller en organisation som var en så viktig kugge i samhällsutvecklingen.

Riktigt tillspetsat kan man till och med säga att den organisation som inte vårdar sitt berättarkapital går under.

Visionsberättelser bygger framtid

Det är lätt att röra ihop Corporate storytelling med begreppet historieskrivning. Därför brukar jag undvika att tala om organisationens historier. På svenska språket för ordet historier lätt tanken dels till det förflutna dels till att det ska vara lite roligt, typ Bellman, tysken och fransken…

Berättelser är därför ett bättre ord på svenska språket i de här sammanhangen vilket inte utesluter att man kan talar om det förflutna eller att man kan ha en komisk poäng.

Framtiden då? Kan man berätta om det som ännu inte har hänt?

Javisst det kan man. Framtiden finns ju på sätt och vis redan här. Kanske bara som en flämtande låga.

Genom att berätta om beteenden som sker idag och som organisationen vill se mer av kan man bli attraktiv och attrahera ägare, kunder medarbetare och inte minst de som ännu inte är med i flocken. Visionsberättelser är följaktligen ett bra verktyg vid employer branding.

I visionsberättelserna gestaltas morgondagen för att hjälpa oss att hantera den och göra den synlig även om vi kanske bär på en lång tradition och ett tungt arv att förvalta.

Visionsberättelserna bygger alltså framtid vilket jag har metoder för i mina workshops och även beskriver i min bok Storytelling befolkar varumärket.

 

Text, ljud, bild, muntligt, inspelat?

Jag har genom åren fått många frågor om hur Corporate Storytelling kan förpackas och distribueras. Jag brukar då svara att det viktigaste är innehållet. Sen kan det hela förstås distribueras på alla möjliga sätt och alla tänkbara kanaler och plattformar.

När jag hittade en film av Ali Talib från Järfälla bubblade de här tankarna upp i mitt huvud. Här har vi både ljud och bild på sitt sätt.

Jag en barnmorska

Rent språkhistoriskt är barnmorskan en kvinna. Men det finns faktiskt i dag på våra sjukhus män som är barnmorskor. Även jag, som storyteller / storylistener / storybuilder, hjälper till när berättelser som redan finns där någonstans ska få födas, formuleras och komma fram för att leva med sin flock och utveckla verksamheten.

Alla människor lever i ett antal kulturella sammanhang. Man tillhör en nation, en släkt en by och oftast ett jobb. Alla dessa organisationer bärs av en delad kultur och kulturen uttrycks genom berättelser.

Detta är en naturlag.

Studerar man sådant på universitetet så studerar man folkloristik. Letar man i företag och organisationer så söker man organisationsfolklore.

Jag hjälper därför till att söka, finna och skörda dessa kulturbärande berättelser och känner mig därmed ibland som en barnmorska. Det blir därför inte ©storytellers utan ägaren är den som berättar och ytterst ägs berättelsen av varumärket i sig.

Storytelling befolkar varumärket som jag kallar min bok handlar bland annat om dessa saker.

Berättelserna finns där. Det är bara att söka upp dem och skörda dem.