Du måste försörja dig lilla gumman

Hon var helt utbränd. Satt bara på golvet och såg helt utmattad framför sig när familjen hade gått på morgonen. Att gå ut och gå var det inte frågan om hon var alldeles för skör för det. Men en hund? Kanske en hund kunde vara något? Då måste hon ju bara gå ut.
Hon skaffade en hund och han var, visade det sig, lika mycket under isen som hon. En helt hopplös men söt liten hund, tyckte familjen. Hopplös men gullig.
Då kom hon i kontakt med doglistening och ville för sin egen del bli vägledd och coachad för att dra igång en sådan verksamhet. Då fick hon höra av rådgivaren där hon sökte stöd för sin affärsidé: Men du måste ju försörja dig lilla gumman. Hundpsykologi? Det går ju inte att leva på.
Det gav henne en sådan ursinnig jag-ska-visa-dem-energi att hon idag har en bred hundverksamhet och för någon månad sen kom den första boken av Mervi Kärki: Det goda hundägarskapet.
En kort story om en kvinna och entreprenör. Jag är involverad av Tillväxtverket i att stimulera letandet efter sanna händelsebaserade berättelser om kvinnor som företagare. Det ryms inom projektet ambassadorer.se – 800 ambassadörer om sitt förtagande.
Tanken är att berättelserna ytterst ska öka och stimulera kvinnors företagande.

Bli min gäst 18 februari

Kom till mig! Den 18 februari har jag ett av mina återkommande frukostseminarier på Södermalm i Stockholm. Jag bjuder på kaffe, te och frukt. Kanske en skål godis och berättar om arbetet med Storytelling i och om organisationer. Gratis alltså men jag vill att den som anmält sig verkligen kommer så att det inte hindrar någon annan.
Det börjar med mingel 08.30. Sedan berättar jag om olika aspekter på storytelling och visar lite filmklipp och annat mellan kl 09.00 – 10.00. Efter det finns det möjlighet till lite eftersnack för den som vill.
Om du vill vara med så mejlar du till matts@storytellers.se och skriver 18 februari i rubrikraden. Jag vill gärna veta lite vem du är, var du jobbar och varför du vill komma.
Det hela är på K22, Krukmakargatan 22, jag återkommer med detaljer som portkoder och sånt till dig som anmält att du kommer.

Vad är Storytelling – egentligen?

Fråga:
Vad är Corporate Storytelling?
Svar:
Jag får förstås frågan ofta. Och jag får ibland höra från människor att de minsann alltid har arbetat med storytelling och att det jag talar om inte är något särskilt.
Jag kan inte ge det exakta svaret men jag kan reflektera lite om det. Om man studerar Corporate Storytelling vid Harvard så handlar det om Storytelling in and about organizations. Det man skördar är Business Narratives.
Jag hörde nyligen om ett landsting där man sa sig hålla på med Storytelling i äldreomsorgen på boenden för senildementa äldre människor. Då menade man att man skickade en berättare som berättade sagor för de gamla om äldre tider för att åldringarna skulle få minnas och trivas. En slags underhållning och rehab om man så vill. Visst kan det kallas Storytelling.
Det kan också kallas Storytelling om man samlar de gamlas berättelser om sig själva för att de ska få en tydligare personlig status – även om de anhöriga ibland kan vända sig mot berättelsen och säga att det där stämmer inte, mamma fantiserar.
När jag arbetar med Storytelling inom äldreomsorgen handlar det oftast om hur man arbetar i organisationen, vilka värderingar som styr och meningen med att verksamheten finns. Alltså berättelser om faktiska mänskliga möten mellan personal och brukare och deras anhöriga.
Dessa berättelser kan användas vid rekrytering, marknadsföring, kunskapsöverföring och i relationen med politiker och andra beslutsfattare.
Det är alltså viktigt att reflektera över vad vi menar när vi ger oss in i Storytelling / Storylistening kopplad till en verksamhet.

Nyhetsbrev 86 om lägereld och seminarium

Nyhetsbrev 86:

Hej Storytellervän

Här kommer det åttiosjätte nyhetsbrevet från Storytellers. Du får det för att du på ett eller annat sätt har bett om det. Här berättar jag, Matts Heijbel, om tankar jag haft sen senast i och om Storytelling i och om organisationer och om varor och tjänster kopplade till dessa.

Jag bjuder i slutet av brevet slutligen in dig till ett av mina kostnadsfria frukostseminarier i Stockholm. Den här gången blir det nu på fredag, den 17 januari.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Ewa Braf är konsult på Ramböll Management Consulting. Hon har varit på mina frukostseminarier och vi har sen diskuterat Storytelling och dess betydelse i kommunikation och ledarskap. Hon är Filosofie Doktor vilket gör att hon kan tänka som en forskare. Det är skönt att hon ändå kan acceptera tekniken som emotionell. Annars finns det gott om internationell akademisk litteratur i ämnet som lätt stelopererar tänket. Jag är själv akademiker men försöker ända hantera Storytelling i och om organisationer på ett praktiskt, emotionellt och verktygsaktigt sätt.

Så här skriver Ewa Braf bland annat i en text på Motivation.se:
Matts Heijbel, vår inhemske guru inom ”corporate storytelling”, sa under ett samtal: I grunden är berättandet en urkraft som finns hos oss alla, ofta som en outnyttjad kraft i arbetslivet. Organisationer behöver utveckla en berättarkultur för att kunna tillvarata det kulturkapital som finns i företaget eller organisationen. Detta gäller oavsett om det är en privat, offentlig eller ideell organisation. Utan berättelser kan nämligen ingen mänsklig kultur överleva därför måste organisationer helt enkelt berätta. Detta kan man se som ett strategiskt förhållningssätt.
Här finns hela artikeln:

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

När man väl har hittat och skördat eller byggt berättelser så gäller det att dela dem också. Det gör man lämpligast vid lägerelden. Det är där människor i alla tider har lyssnat och berättat. Visat värderingar och tagit till sig eller avvisat människor och tankar.

Nu har vi ju oftast eldningsförbud på våra arbetsplatser så man får nöja sig med kaffeapparater och fikarum. Kanske samlas kring after work men framförallt har vi ju sociala medier där vi kan lyssna och berätta. Där kan vi dela de berättelser som visar var vi kommer ifrån, var vi befinner oss och vart vi är på väg.
Ta Facebook. Det är samma gamla lägereld. Eller snarare en miljard eldr som människor har tänt och bjudit in till.
När jag söker och skördar berättelser på uppdrag är jag noga med att berättelsen ska sätta en scen för att sedan föra in människor och händelser. Då kan det bli så här som när en vaktmästare i Svenska Kyrkan i Örebro berättar.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Jag berättar också på exempelvis Youtube där jag har fyra korta berättelser apropå Corporate Storytelling. De finns också länkade under rubriken story-tv på storytellers.se. När jag senaste räknade hade dessa klipp visats sammanlagt drygt 12.000 gånger. Så det finns tveklöst ett intresse som ökat steg för steg sen jag började med dessa tankar för snart femton år sen. Jag minns de första åren då begreppen fortfarande var väldigt nya och ovana för de flesta svenskar. Nu har det satt sig även om jag fortfarande kan bli förundrad över att inte alla tar vara på sitt kulturkapital i form av berättelser och sätter det i arbete för organisationsutveckling, marknadsföring, sälj och ledarskap.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

I dag träffade jag en rektor och en lärare från en skola som vill bli bättre på att ta vara på sina berättelser. Då minns jag berättelsen om Markus som gick i fyran på en annan skola.

Inflyttningen till den delen av kommunen var så stor att skolan inte räckte till. Man var tvungen att bygga ett annex för att få plats med alla barn. Det gick då rykten att annexet skulle byggas i den dalgång som barnen älskade att leka i på rasterna.

Då bestämde sig Markus, 10 år, för att ta reda på fakta. Skulle de bli av med sin favoritdel av skolgården? När han mötte rektorn i korridoren föreslog han därför att de skulle ha ett möte och tala om saken.

– Visst, ska vi ta det nu? frågade rektorn. Hon var road av att Markus engagerade sig i den där frågan.

Nej jag tycker vi bestämmer tid, till exempel på torsdag klockan ett, sa Markus.

Så fick det bli. På torsdag kom Markus och framförde sin och kamraternas oro. Rektorn visade då ritningarna och sa att de inte behövde oroa sig. Huset skulle byggas längre bort närmare bollplanen.

Markus frågade om han kunde få kopior på ritningarna och det fick han. Han rullade ihop ritningarna, bar dem under armen och tackade rektorn för ett bra möte.

Rektorn tyckte att både skolan, byggfirman och arkitekterna hade informerat och kallat till möten för barn och föräldrar. Men uppenbarligen hade det inte gått fram. Men nu blev Markus den informatör och länk till barnen som var nödvändig.

En sådan berättelse hämtad från verkligen kan användas för att påminna oss om vad viktigt det är att säkra kommunikationen på skolan. En gullig berättelse om en pojke som var framåt men egentligen är det en berättelse med många fler bottnar.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Den 17 januari på morgonen kl 08.30 öppnar jag dörrarna till mitt konferensrum på Krukmakargatan 22 i Stockholm. Vill du komma som min gäst så kan du skicka ett mejl till matts@storytellers.se med rubriken 17 januari och några rader om vem du är och varför du vill komma. Läs mer om detta på storytellers.se

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Vill du inte ha nyhetsbrevet mer så kan du vända detta med ett Nej tack! Så tar jag bort dig ur sändlistan hälsar

Matts Heijbel

Stockholm / Grödinge 14 januari 2014

Bli min gäst 17 januari

Den 17 januari har jag ett av mina återkommande frukostseminarier på Södermalm i Stockholm. Jag bjuder på kaffe, te och frukt. Kanske en skål godis och berättar om arbetet med Storytelling i och om organisationer. Gratis alltså men jag vill att den som anmält sig verkligen kommer så att det inte hindrar någon annan.
Det börjar med mingel 08.30. Sedan berättar jag om olika aspekter på storytelling och visar lite filmklipp och annat mellan kl 09.00 – 10.00. Efter det finns det möjlighet till lite eftersnack för den som vill.
Om du vill vara med så mejlar du till matts@storytellers.se och skriver 17 januari i rubrikraden. Jag vill gärna veta lite vem du är, var du jobbar och varför du vill komma.
Det hela är på K22, Krukmakargatan 22, jag återkommer med detaljer som portkoder och sånt till dig som anmält att du kommer.

Var berättar jag?

Fråga:
Läste din bok i höstas, och köper mycket av ditt resonemang. Men, och här är en sak som inte riktigt kommer in i huvudet, var berättar jag mina historier? Hur publicerar en stor organisation detta, utan att det verkar konstlat? Vad gör exempelvis en stor organisations berättelser för nytta, och framförallt, hur/var? / Göran

Svar:
När organisationen har funnit och skördat en repertoar av berättelser så börjar arbetet annars riskerar det att stanna vid ett event eller helt enkelt en happening. Det kan i och för sig vara både roligt och uppfriskande och så gör vi ibland vid kick-offer och liknande. Men det är klart man bör distribuera berättelserna om man vill börja bygga en berättande organisation.
Med min modell kan man få fram en första skörd redan på en dag. Sen börjar det. Hur man vill man rädda och paketera dem. Skriftligt, filmat, som ljudfil eller som inövat muntligt berättande till exempel. Eller alla dessa format.
Man kan ha dem på intranät eller på hemsidan. Man kan strategiskt använda dem i den i olika sammanhang på den sociala webben.
Man kan använda dem i ledarskapet och i relationer till media och vid introduktion av nyanställda. Med mera, med mera.Man kan till och med ha dem i ljudduschar eller inom glas och ram i foajéer och konferenslokaler eller i köpcentra.
Din fråga är mycket berättigad och den pekar på ett problem. Man måste inse att detta inte rullar på av sig själv. Det krävs att någon / några har ansvar för att driva på.
Ett exempel som jag varit involverad i nyligen är Svenska Kyrkan i Örebro som valt att lägga ut några berättelser på sin hemsida. Dessa sökte, fann och filmade vi på en enda dag. Jag och en av de filmare jag arbetar med. Så det är snabbt. Inspelat direkt. Inga manus, inga klipp och inga skådespelare.