Fråga:
Finns det något mönster som visar vilka som attraheras av perspektiven i Storytelling i organisationer?

Svar:
Jag har ingen riktig mätning eller undersökning på detta. Men jag har förstås föreläst i många år. När det kommer till utbildningar och öppna seminarier och föreläsningar så har jag märkt att det är en övervikt av kvinnor som kommer.

Det kommer förstås också män men då är de snarare under än över 40-45. Jag kan tro att kvinnor som blir chefer inte rätt av vill köpa den gamla vanliga patriarkala managementstilen med siffror pilar och boxar och power point-presentationer för att leda, berätta och förklara.

Jag tror att kvinnorna och även de yngre männen ofta vill ha ett ledarskap som också laddar in emotionella dimensioner. Detta för att se människan i organisationen och föra verksamheten framåt och göra tänkbara mål, befolkade, synliga och begripliga.

Men det är faktiskt inte mycket motstånd och moteld jag möter, varesig från män eller kvinnor. Någon gång kommer en gammal hanne och säger att: Vi kan väl inte hålla på och berätta historier vi har faktiskt en kärnverksamhet att sköta.

Då suckar gruppen och tycker att han inte förstått mervärdet i att använda också den emotionella kommunikationen i ledarskapet. Har han inte förstått idén med Storytelling i varumärkesarbetet?

I den amerikanska diskussionen talar man till och med om kvinnan och hennes hjärna och läggning. Men det där vågar jag mig inte in på.

När jag en gång var med och startade Journalistgruppen ( nuv JG Commmunications ) och arbetade som journalistlärare på Journalisthögskolan i Stockholm så var det självklart att journalistskrået hade snudd på monopol när det gällde berättelsen om samhället och arbetslivet.
Sen kom pr-byråerna och tog allt mer plats medan mediehusen först hade svårt att finna sig i webbrevolution och sviktande försäljning av papperstidningarna.

Sen kom hela den sociala-webb-revolutionen med miljontals bloggar, twitter, Instagram etc och som grädde på moset började också organisationerna nu själva att lyssna, skörda och sätta sin egen företagsfolkore i arbete.

Då talar vi om Corporate Storytelling.

Tänk strategiskt och tala sanning så har organisationsberättelsen allt större möjlighet att göra sig hörd.

Det är klart att alla får berätta.

Ibland när jag talar om Storytellingens kraft och betydelse så händer det att några lägger armarna i kors och demonstrerar därmed att detta skulle vara flummigt. Jag tror att dessa personer inte tror att det kan vara så enkelt att levande berättelser i och om organisationer, tjänster och produkter skulle ha en särskild stor betydelse. Vi har ju en kärnverksamhet att sköta…

Då kan det ibland vara läge att visa den här lilla videon från MSL-Group i London. Den argumenterar på ett rätt systematiskt vis om de här tankarna:

Fråga:

Vad gör man om en story känns inaktuell och inte passar längre?

Svar:

För mig är det viktigt att Corporate Storytelling ska vara händelsebaserad. Storyn ska berätta om något som hänt och som bär fram ett budskap om varumärket eller verksamheten ur ett medarbetar/kund/brukar/ägarperspektiv.

Om man arbetar på det sättet kan förstås en story kännas inaktuell men det har ju fortfarande hänt. I förändringsprocesser är det nästan självklart att berättelsen går från nu till då. Den blir helt enkelt en del av historieskrivningen om den handlar om verkliga händelser.

Det kan man inte alltid säga om diverse reklamkampanjer som diktar verklighet eller bygger på samtidens humor och ironi. De kan ibland kännas både pinsamma och gamla i backspegeln.

Bra Corporate Storytelling kan alltså ha lång livslängd och faktiskt bekräfta utveckling och förändring. Då blir den inte inaktuell utan den kan ses helt enkelt i ett annat perspektiv med tiden.

Fråga:
När det kommer till Storytelling ska man tydligen alltid berätta om hur man var När man var som bäst. När man överträffade kundens förväntningar eller När man kände sig stolt. Kan man inte tala om misslyckanden och haverier också?

Svar:
Bra fråga. Visst är det starkt att berätta om framgångar och stolthet och kundnöjdhet. Men, som jag brukar säga, det är inte den som bara skryter och aldrig säger sig gör några misstag som man vill ha till vän. Det är ju outhärdligt med sådana människor.

Jag tycker absolut att man också kan berätta om tabbar och misstag. Om havererade affärer och vad det gjorde att det gick snett. Man kan berätta om missnöjda kunder / klienter / medarbetare som klagar och hur man lyssnar på dem och försöker hantera relationen. Man kan också berätta om vad man lärde sig av detta och om hur man ska undvika samma problem i fortsättningen. Precis som vi alla gör i våra liv (i bästa fall).

Jag läser om Jenny Rydhström, juristen som vann boxnings-SM några gånger för drygt 10 år sedan. I dag är hon företagare inom skönhet och rakprodukter med män som målgrupp. Hennes företag Gents är en riktig snabbväxare som steg för steg utvidgar sig från e-handel till att också ha fler fysiska butiker.

På Gents samlar Jenny Ryhdström och hennes medarbetare på misstag som de för in i en anteckningsbok. Berättelser om när det gick fel, helt enkelt.

– Det är för att vi med glädje och humor ska kunna se tillbaka på våra misstag och se att vi också löste dem. Saker behöver inte bli en katastrof även om man tror det i stunden. Allt löser sig, säger Jenny Rydhström till Dagens Industri.

Just så. Precis som i familjen och kamratskretsen. Man lär sig och går vidare och är precis som alla andra. En flock med fel och brister. Det bygger förtroende och trovärdighet.

Det är starkt med medarbetare, inte minst med ledare, som träder fram och säger: Jag hade fel. Jag lyssnade inte. Det var dumt. Så bygger man starka relationer som utvecklar verksamheter och affärer. Och befolkar sina varumärken med sanna trovärdiga berättelser från verkligheten.

Fråga:
Du säger att berättelser handlar om värderingar? Vems värderingar? Delar du alltid dina uppdragsgivares värderingar?
Svar:
Nej. Jag visar ett verktyg. Men alla berättelser visar förstås värderingar på ett eller annat sätt. Bara att yttra sig är ytterst ett uttryck för en mänsklig värdering. Det gäller också i Corporate Storytelling. Vill du lyssna och påverka? På vilket sätt vill du använda den sanna berättelsen för att bygga bilden av din verksamhet och dina varor eller tjänster?

Så ser jag det.

När jag kommer till ett internationellt storföretag så hjälper jag dem att se och leva och uttrycka sina värderingar anekdotiskt i berättelser som stämmer med deras synsätt. Det samma när jag kommer till den lokala småföretagaren eller till myndigheten.

När jag jobbar i EU-sammanhang så blir det ibland personliga och befolkade gränsöverskridande berättelser om meningen med att man håller på med ett europeiskt projekt och kanske befolkade berättelser som legitimerar meningen med detta.

När jag kommer till ideella organisationer är det det samma. Vad vill ni? Varför ska andra bry sig om detta? Finns det befolkade berättelser som visar detta. Ideella organisationer är ofta väldigt abstrakt ideologiska och kan vara svåra att förstå sig på om man inte redan är en del av tankegodset.

Jag har haft uppdrag både hos politiska och religiösa organisationer och aldrig sett det på ett annat sätt än att jag kommer dit med ett perspektiv om att de rimligen måste ha en kultur som visar varför de finns, var de kommer ifrån, vart de är på väg och vad de vill.

Jag behöver inte till varje pris dela alla dessa värderingar men jag behöver förstå varför de finns och på vilket sätt det anekdotiska berättandet kan hjälpa dem till framgång både på ”idémarknaden” och när de ska få legitimitet och locka till sig medlemmar och sympatisörer.

Fråga:
Läste din bok i höstas, och köper mycket av ditt resonemang. Men, och här är en sak som inte riktigt kommer in i huvudet, var berättar jag mina historier? Hur publicerar en stor organisation detta, utan att det verkar konstlat? Vad gör exempelvis en stor organisations berättelser för nytta, och framförallt, hur/var? / Göran

Svar:
När organisationen har funnit och skördat en repertoar av berättelser så börjar arbetet annars riskerar det att stanna vid ett event eller helt enkelt en happening. Det kan i och för sig vara både roligt och uppfriskande och så gör vi ibland vid kick-offer och liknande. Men det är klart man bör distribuera berättelserna om man vill börja bygga en berättande organisation.
Med min modell kan man få fram en första skörd redan på en dag. Sen börjar det. Hur man vill man rädda och paketera dem. Skriftligt, filmat, som ljudfil eller som inövat muntligt berättande till exempel. Eller alla dessa format.
Man kan ha dem på intranät eller på hemsidan. Man kan strategiskt använda dem i den i olika sammanhang på den sociala webben.
Man kan använda dem i ledarskapet och i relationer till media och vid introduktion av nyanställda. Med mera, med mera.Man kan till och med ha dem i ljudduschar eller inom glas och ram i foajéer och konferenslokaler eller i köpcentra.
Din fråga är mycket berättigad och den pekar på ett problem. Man måste inse att detta inte rullar på av sig själv. Det krävs att någon / några har ansvar för att driva på.
Ett exempel som jag varit involverad i nyligen är Svenska Kyrkan i Örebro som valt att lägga ut några berättelser på sin hemsida. Dessa sökte, fann och filmade vi på en enda dag. Jag och en av de filmare jag arbetar med. Så det är snabbt. Inspelat direkt. Inga manus, inga klipp och inga skådespelare.
Man kan förstås också göra en grundligare process där deltagarna förarbetar och jag coachar löpande innan man kommer till seminariedagen med workshop och skördefest. Då kan berättelserna bli mer medvetet slipade.

Fråga:
Vad är Corporate Storytelling?
Svar:
Jag får förstås frågan ofta. Och jag får ibland höra från människor att de minsann alltid har arbetat med storytelling och att det jag talar om inte är något särskilt.
Jag kan inte ge det exakta svaret men jag kan reflektera lite om det. Om man studerar Corporate Storytelling vid Harvard så handlar det om Storytelling in and about organizations. Det man skördar är Business Narratives.
Jag hörde nyligen om ett landsting där man sa sig hålla på med Storytelling i äldreomsorgen på boenden för senildementa äldre människor. Då menade man att man skickade en berättare som berättade sagor för de gamla om äldre tider för att åldringarna skulle få minnas och trivas. En slags underhållning och rehab om man så vill. Visst kan det kallas Storytelling.
Det kan också kallas Storytelling om man samlar de gamlas berättelser om sig själva för att de ska få en tydligare personlig status – även om de anhöriga ibland kan vända sig mot berättelsen och säga att det där stämmer inte, mamma fantiserar.
När jag arbetar med Storytelling inom äldreomsorgen handlar det oftast om hur man arbetar i organisationen, vilka värderingar som styr och meningen med att verksamheten finns. Alltså berättelser om faktiska mänskliga möten mellan personal och brukare och deras anhöriga.
Dessa berättelser kan användas vid rekrytering, marknadsföring, kunskapsöverföring och i relationen med politiker och andra beslutsfattare.
Det är alltså viktigt att reflektera över vad vi menar när vi ger oss in i Storytelling / Storylistening kopplad till en verksamhet.

Fråga:
Läste din bok i höstas, och köper mycket av ditt resonemang. Men, och här är en sak som inte riktigt kommer in i huvudet, var berättar jag mina historier? Hur publicerar en stor organisation detta, utan att det verkar konstlat? Vad gör exempelvis en stor organisations berättelser för nytta, och framförallt, hur/var? / Göran

Svar:
När organisationen har funnit och skördat en repertoar av berättelser så börjar arbetet annars riskerar det att stanna vid ett event eller helt enkelt en happening. Det kan i och för sig vara både roligt och uppfriskande och så gör vi ibland vid kick-offer och liknande. Men det är klart man bör distribuera berättelserna om man vill börja bygga en berättande organisation.
Med min modell kan man få fram en första skörd redan på en dag. Sen börjar det. Hur man vill man rädda och paketera dem. Skriftligt, filmat, som ljudfil eller som inövat muntligt berättande till exempel. Eller alla dessa format.
Man kan ha dem på intranät eller på hemsidan. Man kan strategiskt använda dem i den i olika sammanhang på den sociala webben.
Man kan använda dem i ledarskapet och i relationer till media och vid introduktion av nyanställda. Med mera, med mera.Man kan till och med ha dem i ljudduschar eller inom glas och ram i foajéer och konferenslokaler eller i köpcentra.
Din fråga är mycket berättigad och den pekar på ett problem. Man måste inse att detta inte rullar på av sig själv. Det krävs att någon / några har ansvar för att driva på.
Ett exempel som jag varit involverad i nyligen är Svenska Kyrkan i Örebro som valt att lägga ut några berättelser på sin hemsida. Dessa sökte, fann och filmade vi på en enda dag. Jag och en av de filmare jag arbetar med. Så det är snabbt. Inspelat direkt. Inga manus, inga klipp och inga skådespelare.

Fråga:
Du säger att berättelser handlar om värderingar? Vems värderingar? Delar du alltid dina uppdragsgivares värderingar?
Svar:
Alla berättelser visar värderingar på ett eller annat sätt. Bara att yttra sig är ytterst ett uttryck för en mänsklig värdering. Det gäller också i Corporate Storytelling. Vill du påverka? På vilket sätt vill du använda den sanna berättelsen för att påverka bilden av din verksamhet och dina varor eller tjänster.
Så ser jag det. Där kan jag ge en analys och vara ett strategiskt och praktiskt stöd.
När jag kommer till ett internationellt storföretag så hjälper jag dem att se och leva och uttrycka sina värderingar anekdotiskt i berättelser som stämmer med deras synsätt. Det samma när jag kommer till den lokala småföretagaren eller till myndigheten.
När jag jobbar i EU-sammanhang så blir det ofta personliga och befolkade gränsöverskridande berättelser om meningen med att man håller på och kanske berättelser som legitimerar meningen med ett EU.
När jag kommer till ideella organisationer är det det samma. Vad vill ni? Varför ska andra bry sig om detta? Finns det befolkade berättelser som visar detta. Ideella organisationer är ofta väldigt abstrakt ideologiska och kan vara svåra att förstå sig på.
Jag har haft uppdrag både hos politiska och religiösa organisationer och aldrig sett det på att sätt än att jag kommer dit med ett perspektiv att de måste rimligen ha en kultur som visar varför de finns, var de kommer ifrån, vart de är på väg och vad de vill.
Jag behöver inte till varje pris dela alla dessa värderingar men jag förstår varför de finns och på vilket sätt de anekdotiska berättandet kan hjälpa dem till framgång både på sin ”idémarknad” och när de ska få legitimitet och locka till sig medlemmar och sympatisörer.
Detta är helt enkelt ett professionellt förhållningssätt som fungerar överallt.