De gråtande ryssarna

Jag har många gånger arbetat med skolor och skolornas berättelser. Det fria skolvalet och konkurrensutsättningen och systemet med skolpeng gör att många skolor insett att berättelser om människor och mänskliga möten kan göra skillnad. Stories kan profilera och emotionalisera verksamheten. Berättelserna synliggör och visar pedagogiska metoder.

En skola som specialiserat sig på barn och ungdomar med särskilda behov bad mig därför komma för att tillsammans med personalen söka, finna och skörda berättelser som visade hur de hanterade utmaningar som de ställdes inför.

En gång hade den alltmer omtalade skolan en delegation med skolfolk från Ryssland på besök. Skolledningen bestämde sig för att ta emot gästerna och deras tolkar på ett okonventionellt sätt.

I stället för att förbereda en föreläsande power-point-monolog med värdeord, organisation, pilar & boxar och redovisning av den svenska skollagsstiftningen valde de helt enkelt ett storykoncept utifrån de erfarenheter de gjort vid vårt gemensamma storyarbete.

De sanna befolkade berättelserna beskrev avgörande situationer mellan pedagog och  elev. Magiska ögonblick då barnen kunnat se världen på ett nytt sätt och därmed börjat sin resa bort från utanförskap och in i ett mer socialt accepterat beteende.

Ryssarnas ögon tårades under dragningen och snart snyftades det rent allmänt i rummet. När de berättande pedagogerna var klara med sin dragning av händelser hämtade från verkligheten gick några av de ryska pedagogerna fram och kramade sin svenska kollegor med fuktiga ögon som tack.

Dessa gäster glömmer aldrig nyttan med denna skola. De tvivlar aldrig på personalens kompetens. De fick argument som gick rakt in i hjärtat och de som ville kunde förstås senare tränga in i organisationsstrukturer, ägarförhållanden och svensk lagstiftning.

Skolan hade inte bara prövat en storymetod i sin presentation. De fick också en story om hur de hade använt sin storymetod den gången när de ryska pedagogerna kom på studiebesök.

 

 

 

Sa inte ord på 2 år. Började sen att sjunga…

Elsa var tystast av alla på äldreboendet. Hon hade inte sagt ett ord på på över två år. En dag tog en ur personalen ut Tysta Elsa på en rullstolspromenad trots att flera i personalen menade att det knappast var någon mening. Elsa var ju ändå helt inne i sin egen värld.

Men det blev en rullstolspromenad och ute i trädgården drällde fågelsången ned från träden. Då tog vårdgivaren upp en gammal psalm: Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig…

Då klarnade Elsa sin röst och sjöng klart och tydligt varje ord ur psalm 190. Vårdgivaren som bara kunde första textraden häpnade och tyckte det hela var nästan mirakulöst.

Detta är en typisk äldreomsorgsstory som man hittar när man skördar i dessa världar.

Fan vad tråkigt med siffror och statistik, sa hon

Jag träffade en man inom EU-systemet som arbetade med statistik och analyser. Han tyckte själv att han hade bra koll på verkligheten, i det här fallet var det gränshandel.

Men han märkte också att många tyckte det han höll på med verkade så trist.

Han tyckte om att dansa och träffa nya personer. Det var när han sa att han arbetade med statistik och analys som han gång på gång fick höra:

– Fan, vad tråkigt med siffror och statistik.

Han började då fundera över detta. Han tyckte ju själv att han berättade om människor och hur de rör sig och lever. Förr, nu och kanske rent av något om framtidens människa. Så han började i sociala sammanhang istället kalla sig berättare.

Då blev folk intresserade och tyckte han arbetade men något mycket intressant.

Att använda storytellingmetoden och krydda berättelserna med siffror och statistik är fullt möjligt. All statistik handlar ytterst om människor och mänsklig aktivitet. Så det kan behövas befolkade berättelser när man ska redovisa och rapportera.

Storytelling handlar om evolution. Genom att berätta och dela berättelser utvecklas den mänskliga kulturen. I Corporate Storytellingsammanhang kan vi tala om evolution av organisation.

Långt innan människan började beskriva verkligheten i siffror och diagram så var det storytelling som i tiotusentals år var verktyget. Och det där kan vi alla. Det finns på något sätt nedlagt i oss.

Det gäller att behandla sifferfobiska människor och diagramdyslektiker med varsam hand. Vi kan då ta fram det uråldriga emotionella och beskrivande storytellingverktyget. Tala om var vi kommer ifrån, var vi befinner oss och vart vi är på väg.

Detta kräver emotionella tekniker som mycket väl kan kryddas och spetsas med siffror och statistik. Det ger också ledare i företag och organisationer ett kraftfullt ledarskapsverktyg.

Jag vet hur man gör.

Det var radbandet hon ville ha

Ibland får jag uppdrag att tala inför och skörda tillsammans med personal från vård och omsorg. Nyligen träffade jag personal hos Gislaveds kommun i Småland. En medarbetare på ett demensboende berättade då om en händelse som hade berört henne.

Det handlade om en kvinna, ursprungligen från Polen, som hade kommit in till boendet efter en massiv hjärnblödning. Hon hade förlorat talförmågan och var dessutom mycket orolig. Framstod som rätt aggressiv.

Hon låg i sin säng och slog oavbrutet med sin arm över nattduksbordet. Många på boendet hörde kvinnan ropa och dunka och det spred en oro.

Personalen försökte lugna kvinnan på alla möjliga sätt. Slutligen var det en ur den erfarna  professionella kadern av medarbetare som tänkte att hon kanske ändå menar något som vi inte har förstått. Hon gick in till kvinnan igen och drog försiktigt ut lådan i kvinnans nattduksbord. Där, längst in bland de personliga tillhörigheterna, låg ett radband.

Sköterskan tog radbandet och gav det till kvinnan.

Därefter blev allt lugnt och kvinnan, som var katolik, verkade nöjd trots sin svåra situation medan hon fingrade på sitt radband.

En omvårdnadsberättelse som kanske kan exemplifiera påståenden som: Vi ska se brukarna som unika individer. Lyssna in deras särskilda behov och hitta den lösning som är bäst för var och en och för andra boende.

Så enkel kan Corporate Storytelling ibland vara. En sann berättelse om en verklig händelse som visar meningen med verksamheten och varför den finns och att man är stolt över bra lösningar.

Elaine Eksvärd talar om storyns vikt

Jag har vid flera tillfällen föreläst vid samma konferenser eller seminarier som retorikexperten Elaine Eksvärd. Hon är fascinerande fri och trygg i sin mission.

Jag läste nyligen en intervju med henne i en konferensbilaga som kom med Aftonbladet där hon fick frågan om vad som är viktigast när man planerar ett tal:

– Relevanta och intressanta stories, svarar Elaine. Många använder Power Point men det vikigaste är att lita på sina stories.

Hur ska man få åhörarna att lyssna, frågade journalisten Elin Fagerberg.

– Börja med en story det brukar få folk att komma in i det. En intressant och intresseväckande story som rör det man ska prata om.

Kanske låter det som enkla självklarheter men det är musik i mina öron. Utan berättelser finns man inte. Som individ, men framförallt som organisation, hävdar jag hela tiden. De som inte berättar och befolkar sina berättelse går under.

Det är vad Corporate Storytelling och Storytelling i och om organisationer handlar om.

Så det är bara att börja söka, finna, skörda och sätta organisationens berättelser i arbete. Jag vet hur man gör.

Ekoräddning pågår

8 länder är inblandade i en gigantisk räddningsinsats av Östersjöområdet. Tvärs över gamla nationsgränser och språkgränser förs ett ekokrig mot nedsmutsning och nedbrytning och för bättre samarbete och bättre organisationsutveckling. Om några årtionden ska Östersjön vara räddad regionen stimulerad och vi ska lämna över en livskraftig frisk, återställd miljö till våra barn och barnbarn.

Här borde vi alla jubla och applådera men problemet är att vi och våra barn inte känner till vad som pågår eftersom de EU-organ som ligger bakom inte riktigt lyckas berätta om detta. De talar mest om strategier och avtal. Det EU-byråkratiska sättet att uttrycka sig kommunicerar märkligt nog ofta utan att involvera de 85 miljoner människor som faktiskt bor kring Östersjön.

Vi skulle alla skulle kunna bära och sprida den fantastiska berättelsen om ekoräddningen i norra Europa om vi bara hade storyn.

Därför blir jag då och då inbjuden av EU för att med med mina storytellingperspektiv stimulera berättandet om de framgångar som görs.

– Befolka berättelsen om räddningsaktionen! Berätta om människor som märker att något händer! dundrar jag. Senast för några dagar sedan i Turku i nästa vecka i Warszawa.

Jag vill förstås att mina vänner och mina barn ska veta vad som pågår. Men då måste förstås berättelsen byggas.

Utan berättelser finns vi ju inte.

Har poliser känslor?

För många år sedan hade jag storytellinguppdrag på Polishögskolan. De hade en case-metodik där de spelade upp och diskuterade arbetet utifrån verkliga händelser. Jag sökte, fann och skördade berättelser om polisens vardag.

På senare tid har det tidvis varit diskussioner i gammelmedia om polisens twittrande och facebookande. En del menar då att ”vi behöver inte polisers känslor”, menar Kerstin Weigl i Aftonbladet och Csaba Bene Perlenberg i Dagens Nyheter ifrågasätter polisberättandet under rubriken: ”Gråtande poliser löser inga brott.”

Polisen i Lund kunde på sin facebooksida berätta om den ensamkommande flyktingpojken som försökt begå självmord: ”Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ned dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden.”

Jag kan inte se att denna typ av emotionell kommunikation skulle vara dålig. Det är klart att polisen har känslor som alla andra. Jag tror det ökar förståelsen och påverkar rekryteringen av en poliskår som behöver vara inkännande samtidigt som den förvaltar sitt våldsmonopol.

Som det här exemplet från polisen på Södermalm.

Doktorn ålade sig in i rummet

Jag har varit med att dra igång storytellingen i Landstinget i Kalmar län. De har därefter gjort att fantastiskt bra och ambitiöst arbete som uppmärksammas runt om i Landstingssverige. Här är en story från landstingsvärlden i Kalmar:

Mamman skulle gå med sin lille pojke för att visa upp en del utslag pojken hade på huden. De väntande nu i ett besöksrum när dörren plötsligt öppnades och doktorn stod där, en lång man med vit rock och med stetoskopet hängande runt nacken.

– Hej min lille vän, vad heter du då? frågade doktorn.

Pojken blev livrädd och flög upp i mammans knä.

Doktorn förstod att han misslyckats så han sa till mamman och pojken att han strax skulle komma igen. Han gick ut ur rummet och tänkte stilla med handen i hakan medan han tittade ut mot grönskan. Hur skulle han göra för att nå fram till pojken.

Skulle han krypa? Nej – åla! Det skulle han.

Han la sig på mage, kastade stetoskopet upp på ryggen och ålade medelst hasning fram mot dörren som han öppnade med en huvudknyck. Han ålade fram till pojken och tittade upp på honom.

– Hej min lille pojke vad heter du då, frågade doktorn.

Pojken tittade på den ålande doktorn och svarade leende:

– Markus.

Sen var detta löst. Isen var bruten och doktorn fick undersöka pojkens utslag.

Gullig barnhistoria. Javisst! Men också en berättelse om bemötande gentemot en av våra minsta.

Svenska kyrkan på hockeyarenan

Jag har arbetat en del med Storytelling / Storylistening hos Svenska Kyrkan i bland annat Örebro. Samlat starka berättelser om vad de gör egentligen, Kyrkanfolket, när det inte är bröllop, dop och begravning. Vi har filmat en del vittnesbörd om detta som publicerats på exempelvis Youtube.

Redan nu finns ett samarbete mellan Svenska kyrkan i Örebro/Kumla och den lokala hockeyn så när SHL-laget Örebro Hockey har hemmamatch kunde organisten Karl-Magnus Jansson dra igång på hockeyorgel ( inspelad ) i den stora TV-skärmen, den så kallade jumbotronen, på arenan. Som en del av samarbetet mellan kyrka och hockey i Örebro.

Kyrkan samlar pengar till behövande och bland annat har också de ”kyrkanlogotypeförsedda” spelarna träffat konfirmander från Örebro och Kumla.

Han fick tillbaks sin fru

Jag jobbar då och då med Svenska Kyrkan. Häromdagen var jag hos Svenska Kyrkan i Örebro. Organisationen blöder och tappar cirka 50.000 medlemmar om året ofta för att människor inte vill betala några tusen i kyrkoskatt. Om kyrkan vore bättre på att berätta så skulle kanske tappet minska och respekten för vad de egentligen gör utöver dop, bröllop och begravning. Det kan vara små händelsebaserade berättelser som denna som jag fick från en diakon.
Kyrkan har många öppna verksamheter som till exempel när äldre människor kommer tillsammans i någon av kyrkans lokaler för att handarbeta tillsammans och ha någon att tala med. Många som är ensamma får här vara tillsammans över ett handarbete och en kopp kaffe.
En dag ringde diakonens telefonen. Hon hörde en mansröst som sa att han ville tacka. Tacka, för vad då undrade diakonen.
– Jag vill tacka för att jag har fått tillbaks min fru, sa han.
Han berättade att hon blivit pensionär för något år sedan och då gick luften helt ur henne. Dagarna i ända gick hon och putsade och dammade i lägenheten. Hon blev allt mer tyst och inbunden. Mannen försökte få henne att rycka upp sig hon behövde inte putsa och städa hela tiden. Det var då hon sökte upp en handarbetsgrupp och fick träffa lite nya människor. Då vände det, hon blev glad och öppen och hade så mycket att berätta.
– Det var det jag vill tacka för, sa mannen. Att jag fick tillbaks min fru glad och öppen som förr.

Konstigare än så behöver det inte vara. Det är en sann liten händelsebaserad berättelse om vad en öppen verksamhet kan betyda för människor. Om Svenska Kyrkan berättar mer om dessa små händelser så ökar kunskapen och respekten för verksamheten och kanske leder det ytterst till att medlemstappet minskar. Vi filmade bland annat den berättelsen och den kommer att visas för att befolka kyrkans arbete.