Som författare och journalist har jag förstås arbetat med berättelser i hela mitt liv. Min socialantropologiska bakgrund gör också att det för mig är närmast en naturlag att alla mänskliga sammanhang bärs av berättelser och anekdoter. Det finns därför förstås även företags- och organisationsfolklore, som jag valt att kalla det.

All folklore strävar ytterst efter gruppens överlevnad och i företagssammanhang innebär det att stödja rekrytering, produktion och sälj.

På senare år talas det ständigt om berättelsen. Partier behöver en fungerande ( för 2010-talet ) berättelse, ideella organisationer och samfund likaså. Personliga varumärken behöver också berättelser för att bli synliga och begripliga liksom varor och tjänster i sig behöver berättelser. Medvetenheten om de här tankarna har ökat markant sen jag började för snart 15 år sen,

Tror vi på dessa perspektiv så är det bara att börja söka, skörda och använda berättelserna. Vi kan också agera på ett sätt, till och med regissera oss, för att bygga verkliga berättelser om och apropå den verksamhet som vi vill stimulera med Corporate Storytelling.

Det är där Storytellers Heijbel & Co har sin mission och sin idé att verka.

Jag bor på landsbygden några mil utanför Stockholm. Jag minns när en av mina söner gick i den lokala byskolan att föräldrarna skickade ut papper som berättade att knarklangare kunde stå utanför skolan och bjuda barnen på godis som var spetsat med knark. Tanken var att de 8-10-åriga barnen skulle bli beroende och framöver därmed utgöra en marknad för knarklangarna.

Det kan ju bara inte vara sant, tänkte jag. En vandringssägen är det förstås, en så kallad Klintbergare  typ råttan i pizzan.

Nu läser jag en text i Expressen om vandringssägner. Rubriken är: Det är inte alltid som vi tror.

Hästplågeriberättelser som av veterinärer som förklaras med att klåda har fått hästarna att skada sig själva. Eller att de sparkats av andra hästar. Att varje tassande katt inte är en övergiven sommarkatt. Att hundar som försvinner kanske inte alls har exporterats för att bli kamphundar österut. Att vita skåpbilar kanske inte är ute för att röva bort småbarn.

För mig som storyteller / storylistener visar detta förstås berättelsens kraft. I det här fallet handlar det om att tygla våra rädslor. Men ur ett Corporate Storytelling-perspektiv blir det uppenbart att berättarkraften ska hanteras varsamt och bygga på sanna berättelser om verkligheten. Även om det ibland handlar om våra rädslor.

Vi tyglar kraften och använder den för våra strategiska syften – utan att ljuga. Men vi vill förstås också att våra Corporate stories ska spridas med vinden och påverka snacket.

Här är texten i Expressen: http://www.expressen.se/ledare/det-ar-inte-alltid-sa-illa-som-vi-manniskor-tror/

Hur det hela började. Hur vi kom på just den idén. Hur den produkten blev uppenbar. Hur vi insåg att det var så här vi skulle jobba. Det finns mängder av spännande skapelseberättelser om produkter och tjänster och de behöver inte vara från företagets gryning utan detta pågår hela tiden och bör löpande berättas eftersom det utgör corporate stories som begripliggör entreprenörskap och stimulerar framåttänkande.

Berättelsen om Post-it-lappens födelse är en klassiker som 3M vårdar ömt. Ett experimentellt superlim blev bara ett lätt klibb som den kreativa entreprenören istället penslade på en lapp för att fästa i koralboken när han sjöng i kyrkokören.

Västerbottenost lär vara resultatet av en bortglömd ostmassa puttrande i en gryta under ett kärleksmöte. Penicillin upptäcktes också tack vare något bortglömt forskarglas någon helg i ett laboratorium.

Nu har det tydligen hänt igen, enligt Upsala Nya Tidning. Forskare vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet, har lyckats framställa ett helt nytt material med unik förmåga att ta upp vatten. Det nya materialet Upsalite är ytterst poröst vilket ger det en extremt stor yta, hela 800 kvadratmeter per gram.

Detta material är extremt vätskeupptagande.

Efter flera misslyckade försök hade de råkat glömma ett av synteskärlen framme över en helg. När de kom tillbaka på måndagsmorgonen upptäckte de att en helt oväntad gel hade bildats i kärlet. Där kom genombrottet. Vilken tur att någon inte bara spolade ned kletet i vasken.

I och med detta börjar en lättkommunicerad story redan lansera den nya vätskeupptagande produkten Upsalite. Enligt nanoteknologiprofessorn Maria Strømme kan den i framtiden kanske användas vid framställning av elektronik och läkemedel, i lagerbyggnader och hockeyarenor eller vid sanering av olja och miljögifter. Rädda våta mobiler.

Det var en överraskning, förmodar jag att forskarna tänkte när de kom till labbet en morgon och såg sörjan i kärlet som de hade glömt framme. Här finns embryot till deras kanske viktigaste berättelse.

Jag får ofta coacha människor som ska berätta apropå företag och organisationer och deras produkter och tjänster. Ibland är det chefer som också vill träna sig i att visa sin personlighet mitt i ledningsflödet. Ibland är det vanliga medarbetare eller kunder som vill berätta vad en produkt eller tjänst eller ett mänskligt möte, associerat till ett varumärke, har betytt för dem.

Ett bra sätt att träna är att sätta personen framför en videokamera och köra. Men här behövs eftertanke. Jag brukar coacha dem till exempel så här:

– Skit i organisationen, skit i bakgrund och förspel. Fokusera på vad som hände och hur det kändes, säger jag. Vad var det som hände? Var inte rädd, fortsätter jag, för vad en kritisk lyssnare eller tittare ska tycka, tänka och känna. Tänk dig att det är en vän, en bror eller en syster som du talar till och att hen mer än gärna vill höra vad du har att säga. Spänn av!

Detta handlar om att visa sitt verkliga jag utan att oroligt ha garden uppe. Alla vill möta ärliga och öppna människor med känslor, styrkor och svagheter. Inte en iskall Mr / Mrs Perfect, dvs en människa med full koll på siffror men med känslorna inlåsta. Man vill ha en vän som kan ha fel och som kan visa sina känslor.

I detta sätt att träna ingår därför att använda sitt vanliga talspråk, alltså tala så som man gör till sin vän.

Man ska självfallet vara väl förberedd och veta vart man är på väg och var det dramaturgiska klimax som är berättelsens kärna ska komma. Men framförandet sk vara mänskligt inte robotaktigt redovisande så som så ofta vid högläsning av power-point-punkter.

Videon kan bli själva storyprodukten eller helt enkelt en träning på väg till det vanliga muntliga framförandet. Eller både och.

Vill du hjälp med sådant så kontakta matts@storytellers.se så kan vi tala om saken.

Stories ger bilder som vi kan relatera oss till och de finns runt oss varje dag. De behöver inte vara långa och faktaspäckade utan helst målande och gärna emotionellt berörande. Föreläsaren eller talaren kan bädda in väl genomtänkta episoder, till och med om sina barn, för att få lyssnaren att sänka garden och öppna lite på känslorna. Allt för att nå det egentliga organisationsbudskapet.

Men det är klart att man måste träna sig och reflektera så det inte bara blir pappas eller mammas egna gulleberättelser om barnen.

Jag brukar kalla det att man ska träna upp sin storymedvetenhet och reflektera över vad det egentligen var som hände med barnen den där gången och vad det rent symboliskt och associativt har med vår verksamhet att göra.

Storyn är ett komplement till den nödvändiga redovisningen av siffror och tabeller. Siffror och fakta bör, enligt min mening, alltid följas av befolkade berättelser för att underlätta översättningen och begripligheten av den abstrakta redovisningen.

Fakta och tabeller aktiverar den logiska delen av hjärnan medan berättelsen befolkar och emotionaliserar verkligheten samtidigt som den ökar trovärdigheten hos talaren.

Men glöm inte att det ska vara sanna berättelser hämtade från verkligheten. De finns runt oss hela tiden och den storymedvetna talaren kan lära sig att se och samla dem.

Bästa storyn vinner, till och med vid en dragning inför ledningsgruppen.