Att berätta sig in i framtiden

Jag har hört många människor inom privat, offentlig och ideell sektor sucka över organisationsförändringar som de tycker att de utsätts för. Det går snart över suckar några. Det är inte nödvändigtvis så att de är emot förändringar. Snarare är det så att de inte riktigt förstår vad de nya pilarna och boxarna och rapporteringsordningarna betyder i praktiken. Skisserna kan vara formulerade av organisationsdesigners som alltför ofta glömmer det enkla faktum att organisation = människor.

Då kan berättelser som via verkliga människor i verkliga situationer synliggör nyttan med den nya ordningen vara bra att ha. På så vis kan Corporate Storytelling, som verktyg, bidra till organisationsutveckling och göra det möjligt för att göra den tänkta framtiden synlig. Alltså från abstrakta resonemang till synliga befolkade händelser.

Man kan alltså berätta sig in i framtiden.

Har poliser känslor?

För många år sedan hade jag storytellinguppdrag på Polishögskolan. De hade en case-metodik där de spelade upp och diskuterade arbetet utifrån verkliga händelser. Jag sökte, fann och skördade berättelser om polisens vardag.

På senare tid har det tidvis varit diskussioner i gammelmedia om polisens twittrande och facebookande. En del menar då att ”vi behöver inte polisers känslor”, menar Kerstin Weigl i Aftonbladet och Csaba Bene Perlenberg i Dagens Nyheter ifrågasätter polisberättandet under rubriken: ”Gråtande poliser löser inga brott.”

Polisen i Lund kunde på sin facebooksida berätta om den ensamkommande flyktingpojken som försökt begå självmord: ”Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ned dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden.”

Jag kan inte se att denna typ av emotionell kommunikation skulle vara dålig. Det är klart att polisen har känslor som alla andra. Jag tror det ökar förståelsen och påverkar rekryteringen av en poliskår som behöver vara inkännande samtidigt som den förvaltar sitt våldsmonopol.

Som det här exemplet från polisen på Södermalm.

Kroppsspråket överskattat

Jag försläste för några år sedan med den kanske främste av alla inom Corporate Storytellervärlden, Steve Denning. Han stod lite blyg och försagd och nämnde att hans fru tyckte att det var konstigt att han fick så mycket uppmärksamhet för sin storytellingverksamhet, han som var sååå tråkig.

Trots att han inte var någon stor performer vad det gäller kroppsspråket så satt hans budskap direkt. Det han sa glömmer ingen trots hans nedfällda blick och lite vilsna händer och fötter.

Det där är något jag alltid under alla mina år har betonat. Det är viktigare vad du säger än hur du framför det. Om du tror på din story så märks det även om du drar dig i örat eller flackar med blicken.

Alla kan berätta. Då känns det lite märkligt när myten om kroppsspråket kommer, typ: 55 procent är kroppsspråket och 38 procent är rösten. Återstår alltså 7 procent till budskapet, dvs vad du säger. Det är förstås rent nonsens.

Detta anser också mannen som blivit gisslantagen och missförstådd och fått bära hundhuvudet för denna myt, socialpsykolgen Albert Mehrabian som för snart 50 år sedan skrev om non verbal communication.

Mehrabian är själv irriterad över den väg hans rön har tagit:

” I am obviously uncomfortable about misquotes of my work. From the very beginning I have tried to give people the correct limitations of my findings. Unfortunately the field of self-styled ‘corporate image consultants’ or ‘leadership consultants’ has numerous practitioners with very little psychological expertise. ”

Kvinnor berättar

Jag hade i omgångar uppdraget av Tillväxtverket att arbeta med Storytelling för det så kallade Ambassadörsnätverket ( ambassadorer.se ). Jag träffade över 500 kvinnor som engagerat sig i nätverket och jag skördade berättelser med och om dem. Det var Maud Olofsson som möjliggjorde detta entreprenörsnätverk som ville stimulera kvinnor att starta företag. Det är nämligen bara knappt tre av tio företagare som är kvinnor. Maud Olofsson anser att det där borde finnas en potential att få fler kvinnor att satsa på företagande och att det därför behövs kvinnor som entreprenörsförebilder.

Konsten är att finna och skörda de händelsebaserade berättelserna. Vad var det som hände, frågade jag bland annat Camilla Aspelin. Då svarade hon så här:

Här finns fler filmer från detta stora händelsebaserade storytellingprojekt.

Berättarkapitalet bygger långsiktig överlevnad

Årligen dör språk och kulturer på vår planet. Då försvinner också dessa kulturers berättarkapital, alltså deras stories. Detta gäller faktiskt också när det gäller företag och organisationer som går i konkurs eller läggs ned.

Företag och organisationer är också kulturer med uppdrag, befolkade av berättande människor. En del av överlevnaden och framgången bygger på de egna berättelserna. Bästa storyn vinner ju, som bekant.

Berättandet är ett livselixir för organisationer. Utan berättelser blir det svårare att rekrytera, utveckla, sälja och motivera varför man finns. Detta är en grundsyn som Corporate Storytellingarbetet står stadigt i. Frågan blir sedan.

Vilka berättelser har vi, vilka behöver vi och hur ska vi finna, skörda och använda dem?

Metoder kring detta är vad Storytellers håller på med.

Nobelpriset till storytelling

Svetlana Aleksijevitj fick årets nobelpris i litteratur. Det är intressant eftersom hennes böcker handlar om händelsebaserat berättande hämtad direkt från verkligheten. Vad var det som hände, undrar hon? Hur kändes det? Hur bygger det bilden av, i hennes fall, den sovjetiska och den postsovjetiska människan. Storytelling in and about organizations helt enkelt.

%d bloggare gillar detta: