Dylan är snabb Cohen långsam

Kända artister och politiker omges ofta av en sfär av berättelser. De tilldelas därmed en roll på en arena. Den olyckliga, den ombytliga, den smarta, den rappa etc. När folk i vår del världen forfarande kunde de bibliska berättelserna försåg bibeln oss med dessa roller på arenan.

Churchill fick visserligen Nobelpriset i litteratur bland annat för sin retorik. Men i bibeln finns han inte. En typisk Churchill är denna där han får en fråga från en institution om att hålla en föreläsning.

– Vad skulle det kosta, Mr Churchill, om ni kom till oss och höll en tvåtimmars föreläsning.

Priset var så högt att institutionen som hade en begränsad budget frågade vad det skulle kosta om han bara talade i en halvtimme.

– Det blir dyrare, svarade Churchill.

Nu läser jag en text av Mikael Wiehe apropå Bob Dylan. Så här skriver Wiehe:

Bob Dylan och Leonard Cohen lär ha mötts en gång. Dylan uttrycker sin beundran för en av Cohens sånger. Cohen säger: Ja den blev bra. Men det tog lång tid. Jag arbetade i nästan två år med den sången. Sen kvitterar Cohen med en Dylan-sång som han tycker är bra. Dylan säger: Ja, jag fick också arbeta länge med den. Säkert i en halvtimme.”

Så bidrar berättelser till att bygga dessa herrars personliga varumärken. Berättelserna förser oss också därmed med roller på vår gemensamma arena bortom den bibliska.