Helena vilar huvudet i händerna med armbågarna mot bordet. Förtvivlad och nära gråten. Så orättvist! Hon som kämpat så med sin butik. Då ringer det i mobilen…

Det är hennes Almirådgivare som ringer.

– Hur är det med dig? Jag tänker så mycket på dig. Tänk så du kämpade.

Helena hade satsat all sin tid och hela sitt sparkapital på att förverkliga sin dröm om en egen affär med smycken, teer och vackra kläder.

Hennes vänner och familj hade ställt upp hur mycket som helst och själv nästan bodde hon i butiken, jobbade ibland 12-14 timmar om dagen.

Ändå stod hon där nu med en personlig skuld på över 200.000 kronor och den egna rörelsen hade faktiskt till slut gått i konkurs.

Almirådgivaren som hade försökt stötta henne under hela den här småföretagarsatsningen visste inte riktigt vad han skulle säga.

Till slut kom det bara:

– Nu har du en studieskuld, precis som jag. Det kostar att utbilda sig. Nu laddar vi om och undviker alla misstag.

Den repliken vände Helenas syn på det hela. Hon insåg hur mycket hon lärt sig. Hon började om med en ny butik och undvek sina tidigare misstag.

Nu är ”studieskulden” betald och hon har en blomstrande verksamhet.

Detta är i grunden en story jag hittade i mitt samarbete med Almi för några år sedan.

Organisationsberättelser är ett kapital. Och kapital ska, som vi lärt oss, arbeta för att utvecklas och förräntas.

Det finns goda klassiker på det här området. 3M vårdar till exempel berättelsen om Post-it-lappen som om det vore en kronjuvel i organisationen. Vilken den också är.

I dag säljer man Post-it-lappen i 150 länder och den finns också i en mängd olika digitala sammanhang i våra datorer, som en symbol för hur vi fångar och leker med våra tankar.

Produktutvecklaren hade tänkt göra ett superlim men fick bara ett misslyckat klibb som en kollega senare kom på att använda i kyrkokören för att markera sidor utan att tejpskada koralboken.

Berättelsen om Post-it-lappen upprepar 3M än i dag för att den är just en kronjuvel eller vad man nu ska kalla den.

För 3M är denna story därför inte bara ett DÅ. Att det hände en gång. Den är också ett NU som visar att man har plats för envisa utvecklare som får tid att göra fel och göra om, komma på och tänka om för att nå ett SEN.

Berättelsen är alltså inte bara en historieskrivning om en produkt utan en spegling av en kultur som hanterar sin kunskap för att bygga framtid. Att bygga SEN.

Därför vårdar 3M ömt berättelsen fortfarande efter 35 år.

För snart 10 år sedan gjorde jag det första experimentet tillsammans med Arlanda Express med Storytelling i kollektivtrafiken. 10.000-tals människor valde då själva att lyssna på anekdotiska men sanna berättelser genom att gå in i storyduschen på Stockholms central.

Sedan följde vi upp detta grepp  i andra miljöer. Jag var exempelvis med att fylla på med berättelser i Sickla köpkvarter i Nacka.

Storydusch är ett ord jag själv då hittade på genom att utgå från ordet ljuddusch ( en populärteknisk term för ett riktat ljud som bara hörs genom att man själv frivilligt går in i ljudstrålen/duschen ). Jag ville förstås betona innehållet. Content snarare än teknologi. Alltså ljuddusch + innehållet stories = storydusch.

I Sickla var det flera hundratusen som valde att gå in i ljudet och lyssna på berättelserna om just den platsen. Så kallad placebranding.

Jag vet precis hur man kan få till det där. Det behövs teknik och innehåll. Det är sympatiskt för att den som lyssnar eller läser väljer själv. Luftrummet är inte nedsmutsat av ljud du inte bett om.

Nu läser jag i brittiska Metro att något liknande sprider sig över Frankrike.

Berättelser bär kulturen och värderingarna och det är därför en naturlag att berättelser finns överallt, även i organisationer och företag. Om berättandet tystnar dör kulturen. Om berättelserna stimuleras stärks kulturen.

När förändring är nödvändig kan man ha hjälp av att, utöver strategiska analyser, berätta sig in i framtiden med hjälp om vad vi var, var vi är och vart vi vill komma.

Stora Ensokoncernen står inför enorma utmaningar när efterfrågan på papper globalt minskar dramatiskt. Avgörande förändringar har det urgamla företaget varit med om tidigare. Man måste hela tiden tänka om, tänka nytt. Då får man hämta kraft i det förflutna ( ”vi har ställt om förut” ) och bygga visioner om framtiden. Det kommer koncernen att klara men de enheterna som visar de starkaste berättelserna har bästa förutsättningarna att mobilisera, ställa om, överleva och stärka den samlade kulturen.

I våras och i somras arbetade jag med Stora Enso i Hyltebruk. Vi började med att utbilda ett 40-tal bordsvärdar som senare blev storyskördsansvariga hos närmare 500 medarbetare. Företaget samlade hela fabriken för att under min ledning och med hjälp av de utbildade bordsvärdarna genomföra en fantastisk skördefest.

Under en dag sökte vi, skördade och spelade in berättelser om händelser som visade andan och kulturen i pappersbruket. Det var skratt, tårar och applåder och senare på kvällen blev det fullt drag på dansgolvet i Tylösand.

I Corporate Storytelling är innehållet (content) allt. Spridning och lägereldar är förstås distribution som behöver sin strategi. Kallar man det digital strategi så är det förstås en målgruppsökande tanke och en nödvändig plan för att uppnå dialog. Men allt kräver förstås innehåll.

Följaktligen sprids berättelserna muntligt, digitalt via olika sociala media men nu också i printad bokform som gjorde att alla cirka 500 anställda fick boken om dem själva berätta av dem själva i julklapp. Det är vad Stora Enso i Hyltebruk har gjort.

Här finns den exempelvis den fantastiska berätelsen om Gusten som sitter i väggarna. Som storytellingssökande skördare är detta ett fynd. Vad menar man med att något sitter i väggarna?

Ibland får jag frågan om min metod fungerar i industrimiljöer. Klart det gör, svarar jag. Alla mänskliga sammanhang bärs av berättelserna och de finns där. Sen gäller det att söka, finna, skörda och sätta berättelserna i arbete. Muntligt, tryckt, digitalt till exempel via alla miljarder lägereldar som svävar över oss i cyberspace.

Telefonen ringde en lördagskväll hemma hos en kvinna som arbetade i skolmatsalen på ett högstadium. Pappan som ringde bad djupt om ursäkt för att han störde.

Han förstod mycket väl att man egentligen inte ringer på helgen. Men han var bara tvungen. Hon var inte så road men undrade förstås vad pappan hade på hjärtat.

– Min son som går på er skola fyller år i morgon, sa mannen. Och i vår familj har vi en tradition att den som fyller år får bestämma precis hur födelsedagen ska firas och exakt vad man ska äta, in i minsta detalj.

Han berättade vidare att det enda som sonen nu kunde acceptera som mat var skolans egen ananaspizza. Den var det bästa han visste att ha på tallriken. Han var kompromisslös och det var bara skolans pizza som dög på födelsedagen. Men hur gör man nu denna fantastiska pizza, kunde hon möjligen ge ett recept och några råd….?

Pappan fick receptet och några råd. Skolmatskvinnan kände sig både stolt och nöjd, trots att hon blivit störd på sin fritid.

Enkla händelsebaserade berättelser hämtade från verkligheten. Berättelser som i ett enda slag befolkar ett varumärke, visar kompetens och värderingar. Skolmatsberättelsen kan bygga stolthet och ge respekt för en verksamhet som ofta diskuteras av media, föräldrar och barn. Många skolor levererar nämligen fantastiskt god och uppskattad mat trots ofta magra budgetar.

I veckan som gick träffade jag i Örebro och Vara cirka 800 måltidsproffs från vård, skola och omsorg . Det var inspirationsdagar under rubriken Måltidens Mervärde. Arrangörer var SPs Nationella centrum för måltiden.

Jag mötte fantastiska människor som ser till att exempelvis skolmatsalarna har utvecklats till riktigt fina skolrestauranger.

Min uppgift var att argumentera för den befolkade berättelsen om mänskliga möten. Den betyder mycket för att övertyga politiker och beslutsfattare och den skapar legitimitet och respekt.

Det räcker inte att säga att man strävar efter att servera en fullvärdig kost inom givna budgetramar. Med stories befolkas verksamheten och fler förstår.

Jag har haft flera uppdrag för Svenska Kyrkan. Den är en medlemsorganisation men tappar många medlemmar varje år. Här behövs därför berättelser om meningen med att kyrkan finns idag. En präst jag känner påminner om att högmässan på söndag klockan elva förstås bara är en mycket liten del av kyrkans arbete. Ändå är det den som vid sidan av dop, bröllop och begravning är vår vanligaste association när det blir tal om kyrkan.

Berättelsen i nya testamentet om Jesus är, som någon sa, the greatest story ever told. Lite lekfullt kan man säga att det är Svenska Kyrkans bidrag till upplevelseindustrin. Berättelserna om Jesus har giltighet och relevans än idag för den moderna människan om man tolkar dem som exempel på mänskliga möten. Jesusberättelserna är menade att visa kristna värderingar uttryckta i hans handlingar. Alltså Storytelling i och om organisationer.

Så vad gör de, kyrkofolket? Vid sidan av gudstjänsten? Vad händer på kyrkogården och i möten mellan folket och diakonerna? Hur ser vardagen i församlingen och bygden ut? Varför är jourhavande präst så efterfrågad?

Det är sådant vi arbetar med när jag anlitas av Svenska Kyrkan. Om dessa händelsebaserade berättelser som vi skördar användes mer i kyrkans marknadsföring skulle medlemstappet minska och därmed intäkterna öka. Dessutom skulle Svenska Kyrkan få en repertoar av samtidsberättelser att modernisera sig med.

Hon var helt utbränd. Satt bara på golvet och såg helt utmattad framför sig när familjen hade gått på morgonen. Att gå ut och gå var det inte frågan om hon var alldeles för skör för det. Men en hund? Kanske en hund kunde vara något? Då måste hon ju bara gå ut.

Hon skaffade en hund och han var, visade det sig, lika mycket under isen som hon. En helt hopplös men söt liten hund, tyckte familjen. Hopplös men gullig.

Då kom hon i kontakt med doglistening och ville för sin egen del bli vägledd och coachad för att dra igång en sådan verksamhet. Då fick hon höra av rådgivaren där hon sökte stöd för sin affärsidé: Men du måste ju försörja dig lilla gumman. Hundpsykologi? Det går ju inte att leva på.
Det gav henne en sådan ursinnig jag-ska-visa-dem-energi att hon idag har en bred hundverksamhet och för någon månad sen kom den första boken av Mervi Kärki: Det goda hundägarskapet.

En kort story om en kvinna och entreprenör. Jag var involverad av Tillväxtverket i att stimulera letandet efter sanna händelsebaserade berättelser om kvinnor som företagare. Det rymdes inom projektet ambassadorer.se – 800 ambassadörer om sitt förtagande.

Tanken är att berättelserna ytterst ska öka och stimulera kvinnors företagande. En enorm berättarskatt hittade vi.