Då, Nu och Sen…

När man talar om Händelsebaserad Storytelling, som jag gör mest hela tiden, så hamnar man ofta i skapelsebaserade berättelser om hur det hela började. Många har nästan fått för sig att det är ”Då:et” som är Storytelling.

Följaktligen får vi läsa i Expressen att idén till Vätternrundan föddes en regnig sommardag för 50 år sedan när professorn och Motalasonen Sten-Otto Liljedahl fick för sig att han skulle cykla runt Vättern. Hans fru Ingrid hängde på och såg framför sig hur se skulle övernatta och äta goda middagar.
Då gick de till cykelaffären och cykelhandlaren Ewert Rydell sa att de ju kunde få punktering därför erbjöd han sig att följa med. Så de gav sig iväg. Två år senare kördes den första officiella rundan.
I år var det över 36.000 anmälda.

Eller Dreamhack som hålls i Jönköping. Den började, enligt Aftonbladet, med att några tonåringar, Martin Öjes och Kenny Eklund för 20 år sedan bestämde sig för att arrangera en datorträff i skolmatsalen i Malung. De ritade affischer och kopierade dem i skolans kopieringsapparat. Nästan 22.000 slöt upp i Jönköping förra veckan.

Visst är det kul med skapelseberättelserna men jag tvingas i alla dessa sammanhang påminna om Nu och Sen. Hela tidslinjen ska fyllas om Corporate Storytelling ska få full effekt.
I Sen:et skådar vi in i framtiden med hjälp av berättelser.
Jag funderar mycket i dessa tankebanor över att man kan berätta sig in i framtiden och jag hoppas att nästa bok ska koncentrera sig rätt mycket på dessa visionsberättelser som drar oss framåt.

Nyhetsbrev 91: Kulturbärande och politiska berättelser + inbjudan

Nyhetsbrev 91

Hej Storytellervän

Så var det dags för det nittioförsta nyhetsbrevet från Storytellers. Längre ned bjuder jag dig som min seminariegäst den 17 juni. Det är jag, Matts Heijbel, som skrivit alla nyhetsbrev. Det första skickade jag till mina prenumeranter hösten 2003. Det är rätt fascinerande att titta tillbaks och se hur diskussionen och ordvalen har förändrats sen dess.

Själv har jag haft hundratals uppdrag genom åren och jag har i min bok Storytelling befolkar varumärket beskrivit tankarna och formulerat den så kallade Heijbelmodellen. Den går egentligen ut på att söka och skörda de berättelser som finns och som är förutsättningen för att en organisationskultur ska leva överhuvudtaget.

Heijbelmodellen har genom åren också utvecklat tankarna kring regisserandet och storybuildandet. Man behöver alltså inte passivt vänta för att upptäcka berättelserna utan man kan aktivt agera på ett sätt som levererar berättelser. Men jag står envist fast vid att det inte är påhittade sagor eller fantasifulla reklamtexter som visar den typ av Corporate Storytelling som jag liksom flera internationella förebilder menar. Mitt perspektiv är i grunden socialantropologiskt vilket ger mig insikten att inga mänskliga sammanhang kan finnas utan de värdebärande berättelserna.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

När jag hjälper företag och organisationer att söka, skörda, finna och alltså även regissera och skapa sina berättelser så utgår jag redan från början ifrån att organisationen finns och de därför har sin kultur som bärs av berättelser. Jag kommer alltså inte med en färdig standardföreläsning där jag talar om ämnet som sådant utan jag utgår hela tiden från ”triben” i sig.

I går var jag därför hos SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt. Jag ska nämligen ha ett seminarium och en workshop och ett seminarium med skördefest hos dem efter semestrarna. Då blir början av min research följaktligen att lära känna SVA-folket. Det jag kan läsa på det läser jag på men för att studera dem som folk, som tribe, krävs en kulturstudie.

Vad är det för ena? Hur tänker de? Varför finns de? Var kommer de ifrån och vart är de på väg. Iklädd platsrock och blå skoöverdrag över skorna visades jag runt i deras laboratorier och kände in deras stolthet och arbetsglädje. Detta är en mycket speciell expertorganisation. Men precis som alla andra organisationer behöver också de berättelser för att riktigt synas och få legitimitet. För att locka till sig rätt medarbetare och kunder och för att dela glädjen över att vara del av ett land med schysst djurhållning och friska stammar av vilda djur.

När de äntligen hittade dvärgbandmasken hos svensk räv under sina mikroskåp så tjöt de nog både fan, djävlar och äntligen i laboratorierna. Vi ville inte ha den men vi visste att den var på gång och nu har SVA koll på situationen löpande. Tack för det SVA.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Organisation är människor. Människan är ett berättande djur och utan berättelser finns vi följaktligen inte. Detta är en naturlag som gäller alla mänskliga sammanhang. Kulturer kommer och kulturer går. De bärs av kompetens och värderingar och dessa kan sökas och skördas i deras berättarkapital.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Nu när det är valår säger många partistrateger förstås att de behöver berättelser. Kanske en ny berättelse. Ibland försöker partierna historieförfalska och ibland så säger de stora partierna försvinnande lika saker. Ibland är Sverige världsbäst och bäst i EU ibland är vi insnöade eller helt under isen.

Om man tar arbetarrörelsen så har den en stark omdanande drygt hundra år gammal berättelse. Men av någon anledning så lockar den inte alltid de nya unga. Mina yngsta barn är i 20-årsåldern och jag är inte så säker att de går igång på August Palm och den gamla hövdingen Hjalmar Branting om de nu känner till dem och vet vad de stod för. Kanske går de inte ens igång på kampen för allmän rösträtt.

Jag har haft tillfälle att träffa flera olika partiers ungdomsförbund för att diskutera storytelling och de berättelser som de äger och bär utan att kanske reflektera över att deras berättarkapital är guld värt och rent sprängstoff om bara moderpartierna förstod sig på den lilla händelsebaserade berättelsens betydelse för att visa ungas värderingar och emotionalisera det politiska arbetet.

Det finns en ung man med irakisk bakgrund som blev aktiv medlem i SSU.
 Han var en ung pojke i 12-13-årsåldern när familjen tvingades fly från Irak. Familjen tog vägen via Iran där de väntade en tid för att därefter försöka ta sig till Europa.


I väntan på möjlighet att komma till Europa lekte pojken med några andra barn på gatan i den iranska staden. De spelade fotboll, busade med varandra och hängde runt som barn gör mest.
 En dag hörde pojken att det skulle ske något spännande nästa dag borta i den stora parken. Det talades om att man skulle stena en kvinna till döds.
 Pojken förstod inte riktigt dramat utan tyckte att detta lät som ett spännande skådespel som han gärna ville se.

Han berättade för sin mamma att han tänkte springa bort till parken dagen därpå och titta på steningen av kvinnan.


– Är du inte klok, sa mamman. Du går ingenstans i morgon. Du stannar här i vår bostad hela dagen. Det kommer aldrig på fråga att du får gå dit och se på detta barbari.


Pojken lydde förstås sin mamma och stannade hemma hela nästa dag. Mamman försökte genom samtal få honom att förstå att detta vanvett var just en av orsakerna att de skulle lämna landet.


Nästa dag fick han gå ut igen och han och hans kompisar sprang då bort till parken för att se om det fanns några spår efter steningen.
 Det gjorde det.
 De kunde se kastade stenar och de såg blodfläckar. Gropen var igenskottad och det fanns förstås inga åskådare kvar på platsen.


När han stod där i skuggan av ett träd började han sakta utvecklas från barn till ung man. Han förstod i detta isande ögonblick vad steningen visade.
 Han lovade sig själv i denna stund att om han någonsin kom till ett land där mänskliga rättigheter gällde så skulle han göra allt han kunde för att övergrepp som dessa aldrig ska få inträffa. Ingenstans i världen. Han skulle samarbeta med andra unga och jobba för en bättre värld.


När han kom till Sverige frågade han runt hur han kunde engagera sig för mänskliga rättigheter. Någon sa då – SSU.
 Därför är han i dag aktiv i detta ungdomsförbund.

De andra politiska ungdomsförbunden har förstås också starka passionerade berättelser från vår tid som säkert skulle kunna påverka politiken. Det har alla värdebaserade rganisationer och den fackliga rörelsen precis som kristna och andra ideella organisationer har mycket att lära av dessa tankar. De måste ned till det emotionella händelsebaserade för att nå fram.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Den 17 juni har jag ett av mina återkommande kostnadsfria frukostseminarier på Söder i Stockholm. Du är välkommen som min gäst om du vill. Vi börjar med mingel 08.30 och jag talar och visar filmer mellan 09.00 – 10.00. Sen finns det möjlighet till eftersnack för den som vill.

Om du vill komma så mejla matts@storytellers.se och tala om vem du är och varför du vill komma så återkommer jag med koder och annat. Du kan också, om du vill, köpa den tredje uppdaterade upplagan av min bok Storytelling befolkar varumärket till förlagspriset 200 sek.

Det var allt för denna gång. Jag som skriver heter Matts Heijbel och du får det för att du står på prenumerationslistan. Vi har antingen träffats och växlat visitkort eller du har varit på mina seminarier eller själv anmält dig på storytellers.se

Vill du inte vara med längre så vänd detta brev med ett Nej tack så tar vi bort dig hälsar

Matts Heijbel

Stockholm / Grödinge

10 juni 2014

Marimekkos designer gav sig inte

Det har gått 50 år sedan Marimekko började trycka sitt kända blommönster Unikko. Vad var det som hände?
Det var designern Maija Isola som i protest skapade blomma på blomma ända tills Marimekkos grundare Armi Ratia gav med sig och sa okay till det mönster som hon först avvisade men som visade sig bli en världssuccé. Rockklänningarna blev, läser jag i Aftonbladet, en symbol för den yrkesarbetande kvinnan. 1966 trycktes 1,5 kilometer Maija Isola-mönster om dagen. Än i dag lever blommorna. Det var tur att hon inte gav sig för 50 år sedan, Maija.
Marimekko hade på sin tid god medvind när Jackie Kennedy använde deras kläder och tryck.

Bli min gäst 17 juni

Kom till mig! Den 17 juni har jag ett av mina återkommande frukostseminarier på Södermalm i Stockholm. Jag bjuder på kaffe, te och frukt. Kanske en skål godis och berättar om arbetet med Storytelling i och om organisationer. Gratis alltså men jag vill att den som anmält sig verkligen kommer så att det inte hindrar någon annan.
Det börjar med mingel 08.30. Sedan berättar jag om olika aspekter på storytelling och visar lite filmklipp och annat mellan kl 09.00 – 10.00. Efter det finns det möjlighet till lite eftersnack för den som vill. Det finns också möjlighet att köpa den nytryckta tredje upplagan av min bok Storytelling befolkar varumärket till förlagspris.
Om du vill vara med så mejlar du till matts@storytellers.se och skriver 17 juni i rubrikraden. Jag vill gärna veta lite vem du är, var du jobbar och varför du vill komma.
Det hela är på K22, Krukmakargatan 22, jag återkommer med detaljer som portkoder och sånt till dig som anmält att du kommer.

Storyns betydelse när man söker jobb

Jag träffar många människor i början av sina karriärer. I min familj de egna barnen och i mina kontakter med studenter i egenskap av storytellingkonsult rader av 20–30-åringar. När jag undervisar på universitet och högskolor träffar jag dem och alla har lärt sig att de ska ha ett cv.

Jag träffar också rader av arbetsgivare som söker nya medarbetare. Till de unga som söker jobb säger jag ofta: Visst ska du ha ordning på ditt cv, men det är ändå så att bästa trovärdiga storyn vinner. Ha en befolkad vision i storyformat av din framtid i relation till företaget eller organisationen där du vill verka. Sedan plockar du fram cv:n när – och om – det blir aktuellt.

Du ska alltså förbereda händelsebaserade berättelser om dig själv och kunna förklara hur dessa händelser lett dig till just detta möte där du för närvarande befinner dig, öga mot öga med den tilltänkta arbetsgivaren.

Du ska helst kunna måla upp en bild som går in i rekryterarens världsbild och påverkar hens känsla. En bild där du själv har en given roll. Försök alltså att med ord måla och bygga en framtidsberättelse där både du och organisationen kommer att utvecklas för att du varit med om det dina berättelser pekat på.

Detta gäller förstås även äldre personer på väg in i något nytt.