Nyhetsbrev 68: Kvinnan skulle stenas

I dag har nyhetsbrev 68 gått från Storytellers.se Antalet prenumeranter är nu cirka 3.600. Vill du också ha det en gång i månaden, självfallet kostnadsfritt, så kan du anmäla dig här med din mejladress: matts@storytellers.se
Vill du läsa 68:an så klicka på länken här under.


Nyhetsbrev 68:
Hej storytellervän. Detta är det sextioåttonde nyhetsbrevet från Storytellers. Du är en av cirka 3.600 prenumeranter och du får det för att du bett om det eller för att vi samarbetat i storytelling / storylisteningsammanhang.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Det har varit en intensiv månad sen sist med mängder av seminarier, workshops och olika typer av storyproduktioner. En kul produkt är boken ”Glädjen tillbaka i ateljén – och 29 andra berättelser från Skatteverket Mälardalsregionen”.
Den ska nu spridas i organisationen och visa Skatteverkets medarbetare det moderna bemötande som visar hur man går från att se folket som skattepliktigt till att se oss alla som medborgare som behöver service och aktivt positivt bemötande.
Alla medarbetare kommer att få denna färggranna bok som inte ett dugg påminner om en vanlig rapport eller ett normalverk i en myndighets skriftserie. Det är helt enkelt bemötandeberättelser från den moderna myndigheten.
Jag har också jobbat för Näringsdepartementet och Vinnova sen sist. Jag reser runt i Hyresgäströrelsen och har träffat SSU:are på Bommersvik. Jag har försökt inspirera dessa unga socialdemokrater i deras jakt på nya berättelser. Politiken och folkrörelserna behöver nya berättelser och det är spännande för mig att få bidra med mina perspektiv.
Jag har jobbat med chefer hos Sweco Arkitekter och träffar nu flera kommuner och även delar av Svenska Kyrkan. Alla behöver sina berättelser. Inte minst Svenska Kyrkan som ju har svårt att attrahera de unga för närvarande.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag har också, i omgångar, träffat alla chefer i Landstinget i Kalmar län. Där har man stora ambitioner och tror att man på sätt och vis kan berätta sig in i framtiden med hjälp av sanna emotionella berättelser om verkliga händelser i landstingsvärlden. Det tror jag också.
Här är ett exempel på bemötande. En berättelse hämtad från småländsk verklighet:
””Mamman skulle gå med sin lille pojk för att visa upp en del utslag han hade på huden. De väntande nu i ett besöksrum när dörren plötsligt öppnades och doktorn stod där i vit rock och med stetoskopet hängande runt nacken.
– Hej min lille vän, vad heter du då? frågade doktorn. Pojken blev livrädd och flög upp i mammans knä.
Doktorn förstod att han misslyckats så han sa till mamman och pojken att han kommer strax igen. Han gick ut ur rummet och tänkte stilla hed handen i hakan. Hur skulle han göra för att nå fram till pojken. Skulle hen krypa? Nej – åla. Det skulle han.
Han la sig på mage, kastade stetoskopet upp på ryggen och ålade medelst hasning fram mot dörren som han öppnade med en huvudknyck. Han ålade fram till pojken och tittade upp på honom.
– Hej min lille pojke vad heter du då, frågade doktorn.
Pojken tittade på den ålande doktorn och svarade leende.
– Markus.
Sen var detta löst och doktorn fick undersöka pojkens utslag.”
Gullig barnhistoria. Javisst! Men också en berättelse om bemötande gentemot en av våra minsta.”

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Berättelserna bär kulturen och kulturen finns i alla mänskliga sammanhang oavsett om vi letar efter de kulturbärande berättelserna eller inte. Det är en viktig framgångsfaktor att söka efter och skörda de sanna berättelserna om man vill sätta kulturkapitalet i arbete.
När jag träffade SSU-ungdomarna utmanade jag dem genom att säga att de alla förmodligen har varit med om något som gjorde att de valde att engagera sig i ungdomsförbundet. Jag bad dem tänka efter, reflektera och berätta.
Jag vet att varje individ bär en liten del av det pussel som sammantaget är organisationens varumärke. En SSU-berättelse som gjort starkt intryck på mig är denna:
” Det finns en ung man med irakisk bakgrund som i dag är aktiv medlem i SSU.
Han var en ung pojke i 12-13-årsåldern när familjen tvingades fly från Irak. Familjen tog vägen via Iran där de väntade en tid för att därefter försöka ta sig till Europa.
I väntan på möjlighet att komma till Europa lekte pojken med några andra barn på gatan i den iranska staden. De spelade fotboll, busade med varandra och hängde runt som barn gör mest.
En dag hörde pojken att det skulle ske något spännande nästa dag borta i den stora parken. Det talades om att man skulle stena en kvinna till döds.
Pojken förstod inte riktigt dramat utan tyckte att detta lät som ett spännande skådespel som han gärna ville se. Han berättade för sin mamma att han tänkte springa bort till parken dagen därpå och titta på steningen av kvinnan.
– Är du inte klok, sa mamman. Du går ingenstans i morgon. Du stannar här i vår bostad hela dagen. Det kommer aldrig på fråga att du får gå dit och se på detta barbari.
Pojken lydde förstås sin mamma och stannade hemma hela nästa dag. Mamman försökte genom samtal få honom att förstå att detta vanvett var just en av orsakerna att de skulle lämna landet.
Nästa dag fick han gå ut igen och han och hans kompisar sprang då bort till parken för att se om det fanns några spår efter steningen.
Det gjorde det.
De kunde se kastade stenar och de såg blodfläckar. Gropen var igenskottad och det fanns förstås inga åskådare kvar på platsen.
När han stod där i skuggan av ett träd började han sakta utvecklas från barn till ung man. Han förstod i detta isande ögonblick vad steningen visade.
Han lovade sig själv i denna stund att om han någonsin kom till ett land där mänskliga rättigheter gällde så skulle han göra allt han kunde för att övergrepp som dessa aldrig ska få inträffa. Ingenstans i världen. Han skulle samarbeta med andra unga och jobba för en bättre värld.
När han kom till Sverige frågade han runt hur han kunde engagera sig för mänskliga rättigheter. Någon sa då – SSU.
Därför är han i dag aktiv i detta ungdomsförbund.”

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Den 14 februari är du som prenumererar på mitt nyhetsbrev välkommen på ett seminarium som jag håller i Stockholm speciellt för er prenumeranter. Det är gratis och vi träffas på Hornsgatan 52 vid Mariatorget.
Det börjar 08.30 prick och håller på till 10.00. Därefter kan den som vill stanna och ställa frågor göra det.
Jag bjuder på kaffe.
Jag vet att det kommer att bli fler som vill komma än vad jag har plats för. Därför går jag strikt på turordning. Den som anmäler sig först får första platsen och så vidare.
Jag kommer att berätta om hur man arbetar med Storytelling. Jag svarar på era frågor och försöker anpassa mig så mycket jag kan efter era respektive organisationer och företag.
Min bok Storytelling befolkar varumärket kommer jag att sälja till den som vill för specialpriset 200 sek. Kontant mot kvitto.
Jag återkommer till er som fick plats efter att ni mejlat svaret Seminarium ja tack genom att vända detta mejl.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Det var allt för denna gång. Jag som skriver nyhetsbrevet heter Matts Heijbel. Jag är författare och journalist med socialantropologisk bakgrund.
Jag arbetar sen tio år med Corporate Storytelling och har som storyteller haft flera hundra uppdragsgivare i Sverige och utomlands.
Nyhetsbrevet är mitt sätt att hålla kontakt med människor som är intresserade av denna emotionella kommunikation som leder företag och organisationer till framgång. Corporate Storytelling kan användas i rekrytering, ledarskap, marknadsföring, sälj och i odlandet av starka varumärken och företagskulturer.
Vill du inte ha det längre så vänder du bara mejlet med ett Nej tack! så plockar jag bort dig ur sändlistan.
Hej så länge hälsar
Matts Heijbel
Stockholm / Grödinge 1 februari 2012