Nyhetsbrev 86 om lägereld och seminarium

Nyhetsbrev 86:

Hej Storytellervän

Här kommer det åttiosjätte nyhetsbrevet från Storytellers. Du får det för att du på ett eller annat sätt har bett om det. Här berättar jag, Matts Heijbel, om tankar jag haft sen senast i och om Storytelling i och om organisationer och om varor och tjänster kopplade till dessa.

Jag bjuder i slutet av brevet slutligen in dig till ett av mina kostnadsfria frukostseminarier i Stockholm. Den här gången blir det nu på fredag, den 17 januari.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Ewa Braf är konsult på Ramböll Management Consulting. Hon har varit på mina frukostseminarier och vi har sen diskuterat Storytelling och dess betydelse i kommunikation och ledarskap. Hon är Filosofie Doktor vilket gör att hon kan tänka som en forskare. Det är skönt att hon ändå kan acceptera tekniken som emotionell. Annars finns det gott om internationell akademisk litteratur i ämnet som lätt stelopererar tänket. Jag är själv akademiker men försöker ända hantera Storytelling i och om organisationer på ett praktiskt, emotionellt och verktygsaktigt sätt.

Så här skriver Ewa Braf bland annat i en text på Motivation.se:
Matts Heijbel, vår inhemske guru inom ”corporate storytelling”, sa under ett samtal: I grunden är berättandet en urkraft som finns hos oss alla, ofta som en outnyttjad kraft i arbetslivet. Organisationer behöver utveckla en berättarkultur för att kunna tillvarata det kulturkapital som finns i företaget eller organisationen. Detta gäller oavsett om det är en privat, offentlig eller ideell organisation. Utan berättelser kan nämligen ingen mänsklig kultur överleva därför måste organisationer helt enkelt berätta. Detta kan man se som ett strategiskt förhållningssätt.
Här finns hela artikeln:

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

När man väl har hittat och skördat eller byggt berättelser så gäller det att dela dem också. Det gör man lämpligast vid lägerelden. Det är där människor i alla tider har lyssnat och berättat. Visat värderingar och tagit till sig eller avvisat människor och tankar.

Nu har vi ju oftast eldningsförbud på våra arbetsplatser så man får nöja sig med kaffeapparater och fikarum. Kanske samlas kring after work men framförallt har vi ju sociala medier där vi kan lyssna och berätta. Där kan vi dela de berättelser som visar var vi kommer ifrån, var vi befinner oss och vart vi är på väg.
Ta Facebook. Det är samma gamla lägereld. Eller snarare en miljard eldr som människor har tänt och bjudit in till.
När jag söker och skördar berättelser på uppdrag är jag noga med att berättelsen ska sätta en scen för att sedan föra in människor och händelser. Då kan det bli så här som när en vaktmästare i Svenska Kyrkan i Örebro berättar.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Jag berättar också på exempelvis Youtube där jag har fyra korta berättelser apropå Corporate Storytelling. De finns också länkade under rubriken story-tv på storytellers.se. När jag senaste räknade hade dessa klipp visats sammanlagt drygt 12.000 gånger. Så det finns tveklöst ett intresse som ökat steg för steg sen jag började med dessa tankar för snart femton år sen. Jag minns de första åren då begreppen fortfarande var väldigt nya och ovana för de flesta svenskar. Nu har det satt sig även om jag fortfarande kan bli förundrad över att inte alla tar vara på sitt kulturkapital i form av berättelser och sätter det i arbete för organisationsutveckling, marknadsföring, sälj och ledarskap.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

I dag träffade jag en rektor och en lärare från en skola som vill bli bättre på att ta vara på sina berättelser. Då minns jag berättelsen om Markus som gick i fyran på en annan skola.

Inflyttningen till den delen av kommunen var så stor att skolan inte räckte till. Man var tvungen att bygga ett annex för att få plats med alla barn. Det gick då rykten att annexet skulle byggas i den dalgång som barnen älskade att leka i på rasterna.

Då bestämde sig Markus, 10 år, för att ta reda på fakta. Skulle de bli av med sin favoritdel av skolgården? När han mötte rektorn i korridoren föreslog han därför att de skulle ha ett möte och tala om saken.

– Visst, ska vi ta det nu? frågade rektorn. Hon var road av att Markus engagerade sig i den där frågan.

Nej jag tycker vi bestämmer tid, till exempel på torsdag klockan ett, sa Markus.

Så fick det bli. På torsdag kom Markus och framförde sin och kamraternas oro. Rektorn visade då ritningarna och sa att de inte behövde oroa sig. Huset skulle byggas längre bort närmare bollplanen.

Markus frågade om han kunde få kopior på ritningarna och det fick han. Han rullade ihop ritningarna, bar dem under armen och tackade rektorn för ett bra möte.

Rektorn tyckte att både skolan, byggfirman och arkitekterna hade informerat och kallat till möten för barn och föräldrar. Men uppenbarligen hade det inte gått fram. Men nu blev Markus den informatör och länk till barnen som var nödvändig.

En sådan berättelse hämtad från verkligen kan användas för att påminna oss om vad viktigt det är att säkra kommunikationen på skolan. En gullig berättelse om en pojke som var framåt men egentligen är det en berättelse med många fler bottnar.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Den 17 januari på morgonen kl 08.30 öppnar jag dörrarna till mitt konferensrum på Krukmakargatan 22 i Stockholm. Vill du komma som min gäst så kan du skicka ett mejl till matts@storytellers.se med rubriken 17 januari och några rader om vem du är och varför du vill komma. Läs mer om detta på storytellers.se

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Vill du inte ha nyhetsbrevet mer så kan du vända detta med ett Nej tack! Så tar jag bort dig ur sändlistan hälsar

Matts Heijbel

Stockholm / Grödinge 14 januari 2014