Jag har sagt det förut

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas:

Sen jag började med Corporate Storytelling för drygt 15 år sedan har begreppet seglat upp nästan överallt. Idag finns det väl knappt någon som skulle vara emot Storytelling även om kärt barn också får andra namn och nyanser som -doing, -selling, -bulding etcetera.

Det kan bli mycket snack och lite verkstad.

Därför bygger jag i dag, även när jag är på universitet och högskolor, ännu mer mina föreläsningar och mina skördeprojekt hos olika tribes på att visa inte snacka. Det är lite av att stanna kvar, åtminstone delvis, i känslolivet snarare än att göra teori uppe i hjärnkontoret av det hela.

Det finns ett begrepp som brukar användas för att bjuda in lyssnaren, läsaren eller tittaren i en tanke. Show don´t tell.

Man brukar ibland citera gamla hyllade författare som exempelvis Tjechov som lär ha sagt:

Tala inte om för mig att att månen skiner, visa mig istället glimten i ett sprucket glas

Eller Hemingway:

Visa läsarna allt. Tala inte för dem vad som händer

Så jag arbetar power-point-fritt men med exempel på stories från min jättebank av organisationsfolklore eftersom jag vet att alla, jag säger alla, fattar detta innerst inne. Vi är ju människor och människan är ett berättande djur.

Jag är så trött på de abstrakta analyserna kring att alla berättar. Utanför de akademiska världarna finns ju faktiskt också själva verkstaden.

Visst ska vi rapportera, redovisa, beskriva i nyckeltal och diagram. Vi akademiker och forskarna ska förstås säkra den akademiska dimensionen. Men när vi går in i berättardimensionen måste vi också leva med och befolka.

Där ligger nyckeln till den narrativa dörren. Där finns en emotionell värld som behövs för att den faktuella och vetenskapliga världen ska bli begriplig.

Organisationens folklore speglar kulturen och värderingarna. Detta brukar kallas Corporate Storytelling.

Elaine Eksvärd talar om storyns vikt

Jag har vid flera tillfällen föreläst vid samma konferenser eller seminarier som retorikexperten Elaine Eksvärd. Hon är fascinerande fri och trygg i sin mission.

Jag läste nyligen en intervju med henne i en konferensbilaga som kom med Aftonbladet där hon fick frågan om vad som är viktigast när man planerar ett tal:

– Relevanta och intressanta stories, svarar Elaine. Många använder Power Point men det vikigaste är att lita på sina stories.

Hur ska man få åhörarna att lyssna, frågade journalisten Elin Fagerberg.

– Börja med en story det brukar få folk att komma in i det. En intressant och intresseväckande story som rör det man ska prata om.

Kanske låter det som enkla självklarheter men det är musik i mina öron. Utan berättelser finns man inte. Som individ, men framförallt som organisation, hävdar jag hela tiden. De som inte berättar och befolkar sina berättelse går under.

Det är vad Corporate Storytelling och Storytelling i och om organisationer handlar om.

Så det är bara att börja söka, finna, skörda och sätta organisationens berättelser i arbete. Jag vet hur man gör.

Shakespeare, Lagerlöf och Ikea

Människan bärs fram av berättelserna. De är grunden för allt annat. Shakespeare och Lagerlöf hämtade förstås inspiration från verkliga händelser. Selmas roman om utvandrarna från Dalarna till Palestina i boken Jerusalem är ett av många sådana exempel.

Vad kommer då att berättas i framtiden från vår tid. Ikea berättar redan om Ingvar Kamprad och om bemötandet i köptemplen med Ikeaskylten världen runt. Det kallas Corporate Storytelling och dessa berättelser är fyllda av mänskliga möten, värderingar och kopplingar till verkliga händelser.

Det finns gott om kulturskribenter som gör vad de kan för att förminska och nedvärdera våra samtidsberättelser som reklammakares primitiva beskrivningar och lurendrejerier. Kanske är det så ibland när de bara hittar på.

Men Corporate Storytelling, som man också exempelvis kan studera på Harvard, är faktiskt samtidsskildringar även om de vill utveckla organisationer och locka till sig kunder och medarbetare. Åtminstone som jag jobbar med det. Det handlar om kultur och organisationsutveckling.

Konstigare är det inte.

Så se upp Shakespeare när verkligheten från 2000-talet bygger framtidens berättelser om hur vi som lever nu, faktiskt levde.

Att berätta sig in i framtiden

Jag får ofta frågor om hur man kan använda Corporate Storytelling i förändringsprocesser. Kan man berätta sig in i framtiden? Jag brukar svara att det kan man förstås – på sätt och vis.

Men.

Om det handlar om en organisation som redan finns. Kanske har funnits länge. Som typ Skatteverket som funnits i alla tider beroende på hur man räknar så har man ju förstås ett arv att hantera. Ändå har Skatteverket gjort en modern imponerande kulturresa där även jag varit inblandad som storytellingexpert. En resa som i berättelseform handlar om den moderna myndigheten.

Man måste alltså hantera den bild som redan finns oavsett om organisationen funnits i 5, 50 eller 100 år. Detta måste man ha klart för sig och hantera innan man börjar berätta och använda berättelser år 2016.

Men precis som vi alla utvecklas och förändras kan varumärkesberättelsen förändras över tid. Strategiskt måste man hantera denna situation och man får hantera Då:et, Nu:et och Sen:et när man skördar och bygger berättelserna.

Berättelser om misstag

När jag förbereder en skörd av värdeberättelser i en organisation så kommer alltid en viss fråga upp. Kan man berätta om misstag och problem, vi har en del sådant i vårt företag/organisation. Mitt svar är alltid att visst kan man det. Det är till och med en värdefull energi nedlagd i att erkänna att organisationer, som ju är människor, begår misstag och av misstag kan man lära sig och utvecklas.

Corporate Storytelling är ett fantastiskt strategiskt verktyg som man kan kalibrera efter sina behov. Jag kommer ihåg en chef för en ideell organisation som jag hade en dialog med för många år sedan. Rota inte i den där skiten, sa han. Varför inte, sa jag. Upp med det, det kanske var fel då men rätt nu. Hur som helst behöver vi erkänna vår historia.

I går läste jag en intressant krönika av Frida Boisen som återkommer till sitt möte med Googles chefevangelist Gopi Kallayil som hyllar misstagen eftersom misstagen är grunden för all utveckling. Utvärdera berätta. Lär och gå vidare.

Så när man bygger sin storyrepertoar så är det viktigt att duka bordet med både det ena och det andra. Vilket förstås kräver en strategisk diskussion när man satsar på att bygga en berättande organisation som blir attraktiv för medarbetare, ägare och kunder/klienter.

Här är Boisens krönika.

Är det skrivna på väg ut?

Som erfaren journalist och författare har jag ofta använt det skrivna ordet. Visst har jag gjort både radio- och tv-produktioner även förr om åren men då ofta med det skrivna manuset i grunden. När jag började med Corporate Storytelling och Storytelling i och om organisationer för cirka 15 år sedan var det ofta rätt självklart att vi menade skrivna berättelser som kunde befolka varumärket.

Nu, sen många år, är det talade och spontanfilmade formatet betydligt vanligare. Jag skördar numera, tillsammans med mina uppdragsgivare, snabba oredigerade berättelser utan manus, utan skådespelare. Autentiska inspelningar om verkligheten som passar sociala media som hand i handske.

I slutändan är allt förstås en fråga om vad – inte hur det distribueras. För många i de yngre generationerna är det skrivna budskapet inte lika lockande som det talade. Själv anser jag att om du väl vet vad du/ni vill berätta så kan man använda samma budskap i olika kanaler och distributionsformer. Men det är klokt att reflerktera innan man ger sig in i att bygga berättande organisationer.

Det internationella folkhemmet

Volvos reklamfilm Made by people är en berättelse som bygger visioner och självkänsla. Som Aftonbladets fristående kolumnist Katrine Marçal undrade på ledarsidan för en tid sedan varför inte socialdemokratin kan få ihop en berättelse på 3-4 minuter som Volvo med sin reklambyrå lyckas berätta om dagens Sverige. Sammanhållning, stolthet.

I grund och botten, skriver Marçal, adresserar Volvos film som skapats av Forsman & Bodenfors både motsättningar och vägen förbi dem. I kontrast till S-ledningen undanglidande svar efter de dåliga opinionssiffrorna. Politiken behöver förstås bättre berättelser och de bästa berättelserna vinner då slaget om framtiden.

Den här gången har man satt de egna medarbetarna i centrum. De egna kulturbärarna. Inte en kändis är med.

Här är filmen:

Kristen storytelling

Ibland kallas berättelsen om Jesus The greatest story ever told. Han tar till sig barnen, tvättar skökans fötter, kastar ut krimskramsförsäljarna från templet etcetera. Han agerar på ett sätt som genererar berättelser om en kristen världsbild. Han kommer dessutom från en delvis dysfunktionell flyktingfamilj där sonen bara drog iväg vid tolvårs ålder.

Jag tänker ofta på det när jag relaterar till företag och organisationer. Kyrkan har levnadsregler. Sen har man exempelberättelser. Berättelserna om Jesus visar hur en man lever ideologin. Berättelser om händelser som visar värderingar.

Storytelling, helt enkelt.

I arbetslivet säger man kanske att man ska vara flexibel, transparent och ärlig. Corporate Storytelling laddar därefter dessa värden med berättelser om verkliga händelser som i bästa fall bekräftar värdeorden.

Men när jag kommer ut och jobbar på uppdrag av kyrkan så blir frågan inte att citera och exemplifiera texter om Jesus ur bibeln utan frågan blir: Vad gör ni egentligen idag? Då kan svaret vara det här som jag hittade hos Örebro församling när vi sökte berättelser för att ladda varumärket med berättelser från dagens verklighet.

Den visar värderingar och speglar kyrkans arbete med våra ungdomar.

Börja med slutet!

Jag var för några dagar sedan inbjuden till Warszawa som storytellerpropagandist och kanske rent av provaktör när polska regeringen stod som värd för Östersjöseminarier under rubriken Positiv Change in the Baltic Sea Region. Representanter för de 8 länderna kring Östersjön rapporterade om olika projekt och insatser.

Jag sa till de församlade att de måste befolka sina presentationer och visa att de känner något inför det de gör. Utan berättelser finns man nämligen inte.

Det som slog mig när rader av EU-byråkrater hade högläsning från sina Power Points är att det enda begripliga de säger ofta kommer i samband med de sista power-point-bilderna. Alltså vad det egentligen var de ville säga efter inledning, bakgrund, artigheter, siffror, förkortningar och formalia.

Detta fick mig att ge dem rådet: Börja med slutet!

Din vision bygger organisation

När jag häromdagen, än en gång, gästföreläste på Berghs School of Communication i Stockholm ingick i uppdraget att ge de vuxna yrkesverksamma kvällsstudenterna en uppgift att lämna in.

Jag talade förstås som vanligt om storytellingverktyget inom content, rekrytering, sälj etcetera och hamnade i min vanliga varning att se upp så man inte ser storytelling som historieskrivning utan mer som ett sätt att använda storytellingperspektivet för att utveckla organisationer och bygga framtid.

För att ordentligt sätta detta i kursdeltagarnas minnen gav jag dem uppgiften att leverera en berättelse där de år 2020 är en del av sin nuvarande organisation som då är mer utvecklad än den är idag. En visionsberättelse kopplad till både den egna utvecklingen och organisationens utveckling alltså.

Detta är ett av många knep att berätta sig in i framtiden.