Jag har arbetat en del med Botkyrka kommun. Botkyrka är en kommun med stor befolkning. Den ligger i södra Storstockholm och har Sveriges yngsta och mest internationella befolkning. Botkyrka har alltså framtiden för sig och är Långt ifrån lagom.
Det där stämmer förstås statistiskt och jag tycker även att kommunens slogan fångar platsens utmaningar och kultur på ett bra sätt. Men för en Corporate Storyteller behövs förstås berättelser om händelser som i bästa fall bekräftar påståendet.
Som den om ananasälgen.
Den handlar om en älgen som kom springande med ananas i munnen eftersom jaktlagen i norra Botkyrka även har invandrare med i laget och – ja du vet – en del invandrare säljer på torget och ibland blir det varor över som jaktlaget tillåter att de läggs ut till älgarna. Därför kan man se en älg komma springande genom skogen med en ananas i munnen.
Det är långt ifrån lagom! Berättelsen vill visa att i en kommun med närmare två hundra språk har till och med de normalt etniskt oblandade jaktlagen börjat öppna sig.
En slogan lever inte, får inte luft under vingarna, utan bekräftande berättelser. Det är en dimension av kommunal storytelling.
Men vilka berättelser ska kunna bekräfta svepande slogans som: Välkommen ombord (Gävle), Här får du livstid (Fagersta), Bo i Götene -lev i världen (Götene). De är svåra att förankra.
Hur det än är så behövs det bekräftande berättelser, helst redan innan man formulerar sin one-liner-slogan. Jag vet hur man gör efter säkert 20 uppdrag från kommuner och kan redan på en dag finna det innehåll som i bästa fall kan befolka påståendet. Speciellt om det handlar rimliga om påståenden som – Långt ifrån lagom!

Nu när vi fått en PR-medveten påve Franciskus som gör en massa symboliska utspel som att tvätta fångars fötter, flytta till mindre lägenhet, inte bära påveskor och han till och med påstår sig inte kunna döma homosexuella som sämre människor så har bilden av katolska kyrkan blivit utmanad.
Hans regisserade beteende genererar berättelser kopplade till organisationen katolska kyrkan. Storybuildning om man så vill.
Och när han i juletid hälsar Jesus så är det berättelsen om den kristna tanken. Så här sade han enligt en nyhetstext jag såg nu:
” Du är enorm och du gjorde dig liten, du är rik och gjorde dig fattig, du är allsmäktig och gjorde dig sårbar.”
Ibland kallas berättelsen om Jesus som The greatest story ever told. Han tog till sig barnen, tvättade skökans fötter, kastade ut krimskramsförsäljarna från templet etc.
Jag tänker ofta på det när jag relaterar till företag och organisationer. Gamla Testamentet och Tio Guds Bud är kyrkans värdegrund. Precis som i arbetslivet har man ett regelverk som säger hur man ska vara. Levnadsregler helt enkelt. Sen har man exempelberättelser som visar konsekvenserna.
Du ska inte ljuga, Du ska inte vara otrogen, Du ska inte stjäla, Du ska hedra din fader och din moder etc. Så resonerar de bibliska texterna. Berättelserna om Jesus visar sedan hur en kristen person bär sig åt för att leva ideologin. Storytelling, alltså.
I arbetslivet säger man kanske att man ska vara flexibel, transparent och ärlig. Corporate Storytelling laddar därefter dessa värden med berättelser om verkliga händelser.
Men när jag kommer ut och jobbar på uppdrag av kyrkan så blir frågan inte att citera texter om Jesus ur bibeln utan frågan blir: Vad gör ni egentligen idag? Då kan svaret vara det här:

För mig är det obegripligt att inte alla företag och organisationer söker, skördar – ja till och med bygger – sina berättelser ur verkligheten för att sedan sätta dem i arbete för att utveckla organisationen.
Jag tycker att större organisationer borde ha en utpekad kulturchef som har ansvar för organisationskulturen och därmed för de kultur- och affärsdrivande berättelserna. Mindre företag och organisationer kanske inte kan en sådan heltidare men då identifierar man en person som har ansvaret.
Man kan till och med köpa in den tjänsten utifrån men några måste vara ”value champions” som ett företag jag jobbade med kallade detta.
Hur gör man då? Jag menar hur bygger man storyn? Då gäller inte det som jag under många år, som lärare på Journalisthögskolan, lärde ut: Följ banan När, var, hur, vem, vad och varför och du får en artikel. Det stämmer ju ofta i framförallt nyhetsjournalistiken.
Nej i Storytellandet sätter man lugnt och fint en scen som läsaren, lyssnaren, tittaren kan ta till sig och fylla med sina associationer. Sedan för man in människor (stories kräver människor) och låter något hända som är ämnat att beröra eller ge insikt eller kunskap. Det är det jag i min bok kallar att Befolka varumärket.
Hur människor sen tolkar eller reagerar berättelsen är upp till var och en. I den meningen är detta en dialogteknik.

Alla människor i alla tider har samlats kring elden. Den är själva förutsättningen för all mänsklig kultur. Det är där vi lyssnar och berättar. Var kommer vi ifrån? Var befinner vi oss? Vart är vi på väg? Vilka är våra värderingar och hur visar vi dem?
På jobbet har vi idag lägereldar vid kaffeapparaten, i fikarummet, på After Work, i lunchrestauranten och så vidare.
Men framför allt i cyberspace, i sociala media. Facebook har över en miljard medlemmar vilket gör Facebook till världens tredje största nation.
Det är samma gamla lägereld. Vi tänder en eld och bjuder in andra att lyssna och berätta. Att de kan definiera sig och ta ställning till om de vill dela.
Jag minns många lägereldar från förr i samband med musikfestivaler och fester i skogen. Där fanns många som utgav sig för att vara någon annan än de faktiskt var. Så är det på Facebook också där miljontals falska identiteter också dyker upp. Same same alltså men samma gamla lägereldar där vi lyssnar och berättar.
För företag och organisationer handlar det om att lyssna och dela med sig av sanna berättelser som visar kultur och mening. Nytta. Det kallas Corporate Storytelling.

Ur ett Storytellingperspektiv är det förstås en intressant nisch att höra hur berättelsen kan påverka våra sinnen. Vad vi ser, vilken smak vi uppskattar mest.Till och med när vi känner oss mest solidariska och korrekta.
Rolf Jensen med Dream Society ansåg tidigt att vi tyckte ett ägg med lite smuts och fjädrar på subjektivt smakade bättre än industriägg. Även om testet i sig bara var bluff. Sa man ordet eko så upplevde folk produkten som godare och var redo att betala mer. Även om de tillfrågade varit utsatta för fejkade tester.
Senast nu så har Patrik Sörqvist, docent och lektor i miljöpsykologi vid Högskolan i Gävle testat hur försökspersoner bedömer smaken på ekokaffe kontra vanligt kaffe. Oavsett vad de utsätts för, alltså blir manipulerade, så är de beredda att övergilla det som påstås vara ekokaffe och de kan också tänka sig att betala mer just det kaffet.
Storyn alltså. Det handlar om vad vi berättar. Nu räcker det inte längre att ropa eko. Men vi kan berätta oss till framgång.
Jag har tidigare skrivit om att att vin från södra Afrika som har krav på vingårdsarbetarnas rättigheter och rätt att organisera sig smakar bättre än andra viner. Solidaritet smakar alltså också gott. Om man berättar om det.
Stortytelling kan alltså påverka sinnena.
PS. Jag förstår förstås att man ska tala sanning i marknadsföringen. DS