Storyn ska vara trovärdig

Jag brukar hävda att Man ska tala sanning och jag påstår dessutom sen många år att Verkligheten duger utmärkt när man ger sig in i Corporate Storytelling. Ibland får jag då frågan: Vad är då sanning? Den frågan är väldigt provocerande eftersom den riskerar att rasera hela idén med att bygga en berättande organisation.

Om man blir för filosofiskt analytisk och ställer starka källkritiska krav finns risken att man lägger fokus på sanningsresonemanget och faktasäkringen istället för att återberätta precis så som människan normalt gör om hon drivs av lust och övertygelse: Fritt, Emotionellt och med Bred pensel.

Inleder man med ett filosofiskt sanningskrav som filter så tystnar ofta traditionsbäraren, dvs den som känner kulturen och flockens berättelser om händelser som bygger kultur och varumärke. Traditionsbäraren blir nämligen osäker på själva sanningsbegreppet och avstår därför för säkerhets skull att dela med sig.

Detsamma om man inleder med de 3-4 orden i varumärkesplattformen och begär att deltagarna ska berätta om händelser som stämmer med dessa ord. Det fungerar inte.

Jag har sett det många gånger. Jag vet att det är så.

Därför betonar jag lusten och väntar med själva analysen till ett senare skede under mina seminarier och workshops. Jag ger till en början exempel på andra organisationers berättelser och kan sen utmana med den enkla frågan: Händer saker som dessa här också?

Jag vet redan under inspirationsföreläsningen att deltagarna har börjar associera och reflektera. Deltagarna är redo att skördas och en del av deras berättelser kan lägga grunden till en första repertoar som sen bidrar till att utveckla och synliggöra organisationskulturen.

Kravet på trovärdighet är alltså ett sorteringsbegrepp som löser sig själv. Tycker medarbetaren – eller för den delen kunden eller ägaren – att storyn är helt orimlig och att berättelsen tagit ut svängarna allt för mycket och kanske rent av ljuger och förskönar då blir den i slutändan inte trovärdig utan omöjlig och kontraproduktiv. Den uppenbart påhittade eller orimliga berättelsen självdör och riskerar istället att skada. Så verkligheten duger, alltså.

Men man behöver inte oroa sig i onödan. Även om berättaren inte har alla detaljer på plats så kan hen berätta och referera till något hen hört. Hitta alltså inte på! Den upplevda verkligheten bidrar med manus som duger alldeles utmärkt.

Det är det som ryms under påståendet att man får och kan berätta Fritt, Emotionellt och med Bred pensel.

Fullständighetsdjävulen lurar i vassen

När en person som är väl insatt i ett skeende eller i en affär ska redovisa så bygger hen oftast berättelsen på siffror, tabeller och diagram. I värsta fall blir det högläsning inför grupp från en power-pointbild. Det är förstås  i många sammanhang nödvändigt, exempelvis i årsredovisningar som ju dessutom vilar under lagens krav.

Nackdelen är att dessa mått är svåra att komma ihåg och kanske förstå och därmed också att sprida. De får helt enkelt inte de vingar som kan hjälpa medarbetare, ägare, kunder och investerare att i storyformat bli ambassadörer för en verksamhet. Så här kan det vara bra med lite emotionell kommunikation också.

Därför är det uppfriskande att träffa på nyfrälsta stolta byråkrater och näringslivschefer som betonar att ingen statistik hos dem ska redovisas överhuvudtaget utan att man samtidigt levererar berättelser om de människor som siffrorna faktiskt berör. All statistik handlar ju ytterst om människan och hennes verksamheter. Och människan är ett berättande djur.

Vi som arbetar medvetet och strategiskt med Corporate Storytelling vet att en händelsebaserad berättelse ofta kan ge ett tydligt befolkat svar på vad det var som faktiskt hände. Berättelsen vill bjuda in lyssnaren, tittaren eller läsaren att dela och förstå ett skeende och meningen med det hela.

Men då får man inte bjuda upp fullständighetsdjävulen till dans eftersom han tynger ned och komplicerar det väsentliga, ofta emotionella, som man vill ha sagt i själva storyn.

En riktigt lyckad story kan nämligen  i ett enda slag spegla värderingar och kultur så att man förstår direkt. Utan att behöva ta med varumärkesplattformar och uttalade vision-mission-värdeord blir det ändå möjligt att bli ambassadör och berättare tack vare att fullständighetsdjävulen inte finns med i båten.

Så bli storymedveten och duka bordet med en repertoar av av befolkade berättelser som ett komplement till stelopererad sifferbaserad pliktinformation.

Berättande ledare

Jag har träffat hundratals chefer under alla mina år inom Corporate Storytelling. I många fall VD:ar och GD:ar som inte har varit bekväma med rollen att tala med och inför medarbetarna i den egna flocken.

De upprepar gärna samma power points och samma affärsprosa som inför ledningsgrupp, ägare och styrelse. Varför berättar hen inte också om mänskliga möten, bemötanden och speciella händelser som speglar meningen med verksamheten? Varför får vi inte höra varför hen överhuvudtaget är här i den här positionen och vad är det som gjort att det känns bra?

Då tänker jag att vi behöver fler Verkställande Berättare, VB:ar. Inte bara VD:ar, Verkställande Direktörer. Vi behöver människor som besitter en social och emotionell kompetens när vi gör oss redo att gå ut i marknadsdjungeln.

Då händer det att jag coachar dem genom att tillsammans med dem leta fram adekvata händelser som speglar önskvärd kultur och bärande värderingar. Händelser som de själva upplevt. Ofta har de kanske inte ens tidigare reflekterat över att de har varit med om dessa händelser. Inte heller att stories om vad som hände kan ha ett värde i ledarskapet och varumärkesbyggandet.

Förvånade lyssnar sen medarbetarna och ser inte sällan ledaren med delvis nya ögon. Jag glömmer inte mejeri-VD:n som plötsligt ihåg när han hämtade mjölk åt mamma och glad sprang hemåt när han snubblade och fick se all mjölk rinna ut över trottoaren.

Det glömmer medarbetarna aldrig och utifrån den spillda mjölken la han upp en spännande stärkande inledning på träffen.

Fram för fler berättande ledare eller VB:ar alltså. Ledare som inte småskrattande avfärdar business narratives med orden: Vi kan väl inte hålla på och berätta historier, vi har ju faktiskt en kärnverksamhet att sköta.

Länge leve den lyssnande och berättande ledaren!

Stories synliggör arbetsgivare

På senare år har jag allt oftare fått uppdrag som handlar om arbetsgivarvarumärken och så kallas employer branding. En mänsklig grupp som är marinerad i sanna berättelser om verksamheten och kunderna och varför man finns kan bidra till att attrahera och locka lämpliga medarbetare.

Berättelserna kan handla om exempel där nödvändigheten av att man finns i samhället blir tydlig. Den kan också handla om den interna organisationen och relationerna mellan flockens medlemmar och mycket mycket mer beroende på hur man kalibrerar storytellingverktyget..

En arbetsgivare som inte medvetet arbetar för att hålla en sådan repertoar levande avstår från ett kraftfullt verktyg som kan bygga framgång och överlevnad.

Kanske kan man som människa i omvärlden slippa att bli generad över att man inte ens hört talas om ett företag eller en organisation som var en så viktig kugge i samhällsutvecklingen.

Riktigt tillspetsat kan man till och med säga att den organisation som inte vårdar sitt berättarkapital går under.

Visionsberättelser bygger framtid

Det är lätt att röra ihop Corporate storytelling med begreppet historieskrivning. Därför brukar jag undvika att tala om organisationens historier. På svenska språket för ordet historier lätt tanken dels till det förflutna dels till att det ska vara lite roligt, typ Bellman, tysken och fransken…

Berättelser är därför ett bättre ord på svenska språket i de här sammanhangen vilket inte utesluter att man kan talar om det förflutna eller att man kan ha en komisk poäng.

Framtiden då? Kan man berätta om det som ännu inte har hänt?

Javisst det kan man. Framtiden finns ju på sätt och vis redan här. Kanske bara som en flämtande låga.

Genom att berätta om beteenden som sker idag och som organisationen vill se mer av kan man bli attraktiv och attrahera ägare, kunder medarbetare och inte minst de som ännu inte är med i flocken. Visionsberättelser är följaktligen ett bra verktyg vid employer branding.

I visionsberättelserna gestaltas morgondagen för att hjälpa oss att hantera den och göra den synlig även om vi kanske bär på en lång tradition och ett tungt arv att förvalta.

Visionsberättelserna bygger alltså framtid vilket jag har metoder för i mina workshops och även beskriver i min bok Storytelling befolkar varumärket.

 

Text, ljud, bild, muntligt, inspelat?

Jag har genom åren fått många frågor om hur Corporate Storytelling kan förpackas och distribueras. Jag brukar då svara att det viktigaste är innehållet. Sen kan det hela förstås distribueras på alla möjliga sätt och alla tänkbara kanaler och plattformar.

När jag hittade en film av Ali Talib från Järfälla bubblade de här tankarna upp i mitt huvud. Här har vi både ljud och bild på sitt sätt.

Jag en barnmorska

Rent språkhistoriskt är barnmorskan en kvinna. Men det finns faktiskt i dag på våra sjukhus män som är barnmorskor. Även jag, som storyteller / storylistener / storybuilder, hjälper till när berättelser som redan finns där någonstans ska få födas, formuleras och komma fram för att leva med sin flock och utveckla verksamheten.

Alla människor lever i ett antal kulturella sammanhang. Man tillhör en nation, en släkt en by och oftast ett jobb. Alla dessa organisationer bärs av en delad kultur och kulturen uttrycks genom berättelser.

Detta är en naturlag.

Studerar man sådant på universitetet så studerar man folkloristik. Letar man i företag och organisationer så söker man organisationsfolklore.

Jag hjälper därför till att söka, finna och skörda dessa kulturbärande berättelser och känner mig därmed ibland som en barnmorska. Det blir därför inte ©storytellers utan ägaren är den som berättar och ytterst ägs berättelsen av varumärket i sig.

Storytelling befolkar varumärket som jag kallar min bok handlar bland annat om dessa saker.

Berättelserna finns där. Det är bara att söka upp dem och skörda dem.

Manuela kom på vad det var

Individens egna berättelse kan ge gnistor in i organisationes berättelser.

Jag träffade till exempel som storyteller / storylistener i EU-sammanhang i en träff i Sydeuropa Manuela, en portugisisk kvinna som var EU-byråkrat. Hon var dotter till en småföretagare som ägde och drev en liten verkstadsindustri i norra Portugal. Pappans största dröm hade varit att hans dotter skulle gå på Teknisk högskola och sen ta över familjeföretaget.

Men det ville hon inte.

Nu var hon i 35-40 årsåldern och arbetade i det jag kallar cross-border-flocken inom EU-byråkratin i stället. Hon hade på vägen skaffat sig en annan mer adekvat utbildning än den pappa hade hoppats på och hon hade envist intresserat sig för att förstå nations- och språkgränser för att i förlängningen kunna arbeta för ett enat och gränslöst Europa.

Hur kom det sig? Vad var det som styrde henne dit? Jag tjatade på henne. Vad var det som hände? Hur hamnade du här? Var det frivilligt?

Hon kom då ihåg att familjen hade åkt på campingsemestrar med bil när hon och syskonen var små. De reste mellan olika campingplatser i syd- och mellaneuropa. De slog upp sitt tält och bodde några dagar på varje ställe. Manuela hittade snart de andra barnen som fanns där och lekte hela dagarna trots att de talade olika språk. Hon träffade tyska barn, franska barn, holländska barn, svenska barn och barn från Italien och Grekland.

Många av dessa nyfunna kamrater blev så småningom brevvänner och Manuela fylldes av insikten att världen är så mycket större än den hon hade växt upp i i norra Portugal. Hon ville därför ( än i dag ) träffa fler med andra erfarenheter och hon vill leka med dem och lära känna dem.

Det var ytterst campingerfarenheterna som förde henne till jobbet som EU-byråkrat. Det är en EU-story och det är förstås där någonstans hon ska inleda sina föreläsningar om EU. Inte med sin befattning, sin plats i den byråkratska organisationen. Utan med en personlig berättelse som sätter tonen för resten av föreläsningen och befolkar varumärket EU.

Det gäller att hitta tonen i inledningen av föreläsningen. En befolkad berättelse som aktiverar lyssnarnas minnen och känslor och öppnar deras känsloliv.

Utan berättelse lyfter ingen tes

Jag läste en text av Ashraf Ramzy där han berättade att han som ung nyexaminerad strategikonsult för drygt 25 år sedan fick en fråga av en erfaren äldre strategikonsult.

– Vad tycker du då som nyexaminerad att en strategikonsult är för något och vad ska en sådan göra?

Ashraf Ramzy svarade, på sitt ungdomliga universitetsakdemiska vis, med en teoretisk förklaring som han inte minns längre men han utgår från att den förmodligen var ”fånig” eftersom han då ännu inte varit i strategikonsult-verkligheten utan ännu så längre bara i teorin.

Då svarade den erfarne ungefär som att att strategi är att fokusera rätt. Taktik är att lägga upp en plan på rätt sätt. Genomförandet är att få till det hela enligt plan.

Det är kul med sådana där teser. Men det räcker inte.

För mig som en Corporate Storyteller är det emellertid viktigt att befolka steg som dessa. Vad betyder detta?

Hur går det då till när man väl fokuserar rätt? Sök en händelse som visar och berättar och visar detta.

Hur lägger man sen upp sin plan? Exemplifiera då med en verklig händelsebaserad berättelse vad detta kan innebära.

Genomförandet vad betyder det? Här behöver man förstås också en händelsebaserad befolkad berättelse : Så gick vi tillväga!

För att föra ned teori till levande bilder behövs berättelser. Då tänker man storytellingaktigt.

Är ett projekt också en händelse?

Jag talar mycket om händelsebaserat berättande. Genom att beskriva en enda enskild händelse kan en hel kultur speglas i en enda association. Men kan man inte ett det lilla monologformatet också göra en projektstory? Alltså göra en befolkad berättelse om ett projekt inom någon eller några minuter?

Jo det kan man förstås. Här ett bra exempel från Cela som jag hittade och skördade när jag hade ett av flera seminarier i Småland: