Kända artister och politiker omges ofta av en sfär av berättelser. De tilldelas därmed en roll på en arena. Den olyckliga, den ombytliga, den smarta, den rappa etc. När folk i vår del världen forfarande kunde de bibliska berättelserna försåg bibeln oss med dessa roller på arenan.

Churchill fick visserligen Nobelpriset i litteratur bland annat för sin retorik. Men i bibeln finns han inte. En typisk Churchill är denna där han får en fråga från en institution om att hålla en föreläsning.

– Vad skulle det kosta, Mr Churchill, om ni kom till oss och höll en tvåtimmars föreläsning.

Priset var så högt att institutionen som hade en begränsad budget frågade vad det skulle kosta om han bara talade i en halvtimme.

– Det blir dyrare, svarade Churchill.

Nu läser jag en text av Mikael Wiehe apropå Bob Dylan. Så här skriver Wiehe:

” Bob Dylan och Leonard Cohen lär ha mötts en gång. Dylan uttrycker sin beundran för en av Cohens sånger. Cohen säger: Ja den blev bra. Men det tog lång tid. Jag arbetade i nästan två år med den sången. Sen kvitterar Cohen med en Dylan-sång som han tycker är bra. Dylan säger: Ja, jag fick också arbeta länge med den. Säkert i en halvtimme.”

Så bidrar berättelser till att bygga dessa herrars personliga varumärken. Berättelserna förser oss också därmed med roller på vår gemensamma arena bortom den bibliska.

Sofia Wrangsjö är bland annat workshopledare med filosofisk inriktning. Hon intervjuade mig nyligen om mina perspektiv på Storytelling i och om organisationer. Slutar man berätta så dör man som kultur eftersom kulturen speglas i berättelserna, hävdar jag bland annat i intervjun.

Här är den artikeln.

När jag arbetade med Sjöfartsverket tog de mig till Djurgården, satte kameran på mig och bad mig berätta om berättandet. Jag talar direkt till dem och ger tips och även exempel från andra organisationer, bland annat den fantastiska berättelsen om undersköterskan i Malmö:

Här är den filmsnutten

Jag har då och då genom åren i mitt arbete med att söka, finna och skörda kulturkapital stött på företag och organisationer som av olika anledningar har medarbetare som inte känner sig tillräckligt stolta och uppskattade.

Jag brukar då fråga vad de skulle säga om de skulle jubla över sin situation. För att inspirera visar jag då ibland den här klassikern:

Befolka varumärket, verkligheten duger. Så formulerar jag sedan många är mitt perspektiv och mitt löfte till den som vill ge sig in i Corporate Storytelling enligt Heijbelmodellen. I nästan hundra nyhetsbrev har jag upprepat detta och nu får jag värmande beröm för mina nyhetsbrev av Ulf Bergman på reklambyrån Stolt Kommunikation i byråns nyhetsbrev i december 2015. Jag kan inte låta bli att länka.

I våras intervjuades jag av Infogymmet om mitt arbete med Corporate Storytelling och hur det blev så. Här är den artikeln skriven av Gunnar von Sydow.

När jag gick Journalisthögskolan i Stockholm för många år sedan och senare på 80-talet också var lärare där i journalistik talade vi om monopoliserade ceritifierade journalister som utgjorde Tredje statsmakten och skulle hålla koll på makten och stå för en saklig granskande och beskrivande bild av verkligheten.

Jag lämnade steg för steg socialantropologin och den traditionella journalistiken och gick in i Corporate Storytelling i slutet av 90-talet. Jag var då redan aktiv internetanvändare sen 1994 då cirka 4 procent av svenskarna var uppkopplade vilket steg för steg öppnade en helt ny arena. Alla fick möjlighet att utgöra röster i sociala media. Svenske Felix ”Pewdiepie” Kjellberg tar idag med 39 miljoner prenumeranter plats i Guinness rekordbok för 2016.Twittrare och Instagrammare kan ha lika många och fler läsare som våra största tidningar.

Idag använder alla sociala medier och Facebook har tänt 1,4 miljarder nya lägereldar där alla, även företag och organisationer, får en röst. Kom till min eld, berätta för oss, lyssna på mig, gilla mig! etc.

Här har Corporate Storytelling sin givna plats och jag propagerar för att man då talar sanning och talar om verkliga händelser.

Jag hade i omgångar uppdraget av Tillväxtverket att arbeta med Storytelling för det så kallade Ambassadörsnätverket ( ambassadorer.se ). Jag träffade över 500 kvinnor som engagerat sig i nätverket och jag skördade berättelser med och om dem. Det var Maud Olofsson som möjliggjorde detta entreprenörsnätverk som ville stimulera kvinnor att starta företag. Det är nämligen bara knappt tre av tio företagare som är kvinnor. Maud Olofsson anser att det där borde finnas en potential att få fler kvinnor att satsa på företagande och att det därför behövs kvinnor som entreprenörsförebilder.

Konsten är att finna och skörda de händelsebaserade berättelserna. Vad var det som hände, frågade jag bland annat Camilla Aspelin. Då svarade hon så här:

Här finns fler filmer från detta stora händelsebaserade storytellingprojekt.

Hans Rosling, professorn i internationell hälsa, gör på sitt sätt statistiken begriplig med klossar och äpplen. Föreläsningarna försöker med statistiken som grund få oss att se hur det egentligen är.

För mig som Corporate Storyteller / Storylistener blir det förstås det envisa tjatandet att man ska leverera en sann berättelse om en människa eller ett mänskligt möte för att begripliggöra siffrorna.Ingen statistik ska, tycker jag, presenteras utan att man befolkar siffrorna med berättelser befolkade av människor.

Kjell Rennesund som arbetat mycket med gränsstatisik i EU-sammanhang berättar här på ett personligt sätt hur han själv via ett mänskligt möte kom fram till denna insikt som fick till följd att han och hans medarbetare alltid lägger med stories.

Att få fram sådana här berättelser går med ett upplägg med inspirationsföreläsning, workshop och skördefest. Berättelserna finns men måste letas upp. Det är det Heijbelmodellen gör.

Kommuner använder ofta storytelling som en del av sin strategi att bygga stolthet och att öka sin attraktion som arbetsgivare. Jag har själv, med min metod, arbetat med ett 20-tal kommuner.

De svenska folkbiblioteken har det exempelvis inte helt lätt i dessa tider. Nya lagar, svajigt för pappersboken, utrensningar av gammalt, busliv i förorter med mera. Detta leder till att det läggs ned en del. Men det satsas också och biblioteken hittar nya nischer. Inte minst som en bra plats för nyanlända att skaffa sig kunskap, få stöd och närma sig det svenska samhället.

Sundbybergs stad har flera korta filmer på sin webb som jag varit med att ta fram.

Den här berättelsen, som jag var med att skörda i Sundbyberg, handlar om en tonårspojke som behövde tala med en vuxen man i ett viktigt ärende. Biblioteket fanns där för honom men saker som dessa får vi aldrig veta om inte biblioteken berättar: