De gråtande ryssarna

Jag har många gånger arbetat med skolor och skolornas berättelser. Det fria skolvalet och konkurrensutsättningen och systemet med skolpeng gör att många skolor insett att berättelser om människor och mänskliga möten kan göra skillnad. Stories kan profilera och emotionalisera verksamheten. Berättelserna synliggör och visar pedagogiska metoder.

En skola som specialiserat sig på barn och ungdomar med särskilda behov bad mig därför komma för att tillsammans med personalen söka, finna och skörda berättelser som visade hur de hanterade utmaningar som de ställdes inför.

En gång hade den alltmer omtalade skolan en delegation med skolfolk från Ryssland på besök. Skolledningen bestämde sig för att ta emot gästerna och deras tolkar på ett okonventionellt sätt.

I stället för att förbereda en föreläsande power-point-monolog med värdeord, organisation, pilar & boxar och redovisning av den svenska skollagsstiftningen valde de helt enkelt ett storykoncept utifrån de erfarenheter de gjort vid vårt gemensamma storyarbete.

De sanna befolkade berättelserna beskrev avgörande situationer mellan pedagog och  elev. Magiska ögonblick då barnen kunnat se världen på ett nytt sätt och därmed börjat sin resa bort från utanförskap och in i ett mer socialt accepterat beteende.

Ryssarnas ögon tårades under dragningen och snart snyftades det rent allmänt i rummet. När de berättande pedagogerna var klara med sin dragning av händelser hämtade från verkligheten gick några av de ryska pedagogerna fram och kramade sin svenska kollegor med fuktiga ögon som tack.

Dessa gäster glömmer aldrig nyttan med denna skola. De tvivlar aldrig på personalens kompetens. De fick argument som gick rakt in i hjärtat och de som ville kunde förstås senare tränga in i organisationsstrukturer, ägarförhållanden och svensk lagstiftning.

Skolan hade inte bara prövat en storymetod i sin presentation. De fick också en story om hur de hade använt sin storymetod den gången när de ryska pedagogerna kom på studiebesök.

 

 

 

Storyn ska vara trovärdig

Jag brukar hävda att Man ska tala sanning och jag påstår dessutom sen många år att Verkligheten duger utmärkt när man ger sig in i Corporate Storytelling. Ibland får jag då frågan: Vad är då sanning? Den frågan är väldigt provocerande eftersom den riskerar att rasera hela idén med att bygga en berättande organisation.

Om man blir för filosofiskt analytisk och ställer starka källkritiska krav finns risken att man lägger fokus på sanningsresonemanget och faktasäkringen istället för att återberätta precis så som människan normalt gör om hon drivs av lust och övertygelse: Fritt, Emotionellt och med Bred pensel.

Inleder man med ett filosofiskt sanningskrav som filter så tystnar ofta traditionsbäraren, dvs den som känner kulturen och flockens berättelser om händelser som bygger kultur och varumärke. Traditionsbäraren blir nämligen osäker på själva sanningsbegreppet och avstår därför för säkerhets skull att dela med sig.

Detsamma om man inleder med de 3-4 orden i varumärkesplattformen och begär att deltagarna ska berätta om händelser som stämmer med dessa ord. Det fungerar inte.

Jag har sett det många gånger. Jag vet att det är så.

Därför betonar jag lusten och väntar med själva analysen till ett senare skede under mina seminarier och workshops. Jag ger till en början exempel på andra organisationers berättelser och kan sen utmana med den enkla frågan: Händer saker som dessa här också?

Jag vet redan under inspirationsföreläsningen att deltagarna har börjar associera och reflektera. Deltagarna är redo att skördas och en del av deras berättelser kan lägga grunden till en första repertoar som sen bidrar till att utveckla och synliggöra organisationskulturen.

Kravet på trovärdighet är alltså ett sorteringsbegrepp som löser sig själv. Tycker medarbetaren – eller för den delen kunden eller ägaren – att storyn är helt orimlig och att berättelsen tagit ut svängarna allt för mycket och kanske rent av ljuger och förskönar då blir den i slutändan inte trovärdig utan omöjlig och kontraproduktiv. Den uppenbart påhittade eller orimliga berättelsen självdör och riskerar istället att skada. Så verkligheten duger, alltså.

Men man behöver inte oroa sig i onödan. Även om berättaren inte har alla detaljer på plats så kan hen berätta och referera till något hen hört. Hitta alltså inte på! Den upplevda verkligheten bidrar med manus som duger alldeles utmärkt.

Det är det som ryms under påståendet att man får och kan berätta Fritt, Emotionellt och med Bred pensel.

Fullständighetsdjävulen lurar i vassen

När en person som är väl insatt i ett skeende eller i en affär ska redovisa så bygger hen oftast berättelsen på siffror, tabeller och diagram. I värsta fall blir det högläsning inför grupp från en power-pointbild. Det är förstås  i många sammanhang nödvändigt, exempelvis i årsredovisningar som ju dessutom vilar under lagens krav.

Nackdelen är att dessa mått är svåra att komma ihåg och kanske förstå och därmed också att sprida. De får helt enkelt inte de vingar som kan hjälpa medarbetare, ägare, kunder och investerare att i storyformat bli ambassadörer för en verksamhet. Så här kan det vara bra med lite emotionell kommunikation också.

Därför är det uppfriskande att träffa på nyfrälsta stolta byråkrater och näringslivschefer som betonar att ingen statistik hos dem ska redovisas överhuvudtaget utan att man samtidigt levererar berättelser om de människor som siffrorna faktiskt berör. All statistik handlar ju ytterst om människan och hennes verksamheter. Och människan är ett berättande djur.

Vi som arbetar medvetet och strategiskt med Corporate Storytelling vet att en händelsebaserad berättelse ofta kan ge ett tydligt befolkat svar på vad det var som faktiskt hände. Berättelsen vill bjuda in lyssnaren, tittaren eller läsaren att dela och förstå ett skeende och meningen med det hela.

Men då får man inte bjuda upp fullständighetsdjävulen till dans eftersom han tynger ned och komplicerar det väsentliga, ofta emotionella, som man vill ha sagt i själva storyn.

En riktigt lyckad story kan nämligen  i ett enda slag spegla värderingar och kultur så att man förstår direkt. Utan att behöva ta med varumärkesplattformar och uttalade vision-mission-värdeord blir det ändå möjligt att bli ambassadör och berättare tack vare att fullständighetsdjävulen inte finns med i båten.

Så bli storymedveten och duka bordet med en repertoar av av befolkade berättelser som ett komplement till stelopererad sifferbaserad pliktinformation.

Samma jävla lägereldar

Alla människor i alla tider har byggt sina flockkulturer kring lägerelden. Lägerelden är bokstavligen en förutsättning för mänskligt liv och kulturbyggande.

Där har människor lärt av varandra. De har haft skydd och trygghet. Tillhörighet och förståelse för varifrån vi kommit, var vi befinner oss och vart vi är på väg. Detta är något av en naturlag.

Numera hör man ibland skämten att dagens lägereldar i arbetslivet finns exempelvis vid kaffeapparaten, i fikarummet och i samband med After work. De flesta av oss tillbringar en stor del av dygnet ”på jobbet”.

Det stämmer förstås på sätt och vis att lägereldarna ändrar plats och form. På senare år har dessutom detta mänskliga behov flyttats ut i det vi buntar ihop som sociala medier. Facebook är till exempel världens tredje största nation – om man vill se det så. En mötesplats där 1,6 miljarder människor frivilligt gått med för att lyssna, tala, berätta, hävda och så vidare.

Vad fyller då Facebook, Instagram (0,5 miljarder ), Linkedin ( 0,4 miljarder ) etcetera för behov? Jo samma som alla lägereldar i alla tider. Behovet att vara och finnas. Synas och finna mening. Söka kunskap och tillhörighet.

Samma jävla lägereldar alltså.

Berättande ledare

Jag har träffat hundratals chefer under alla mina år inom Corporate Storytelling. I många fall VD:ar och GD:ar som inte har varit bekväma med rollen att tala med och inför medarbetarna i den egna flocken.

De upprepar gärna samma power points och samma affärsprosa som inför ledningsgrupp, ägare och styrelse. Varför berättar hen inte också om mänskliga möten, bemötanden och speciella händelser som speglar meningen med verksamheten? Varför får vi inte höra varför hen överhuvudtaget är här i den här positionen och vad är det som gjort att det känns bra?

Då tänker jag att vi behöver fler Verkställande Berättare, VB:ar. Inte bara VD:ar, Verkställande Direktörer. Vi behöver människor som besitter en social och emotionell kompetens när vi gör oss redo att gå ut i marknadsdjungeln.

Då händer det att jag coachar dem genom att tillsammans med dem leta fram adekvata händelser som speglar önskvärd kultur och bärande värderingar. Händelser som de själva upplevt. Ofta har de kanske inte ens tidigare reflekterat över att de har varit med om dessa händelser. Inte heller att stories om vad som hände kan ha ett värde i ledarskapet och varumärkesbyggandet.

Förvånade lyssnar sen medarbetarna och ser inte sällan ledaren med delvis nya ögon. Jag glömmer inte mejeri-VD:n som plötsligt ihåg när han hämtade mjölk åt mamma och glad sprang hemåt när han snubblade och fick se all mjölk rinna ut över trottoaren.

Det glömmer medarbetarna aldrig och utifrån den spillda mjölken la han upp en spännande stärkande inledning på träffen.

Fram för fler berättande ledare eller VB:ar alltså. Ledare som inte småskrattande avfärdar business narratives med orden: Vi kan väl inte hålla på och berätta historier, vi har ju faktiskt en kärnverksamhet att sköta.

Länge leve den lyssnande och berättande ledaren!

Storytelling kan väcka känslor som ökar värdet på varorna & tjänsterna

En dimension av storytelling är att den faktiskt kan emotionalisera verksamheter och varumärken. Till skillnad från faktuell mätbar kommunikation som traditionellt prioriteras av företagsledningar vänder sig storyn ofta till hjärtat, om man säger så.

Inte antingen eller utan både och.

Vad känner människorna när de ser varan eller tjänsten eller när de möter det specifika varumärket. Man kan faktiskt medvetet satsa på att använda berättelser för att addera känslor till direkt mätbara mått och prestanda.

När jag för några år sedan arbetade med Landstinget i Kalmar län brukade jag ibland ropa ut över seminariedeltagarna: Kan man älska ett landsting? Jag fick ibland ge svaret också. Det är klart man kan.

Men då får man utöver att leverera varor tjänster också berätta om mänskliga möten i verksamheten och visa nyttan med att man håller på.

Stories synliggör arbetsgivare

På senare år har jag allt oftare fått uppdrag som handlar om arbetsgivarvarumärken och så kallas employer branding. En mänsklig grupp som är marinerad i sanna berättelser om verksamheten och kunderna och varför man finns kan bidra till att attrahera och locka lämpliga medarbetare.

Berättelserna kan handla om exempel där nödvändigheten av att man finns i samhället blir tydlig. Den kan också handla om den interna organisationen och relationerna mellan flockens medlemmar och mycket mycket mer beroende på hur man kalibrerar storytellingverktyget..

En arbetsgivare som inte medvetet arbetar för att hålla en sådan repertoar levande avstår från ett kraftfullt verktyg som kan bygga framgång och överlevnad.

Kanske kan man som människa i omvärlden slippa att bli generad över att man inte ens hört talas om ett företag eller en organisation som var en så viktig kugge i samhällsutvecklingen.

Riktigt tillspetsat kan man till och med säga att den organisation som inte vårdar sitt berättarkapital går under.