Hur tänker tjejer egentligen

Kommuner använder ofta storytelling som en del av sin strategi att bygga stolthet och att öka sin attraktion som arbetsgivare. Jag har själv, med min metod, arbetat med ett 20-tal kommuner.

De svenska folkbiblioteken har det exempelvis inte helt lätt i dessa tider. Nya lagar, svajigt för pappersboken, utrensningar av gammalt, busliv i förorter med mera. Detta leder till att det läggs ned en del. Men det satsas också och biblioteken hittar nya nischer. Inte minst som en bra plats för nyanlända att skaffa sig kunskap, få stöd och närma sig det svenska samhället.

Sundbybergs stad har flera korta filmer på sin webb som jag varit med att ta fram.

Den här berättelsen, som jag var med att skörda i Sundbyberg, handlar om en tonårspojke som behövde tala med en vuxen man i ett viktigt ärende. Biblioteket fanns där för honom men saker som dessa får vi aldrig veta om inte biblioteken berättar:

Är ett projekt också en händelse?

Jag talar mycket om händelsebaserat berättande. Genom att beskriva en enda enskild händelse kan en hel kultur speglas i en enda association. Men kan man inte ett det lilla monologformatet också göra en projektstory? Alltså göra en befolkad berättelse om ett projekt inom någon eller några minuter?

Jo det kan man förstås. Här ett bra exempel från Cela som jag hittade och skördade när jag hade ett av flera seminarier i Småland:


Dilemmaberättelser synliggör synsätt

Det finns en spännande kategori berättelser som kan vara väldigt användbar dels när det gäller förändringsprocesser men också vid fusion, förvärv och introduktion. Jag tänker på dilemmaberättelsen. Den sägs ibland komma från Afrika och det stämmer säkert. Men självfallet finns den på ett eller annat sätt i alla mänskliga kulturer och den kan med fördel sökas och skördas och sättas i arbete också i företag och organisationer.

En dilemmaberättelse identifierar ofta två oförenliga synsätt och för dem ända fram till en konfrontation eller i alla fall ett vägskäl. Där kan man sedan diskutera värderingar och förhållningssätt utifrån den händelse som berättelsen beskriver.

Man kan exempelvis låta händelsebaserade berättelser konstatera: Så gjorde vi förr. Så här bör vi göra nu!

Låt oss kräkas

Ibland behöver man kräkas för att kunna se klart och gå vidare.

Jag stöter på många olika typer av berättelser när jag är ute och skördar i företag och organisationer. En speciell och spännande typ av berättelse, som människan ofta behöver, är ”Lätta-på-trycket-berättelser”.

Jag minns när den ledande socialdemokraten Anna Lindh, som jag för övrigt hade fått träffa, blev mördad och att hennes väninnor då mindes speciellt när de hade brukat träffas för att få kräkas över alla gubbar och betongsossar över ett glas vin. De lättade vid sina kräkträffar på trycket för att kunna få ny luft och gå vidare. Let the steam, alltså, som det kan stå i amerikansk storytellinglitteratur..

Inte minst i sälj- och omsorgsorganisationer kan denna typ av berättelser ha en viktig roll. Man måste förstås någon gång få berätta om ”alla j-a idioter som man stöter på”. Man måste få lätta på trycket för att kunna arbeta vidare.

Detta kan minska stress och spänningar i gruppen. Berättelserna kan också stärka den interna kamratskapen och ge stöd till medarbetarna när det gäller att hantera stressande möten och relationer med besvärliga kunder och klienter. Ofta tar dessa berättelser en intern ton av svart humor men de behövs.

Vi måste alltså ha möjlighet att lätta på trycket, på jobbet också.

Låt kräkandet vara utgångspunkt för erfarenhetsutbyta och vidra till utveckling,

Företagsfolklore är viktig

Den som inte berättar finns inte.

När jag en gång studerade socialantropologi och etnologi så var det en självklar sanning att alla kulturer bärs av sina berättelser, sin folklore. Detta gäller förstås också i dagens företag och organisationer något som blivit allt mer uppenbart när samhällsorganisationerna förändrats och människor lever och arbetar i andra sammanhang än på den tid då antropologin och etnologin bildades som vetenskaper.

Faktum är att mycket av varje-dags-verksamheterna i arbetslivet kommuniceras och synliggörs även i dag med berättelser. Precis som det varit genom årtusenden delas än i dag berättelser av människan. Frågan blir då hur medvetna är vi om detta uråldriga sätt att bygga framtid och förstå sin historia.

Ledare som förstår dessa tankegångar kan alltså även på 2000-talet motivera medarbetare, locka kunder, rekrytera nya flockmedlemmar och slå bryggor av förtroenden och kunskapsspridning genom den uråldriga tekniken storytelling, som jag i dessa sammanhang kallar Corporate Storytelling, ett ämne som du kan studera till och med vid Harvard.

Då uppstår Företagsfolklore som visar värderingar och kompetens, som visar nyttan med att organisationen finns.

Får alla berätta?

När jag en gång var med och startade Journalistgruppen ( nuv JG Commmunications ) och arbetade som journalistlärare på Journalisthögskolan i Stockholm så var det självklart att journalistskrået hade snudd på monopol när det gällde berättelsen om samhället och arbetslivet.
Sen kom pr-byråerna och tog allt mer plats medan mediehusen först hade svårt att finna sig i webbrevolution och sviktande försäljning av papperstidningarna.

Sen kom hela den sociala-webb-revolutionen med miljontals bloggar, twitter, Instagram etc och som grädde på moset började också organisationerna nu själva att lyssna, skörda och sätta sin egen företagsfolkore i arbete.

Då talar vi om Corporate Storytelling.

Tänk strategiskt och tala sanning så har organisationsberättelsen allt större möjlighet att göra sig hörd.

Det är klart att alla får berätta.

Heijbelmodellen med garanti

Jag får ibland samtal från besvikna organisationer som anlitat konsulter som sagt sig kunna storytelling. Besvikelsen har bestått i att det blev mycket prat och allmän narrativ teori eller skådespeleri om hur man berättar – men inget eget fungerande skördearbete och verkstad kring det egna varumärket. Organisationen ville ju hitta sina egna berättelser…

Jag hjälper då upp dem på banan och in i praktiken med min workshopmodell. Storytelling / storylistening i och om organisationer är förstås meningslös om man inte har klart för sig hur man ska hitta de unika berättelserna och hur man sen ska sätta kulturkapitalet i arbete. Det är sådant jag förstås alltid diskuterar i förmöten inför ett uppdrag.

Jag kan helt garantera att storytelling enligt Heijbelmodellen ger stories redan på en enda seminariedag. Och vill man kan flera av dem vara filmade och klara för visning samma kväll.

Att berätta sig in i framtiden

Jag har hört många människor inom privat, offentlig och ideell sektor sucka över organisationsförändringar som de tycker att de utsätts för. Det är inte nödvändigtvis så att de är emot förändringar. Snarare är det så att de inte förstår vad de nya pilarna och boxarna och rapporteringsordningarna betyder i praktiken. Skisserna kan vara formulerade av organisationsdesigners som glömmer att organisation = människor.

Då kan berättelser som synliggör den avsedda nyttan via verkliga händelser visa meningen med den nya ordningen vara bra att ha. På så vis kan Corporate Storytelling, som verktyg, bidra till organisationsutveckling och göra det möjligt för, kanske framförallt cheferna, att göra den tänkta framtiden synlig.

Man kan alltså berätta sig in i framtiden.

Svenska kyrkan på hockeyarenan

Jag har arbetat en del med Storytelling / Storylistening hos Svenska Kyrkan i bland annat Örebro. Samlat starka berättelser om vad de gör egentligen, Kyrkanfolket, när det inte är bröllop, dop och begravning. Vi har filmat en del vittnesbörd om detta som publicerats på exempelvis Youtube.

Redan nu finns ett samarbete mellan Svenska kyrkan i Örebro/Kumla och den lokala hockeyn så när SHL-laget Örebro Hockey har hemmamatch kunde organisten Karl-Magnus Jansson dra igång på hockeyorgel ( inspelad ) i den stora TV-skärmen, den så kallade jumbotronen, på arenan. Som en del av samarbetet mellan kyrka och hockey i Örebro.

Kyrkan samlar pengar till behövande och bland annat har också de ”kyrkanlogotypeförsedda” spelarna träffat konfirmander från Örebro och Kumla.

Du måste försörja dig lilla gumman

Hon var helt utbränd. Satt bara på golvet och såg helt utmattad framför sig när familjen hade gått på morgonen. Att gå ut och gå var det inte frågan om hon var alldeles för skör för det. Men en hund? Kanske en hund kunde vara något? Då måste hon ju bara gå ut.

Hon skaffade en hund och han var, visade det sig, lika mycket under isen som hon. En helt hopplös men söt liten hund, tyckte familjen. Hopplös men gullig.

Då kom hon i kontakt med doglistening och ville för sin egen del bli vägledd och coachad för att dra igång en sådan verksamhet. Då fick hon höra av rådgivaren där hon sökte stöd för sin affärsidé: Men du måste ju försörja dig lilla gumman. Hundpsykologi? Det går ju inte att leva på.
Det gav henne en sådan ursinnig jag-ska-visa-dem-energi att hon idag har en bred hundverksamhet och för någon månad sen kom den första boken av Mervi Kärki: Det goda hundägarskapet.

En kort story om en kvinna och entreprenör. Jag var involverad av Tillväxtverket i att stimulera letandet efter sanna händelsebaserade berättelser om kvinnor som företagare. Det rymdes inom projektet ambassadorer.se – 800 ambassadörer om sitt förtagande.

Tanken är att berättelserna ytterst ska öka och stimulera kvinnors företagande. En enorm berättarskatt hittade vi.