Världsberättardag och vårdagjämning

Vi vet vad vi sjunger när vi dansar runt majstången. Men vilka mantran behöver vi runt de moderna lägereldarna (kaffeapparater, bloggar after-work) och runt våra varumärken?
I dag, den 20e mars, firar vi inte bara vårdagjämningen utan det är också dags för Den Internationella Världsberättardagen, World Storytelling Day. Då berättas det traditionellt och folkloristiskt över hela världen.
Jag är socialantropolog och etnolog i grunden och jag vet att all kultur bärs och synliggörs av berättelser. Det är dessa berättelser som folklorister har studerat i drygt 100 år i jakten på berättelserna från det samhälle som gick förlorat i samband med industrialismen…


… I dag blandar berättarna i berättarrörelsen rätt frimodigt ibland denna den gamla folkloristiska traditionen. Likt spelmän som förvaltar musikarvet strävar berättarna efter att hålla kvar berättararvet och sätta sin samtids prägel på samma gång. Man tar också litterära nedteckningar som Bröderna Grimm, HC Andersen och berättelser från andra kulturkretsar bortom greker och romare.
Parallellt med den nya berättarrörelsen startade organisationsstorytelling på 90-talet. På sent 90-tal kom den hit till Sverige. För mig som Corporate Storyteller så är det framförallt dessa, berättelserna i dagens företag och organisationer, som är intressanta.
Inte bara för att de i mångt och mycket visar samma konflikter och bär på samma draman utan också för att de kan leda företag och organisationer till framgång om man sätter dem i arbete. Det är mitt jobb.
Jag vet att de finns, jag vet hur man hittar dem och hur man skördar dem och hur man paketerar dem så att de gör nytta i kommunikation, sälj och ledarskap.
Precis som bondesamhället behövde sina berättelser för att orientera sig, visa värderingar och överföra kunskap så behöver dagens postmoderna samhälle, eller vad vi nu väljer att kalla det, sina berättelser.
Jag kommer själv att delta som en katt bland hermelinerna och dra en Corporate Story på Stockholms Stadsmuseum i kväll. 6 minuter har vi var. Jag hoppas att min berättelse ska vara ett inspel som visar att folkloren är inte museal, den föds på nytt varje dag och den har fortfarande samma uppgift att hjälpa oss att förstås och orientera vårt nu, vår samtid och vår framtid i den organisation där de flesta av oss befinner oss – på jobbet!