Om chefen dör eller plötsligt försvinner

När man studerar traditionella akademiska socialantropologiska uppsatser och artiklar handlar det ofta om organisationen av gruppen, klanen, byn eller vad det kan vara. Ofta i ett statslöst samhälle. Ofta när något oförutsett och kanske oönskat inträffar.

Hur hanterar man exempelvis en brottsling i ett samhälle som saknar fängelser? Hur försvarar man sig när man inte har en armé? Vad gör man när en klanhövding dör hastigt?

Jag skrev själv en uppsats en gång om just det sista. Hövdingen dör. Då inleds en process som sträcker sig ett helt år innan gruppen funnit sin nya organisation där de nya rollerna är klargjorda. Den balsamerade döde kan först efter detta brännas. Då är han utfasad. Under tiden har den döde funnits i en hydda där det till och med burits fram öl och mat.

Om man skulle anlägga antropologiska perspektiv på en modern arbetsorganisation kan man kanske fråga sig vad som händer om chefen plötsligt dör eller får sparken. Hur beredd är organisationen att hantera en sådan kris utan att förlora tid, kompetens och konkurrenskraft.

Jag tror nog att det går mycket förlorat i dagens arbetsliv p g a dålig krisberedskap där man glömmer kultur- och kompetenskapitalet.

Kroppsspråket överskattat

Jag försläste för några år sedan med den kanske främste av alla inom Corporate Storytellervärlden, Steve Denning. Han stod lite blyg och försagd och nämnde att hans fru tyckte att det var konstigt att han fick så mycket uppmärksamhet för sin storytellingverksamhet, han som var sååå tråkig.

Trots att han inte var någon stor performer vad det gäller kroppsspråket så satt hans budskap direkt. Det han sa glömmer ingen trots hans nedfällda blick och lite vilsna händer och fötter.

Det där är något jag alltid under alla mina år har betonat. Det är viktigare vad du säger än hur du framför det. Om du tror på din story så märks det även om du drar dig i örat eller flackar med blicken.

Alla kan berätta. Då känns det lite märkligt när myten om kroppsspråket kommer, typ: 55 procent är kroppsspråket och 38 procent är rösten. Återstår alltså 7 procent till budskapet, dvs vad du säger. Det är förstås rent nonsens.

Detta anser också mannen som blivit gisslantagen och missförstådd och fått bära hundhuvudet för denna myt, socialpsykolgen Albert Mehrabian som för snart 50 år sedan skrev om non verbal communication.

Mehrabian är själv irriterad över den väg hans rön har tagit:

” I am obviously uncomfortable about misquotes of my work. From the very beginning I have tried to give people the correct limitations of my findings. Unfortunately the field of self-styled ‘corporate image consultants’ or ‘leadership consultants’ has numerous practitioners with very little psychological expertise. ”

Doktorsavhandling apropå Corporate Storytelling

Jag har träffat henne flera gånger under senare år. Hanna Sofia Rehnberg doktorerar nu vid Södertörns högskola med doktorsavhandlingen Organisationer berättar – Narrativitet som resurs i strategisk kommunikation. Flera av exemplen hon har med har jag varit involverad i.

Detta är mig veterligen den första doktorsavhandlingen i ämnet i Sverige. I andra länder finns det det redan sedan länge ett akademiskt intresse för detta. Till exempel Harvard för vilka detta med business narratives sedan länge är ett intressant område.

Disputationen äger rum nu på torsdag den 12 december 2014 klockan 13.00 på Södertörns högskola i sal MA 636, Alfred Nobels allé 7, Flemingsberg, Huddinge.

Nu ska jag tränga in i texten. Här finns den.

hanna_sofia_rehnberg

Hanna Sofia Rehnberg doktorerar om berättande organisationer

Allra högsta betyg från 91,7 procent

Eftersom jag lever på att föreläsa om Corporate Storytelling och driva processer kring berättandet så måste jag väl då och då få skryta över utvärderingarna jag får.
Jag är rätt bortskämd. Så här kommer skryt från en utbildningskonferens med Botkyrka församling i Svenska Kyrkan där vi hade en stor skördefest. Ett 60-tal medarbetare var där och tillsammans sökte vi och skördade berättelser i och om församlingens arbete.
91,7 procent gav storytellingprocessen högsta betyget: Mycket Bra. 6,7 procent gav näst högsta: Bra. 98,4 procent gav alltså betyget mycket bra eller bra. Bara en person valde betyget: Så där.. och ingen gav de lägre betygen.
Kommentarerna lät så här: ” Storytellingdagen var en höjdpunkt”, ”Berättelserna måste fortsätta leva”, ”Fortsätt dela liv, berättelser, sårbarhet”, ”Matts var otroligt proffsig, intressant och rolig att lyssna till…”
Jag blir stolt och glad men nu får det vara nog med skryt för denna gång.

Bästa Masteruppsats på Handels

The Untold StoryStorytelling in external Employer Branding heter årets bästa uppsats inom marknadsföring på Handelshögskolan i Göteborg. Christofer Nilsson och Josefin Nordgren har skrivit den och fick besked om priset häromdagen.
Jag är en av källorna och informanterna och för mig är detta ännu en bekräftelse på att Storytelling ligger i tiden. En hel rad uppsatser på senare år där jag via Storytelling har varit involverad har fått priserna. En bekräftelse på accepterandet av berättelsen som kulturbärare och framgångsfaktor.
Jag har själv två akademiska examina och är fullständigt hänförd över att vi fortfarande har kostnadsfria högskolor och universitet här i Sverige. Därför ställer jag alltid upp på studenter – it is pay back time!

Digitala utvecklingsverkryg

Man kan ju inte vara överallt samtidigt och inte ens besöka alla kontor eller enheter i rad. Tiden finns inte. Och inte pengarna. Vad som kommer nu är därför olika digitala aktiverings- och utvecklingsverktyg. Storytelling är ett sätt att ta ned teorin och abstraktionen till en verklighet och sann vardag.
Vi brottar oss in i vardagen.
Jag är därför indragen i några projekt där jag är ”Mr Storyteller” som talar till exempelvis hela personalen via video och instruerar dem hur att skörda sina kulturbärande berättelser. Det är ett sätt att kostnadseffektivt arbeta för att utveckla en berättande organisation som hörs, syns och vinner.
Man samlas i arbetsgrupper och sparkas igång av det som visas i skärmen.
Detta är magiskt.