Pengar från ovan

Den sjuka gamla kvinnan bodde ensam i ett slitet hus på landet. Hennes båda döttrar, som jobbade inom vården , turades om att ta tjänstledigt för att hjälpa mamma

– Jag vill så gärna ersätta er för all er hjälp, sa mamman men jag har ju inga pengar. Lite kan ni kanske få för huset när jag dör

Döttrarna tyckte inte att hon skulle bekymra sig. Tänk allt du gjort för oss nu gör vi lite för dig, menade de

– Och vi spelar ju på Lotto varje vecka så kanske kommer det pengar från himmelen en dag när jag är borta, hostade mamman från sjuksängen

Så dog hon och märkligt nog gav den allra sista Lottokupongen en mångmiljonvinst

angel-2656408__340.jpg

Döttrarna hade små marginaler och några riktiga bankkontakter hade de inte. Så de gick till första banken vid stadens torg och berättade att de fått miljoner från himmelen…

Banktjänstemannen tyckte systrarna var underliga och kunde inte riktigt ge besked om penningplaceringar. De gick till nästa bank och det var likadant där

Sen kom de till den mkt lokala banken där de mötte en bankkvinna som lyssnade och förstod. Hon hjälpte dem att köpa och bolagisera husbilen som var döttrarnas dröm. Resten placerades i fonder

• Bankkvinnan lyssnade
• Tog dem på allvar
• Förverkligade deras drömmar

Jag skördade den från verkligheten i en bank som sökte bemötarberättelser

Hotelldirektören skapade en story

Skoldirektören älskade sin nya Harley Davidson. Portföljen och datorn hade han i läderväskorna bak. Hjälmen och skinnkläderna satt perfekt.

Han kom på eftermiddagen. Senare skulle han iväg och tala på konferens.

harley-davidson-2651708__340.jpg

Det var bara ett problem. Hotellet hade inget garage. Han ville ogärna ställa sin juvel på p-platsen bakom hotellet. Personalen i receptionen försäkrade att parkeringen var för gäster och att den var upplyst nattetid.

Men det lugnade inte kunden.

Då kom hotelldirektören förbi av en händelse. Han hade själv motorcykel och förstod genast Harley-mannens oro.

– Oroa dig inte, jag tar personligen ansvar för din hoj, sa hotelldirektören. Gå du på dina möten, din motorcykel är i säkra händer.

Harley-mannen gav mc-nycklarna till hotelldirektören & försvann ut i vimlet. Hotelldirektören ringde en rekonditionerare som varsamt och professionellt tvättade och putsade motorcykeln.

Sen ställde de mc:n på äkta mattan i foajén

När skoldirektören kom tillbaks framåt natten såg han den gnistrande motorcykeln stå där belyst av spottar och med rep på blanka stolpar runt juvelen

Hotellgäster beundrade maskinen

Mc-mannen glömmer inte. Hotellet regisserade nuet, fick en bra story om kundbemötande

Jag skördade den i en workshop där vi sökte kulturberättelser i en hotellkedja.

Ananasälgen sprang förbi

När Parisa från hemtjänsten knackade på svarade ingen. Det var olåst så hon gick försiktigt in till Ture. Den gamle satt hopsjunken i stolen…

älg2.001

Ture är nästan nittio och har alltid bott i stugan. Från stolen vid fönstret ser han myren där älg och rådjur passerar.

Han är van vid Parisa som hjälper honom varje vecka.

– Hur är det med dig Ture? Jag blev orolig när du inte svarade.

– Jag tror jag har blivit tokig, svarar Ture. Jag såg just en älg som sprang med en hel ananas i munnen.

Berättelsen fann jag när jag arbetade med Botkyrkastories för några år sedan.

Det visade sig att det var en Botkyrkabo från Mellanöstern som kommit med i jaktlaget, annars en väldigt svensk sluten värld. Han hade fått jaktlagets tillstånd att lägga ut frukter och grönsaker i skogen som inte blivit sålda i hans affär.

Som ananas.

Älgen blev till sig, tog en ananas och sprang långbent förbi Tures fönster. Ture blev chockad av synen och trodde nästan han hade blivit tokig.

Berättelsen är skördad från verkligheten och kan påminna om gammalt och nytt i Botkyrka som har en bubblande ung befolkning. Över 100 språk och nära 100.000 invånare.

• Jaktlagen har plats även för nyanlända

• Stugor och natur finns också i Botkyrka

• Via hemtjänsten möts kulturer och åldrar

• Botkyrka är långt ifrån lagom

Damen som inte ville bada

Han tände ett doftljus, täckte badrumslampan med en vit handduk. Sen startade han lite mjuk vismusik i mobilen och bjöd på spa.

Den berättelsen skördade jag för några år sedan:

Muhammed, född i Malmö, med rötter i Irak, hade gått omsorgsprogrammet på gymnasiet. Fick jobb i hemtjänsten.

En av brukarna / kunderna var Maria, en dam som inte ville duscha. Han fick absolut inte fick tvinga damen men det vore bra om hon duschade.

– Det där har vi diskuterat mycket i skolan, hur man närmar sig brukarna / kunderna med respekt, svarade Muhammed med glimten i ögat.

damen.001.jpeg

Han ställde cykeln vid huset där Maria bodde. Gick upp två trappor och ringde på. Maria släppte in honom och satte sig i stolen i rummet.

Muhammed torkade, städade, tog hand om soporna och annat som han skulle. Sen sa han:

– Du kanske kan göra dig i ordning nu för det är dags för, äh, veckans Spa-behandling…

Maria, som aldrig varit på Spa, blev så paff att hon direkt svarade ja.

Muhammed tände sitt doftljus, startade sin vismusik i mobilen och hjälpte henne respektfullt så som han lärt sig i skolan.

Sen den gången ser Maria fram mot ”veckans spa-behandling”.

• Det kanske inte är så tokigt att jobba i hemtjänsten
• Det finns entreprenörer överallt
• Malmö är en mångkulturell stad
• Lär av varandra

De gråtande ryssarna

Jag har många gånger arbetat med skolor och skolornas berättelser. Det fria skolvalet och konkurrensutsättningen och systemet med skolpeng gör att många skolor insett att berättelser om människor och mänskliga möten kan göra skillnad. Stories kan profilera och emotionalisera verksamheten. Berättelserna synliggör och visar pedagogiska metoder.

En skola som specialiserat sig på barn och ungdomar med särskilda behov bad mig därför komma för att tillsammans med personalen söka, finna och skörda berättelser som visade hur de hanterade utmaningar som de ställdes inför.

En gång hade den alltmer omtalade skolan en delegation med skolfolk från Ryssland på besök. Skolledningen bestämde sig för att ta emot gästerna och deras tolkar på ett okonventionellt sätt.

I stället för att förbereda en föreläsande power-point-monolog med värdeord, organisation, pilar & boxar och redovisning av den svenska skollagsstiftningen valde de helt enkelt ett storykoncept utifrån de erfarenheter de gjort vid vårt gemensamma storyarbete.

De sanna befolkade berättelserna beskrev avgörande situationer mellan pedagog och  elev. Magiska ögonblick då barnen kunnat se världen på ett nytt sätt och därmed börjat sin resa bort från utanförskap och in i ett mer socialt accepterat beteende.

Ryssarnas ögon tårades under dragningen och snart snyftades det rent allmänt i rummet. När de berättande pedagogerna var klara med sin dragning av händelser hämtade från verkligheten gick några av de ryska pedagogerna fram och kramade sin svenska kollegor med fuktiga ögon som tack.

Dessa gäster glömmer aldrig nyttan med denna skola. De tvivlar aldrig på personalens kompetens. De fick argument som gick rakt in i hjärtat och de som ville kunde förstås senare tränga in i organisationsstrukturer, ägarförhållanden och svensk lagstiftning.

Skolan hade inte bara prövat en storymetod i sin presentation. De fick också en story om hur de hade använt sin storymetod den gången när de ryska pedagogerna kom på studiebesök.

 

 

 

Sa inte ord på 2 år. Började sen att sjunga…

Elsa var tystast av alla på äldreboendet. Hon hade inte sagt ett ord på på över två år. En dag tog en ur personalen ut Tysta Elsa på en rullstolspromenad trots att flera i personalen menade att det knappast var någon mening. Elsa var ju ändå helt inne i sin egen värld.

Men det blev en rullstolspromenad och ute i trädgården drällde fågelsången ned från träden. Då tog vårdgivaren upp en gammal psalm: Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig…

Då klarnade Elsa sin röst och sjöng klart och tydligt varje ord ur psalm 190. Vårdgivaren som bara kunde första textraden häpnade och tyckte det hela var nästan mirakulöst.

Detta är en typisk äldreomsorgsstory som man hittar när man skördar i dessa världar.

Fan vad tråkigt med siffror och statistik, sa hon

Jag träffade en man inom EU-systemet som arbetade med statistik och analyser. Han tyckte själv att han hade bra koll på verkligheten, i det här fallet var det gränshandel.

Men han märkte också att många tyckte det han höll på med verkade så trist.

Han tyckte om att dansa och träffa nya personer. Det var när han sa att han arbetade med statistik och analys som han gång på gång fick höra:

– Fan, vad tråkigt med siffror och statistik.

Han började då fundera över detta. Han tyckte ju själv att han berättade om människor och hur de rör sig och lever. Förr, nu och kanske rent av något om framtidens människa. Så han började i sociala sammanhang istället kalla sig berättare.

Då blev folk intresserade och tyckte han arbetade men något mycket intressant.

Att använda storytellingmetoden och krydda berättelserna med siffror och statistik är fullt möjligt. All statistik handlar ytterst om människor och mänsklig aktivitet. Så det kan behövas befolkade berättelser när man ska redovisa och rapportera.

Storytelling handlar om evolution. Genom att berätta och dela berättelser utvecklas den mänskliga kulturen. I Corporate Storytellingsammanhang kan vi tala om evolution av organisation.

Långt innan människan började beskriva verkligheten i siffror och diagram så var det storytelling som i tiotusentals år var verktyget. Och det där kan vi alla. Det finns på något sätt nedlagt i oss.

Det gäller att behandla sifferfobiska människor och diagramdyslektiker med varsam hand. Vi kan då ta fram det uråldriga emotionella och beskrivande storytellingverktyget. Tala om var vi kommer ifrån, var vi befinner oss och vart vi är på väg.

Detta kräver emotionella tekniker som mycket väl kan kryddas och spetsas med siffror och statistik. Det ger också ledare i företag och organisationer ett kraftfullt ledarskapsverktyg.

Jag vet hur man gör.

Det var radbandet hon ville ha

Ibland får jag uppdrag att tala inför och skörda tillsammans med personal från vård och omsorg. Nyligen träffade jag personal hos Gislaveds kommun i Småland. En medarbetare på ett demensboende berättade då om en händelse som hade berört henne.

Det handlade om en kvinna, ursprungligen från Polen, som hade kommit in till boendet efter en massiv hjärnblödning. Hon hade förlorat talförmågan och var dessutom mycket orolig. Framstod som rätt aggressiv.

Hon låg i sin säng och slog oavbrutet med sin arm över nattduksbordet. Många på boendet hörde kvinnan ropa och dunka och det spred en oro.

Personalen försökte lugna kvinnan på alla möjliga sätt. Slutligen var det en ur den erfarna  professionella kadern av medarbetare som tänkte att hon kanske ändå menar något som vi inte har förstått. Hon gick in till kvinnan igen och drog försiktigt ut lådan i kvinnans nattduksbord. Där, längst in bland de personliga tillhörigheterna, låg ett radband.

Sköterskan tog radbandet och gav det till kvinnan.

Därefter blev allt lugnt och kvinnan, som var katolik, verkade nöjd trots sin svåra situation medan hon fingrade på sitt radband.

En omvårdnadsberättelse som kanske kan exemplifiera påståenden som: Vi ska se brukarna som unika individer. Lyssna in deras särskilda behov och hitta den lösning som är bäst för var och en och för andra boende.

Så enkel kan Corporate Storytelling ibland vara. En sann berättelse om en verklig händelse som visar meningen med verksamheten och varför den finns och att man är stolt över bra lösningar.

Elaine Eksvärd talar om storyns vikt

Jag har vid flera tillfällen föreläst vid samma konferenser eller seminarier som retorikexperten Elaine Eksvärd. Hon är fascinerande fri och trygg i sin mission.

Jag läste nyligen en intervju med henne i en konferensbilaga som kom med Aftonbladet där hon fick frågan om vad som är viktigast när man planerar ett tal:

– Relevanta och intressanta stories, svarar Elaine. Många använder Power Point men det vikigaste är att lita på sina stories.

Hur ska man få åhörarna att lyssna, frågade journalisten Elin Fagerberg.

– Börja med en story det brukar få folk att komma in i det. En intressant och intresseväckande story som rör det man ska prata om.

Kanske låter det som enkla självklarheter men det är musik i mina öron. Utan berättelser finns man inte. Som individ, men framförallt som organisation, hävdar jag hela tiden. De som inte berättar och befolkar sina berättelse går under.

Det är vad Corporate Storytelling och Storytelling i och om organisationer handlar om.

Så det är bara att börja söka, finna, skörda och sätta organisationens berättelser i arbete. Jag vet hur man gör.

Ekoräddning pågår

8 länder är inblandade i en gigantisk räddningsinsats av Östersjöområdet. Tvärs över gamla nationsgränser och språkgränser förs ett ekokrig mot nedsmutsning och nedbrytning och för bättre samarbete och bättre organisationsutveckling. Om några årtionden ska Östersjön vara räddad regionen stimulerad och vi ska lämna över en livskraftig frisk, återställd miljö till våra barn och barnbarn.

Här borde vi alla jubla och applådera men problemet är att vi och våra barn inte känner till vad som pågår eftersom de EU-organ som ligger bakom inte riktigt lyckas berätta om detta. De talar mest om strategier och avtal. Det EU-byråkratiska sättet att uttrycka sig kommunicerar märkligt nog ofta utan att involvera de 85 miljoner människor som faktiskt bor kring Östersjön.

Vi skulle alla skulle kunna bära och sprida den fantastiska berättelsen om ekoräddningen i norra Europa om vi bara hade storyn.

Därför blir jag då och då inbjuden av EU för att med med mina storytellingperspektiv stimulera berättandet om de framgångar som görs.

– Befolka berättelsen om räddningsaktionen! Berätta om människor som märker att något händer! dundrar jag. Senast för några dagar sedan i Turku i nästa vecka i Warszawa.

Jag vill förstås att mina vänner och mina barn ska veta vad som pågår. Men då måste förstås berättelsen byggas.

Utan berättelser finns vi ju inte.