Jag jobbar för närvarande med storytelling i Landstinget i Kalmar län. Här är en story från den landstingsvärlden:
”Mamman skulle gå med sin lille pojk för att visa upp en del utslag han hade på huden. De väntande nu i ett besöksrum när dörren plötsligt öppnades och doktorn stod där i vit rock och med stetoskopet hängande runt nacken.
– Hej min lille vän, vad heter du då? frågade doktorn. Pojken blev livrädd och flög upp i mammans knä.
Doktorn förstod att han misslyckats så han sa till mamman och pojken att han kommer strax igen. Han gick ut ur rummet och tänkte stilla hed handen i hakan. Hur skulle han göra för att nå fram till pojken. Skulle hen krypa? Nej – åla. Det skulle han.
Han la sig på mage, kastade stetoskopet upp på ryggen och ålade medelst hasning fram mot dörren som han öppnade med en huvudknyck. Han ålade fram till pojken och tittade upp på honom.
– Hej min lille pojke vad heter du då, frågade doktorn.
Pojken tittade på den ålande doktorn och svarade leende.
– Markus.
Sen var detta löst och doktorn fick undersöka pojkens utslag.”
Gullig barnhistoria. Javisst! Men också en berättelse om bemötande gentemot en av våra minsta.

Jag läser att TV3 har det besvärligt. När Kanal 5 fyllde femton 2004 skrev jag en ”storybook” åt företaget som behövde en samlande berättelse. Snittåldern hos medarbetarna var då 29 år så för dem hade kanalen i stort sett alltid funnits men de hade ingen Corporate Story. Det blev ett 40-tal anekdoter om den kommersiella uppstickaren som utmanade public service och Stenbäcks TV3.
När kanalen senare korades till Sveriges bästa arbetsplats var Dagens Industri tvungen att skriva om Kanal 5 trots att kanalen inte fanns på Stockholmsbörsen. Journalisten kunde inte motstå vår berättelse. Eftersom den var sann blev det ett helt tidningsuppslag om Kanal 5 och dess kultur i DI. Det blev en PR-vinst av kaliber.
Slutsats: Fånga upp de sanna berättelserna om verkliga händelser så ökar möjligheten att påverka vad som skrivs och sägs i media.
Så här beskriver Kanal 5 sin historia i dag.