Nyhetsbrev 62: De ropade jävla neger!

I går gick det sextioandra nyhetsbrevet från storytellers.se ut till prenumeranterna. Vill du läsa det så kan du klicka på länken här under. Nu är det det drygt 3.100 prenumeranter. Vill du kostnadsfritt vara med på sändlistan framöver så kan du skicka din mailadress hit: nyhetsbrev@storytellers.se


Nyhetsbrev 62:
Hej Storytellervän.
Det är dags för det sextioandra brevet från storytellers.se där jag, Matts Heijbel, reflekterar och berättar om vad som hänt på storytellingfronten sen sist. Jag har sen du hörde från mig senast i början av maj jobbat med Röda Korset, Information Rosenbad på Regeringskansliet, Katrineholms kommun, Sos Barnbyar, en estnisk Marknadskonferens i Pärnu och många flera.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
I många fall handlar det om Employer Branding, alltså hur arbetsgivaren ska bli attraktiv och locka de bästa medarbetarna. Ibland handlar det mer om att öppna upp och stärka varumärken och organisationer. I några av fallen har vi också digitaliserat berättelser till korta tvåminutare med hjälp av kamera på stativ.
Någon frågade mig vad skillnaden är på Storybuilding och Storytelling. Någon sa sig vilja hålla på med Customer Storytelling och någon talade om Storyselling. Kärt barn har många namn. För mig passar alla dessa ord efter ett kraftfullt Storylistening in under Storytelling i och om organisationer och deras varor och tjänster.
Storybuilding är på sätt och vis ett spännande begrepp om man menar att berättelserna nu mera delas och byggs vidare med hjälp av läsare och lyssnare. Kommentarsfälten på nätpublicerade texter göra att alla är med och bygger berättelsen. Det är något annat än förr när först sagoberättare och kloka gummor hade en tung roll i berättandet och senare i historien när journalistkåren nära nog monopolistiskt bestämde vad som skulle publiceras.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Men även politiker och de klassiska publicisterna tycks nu vilja återerövra berättandet. I Publicistklubbens årsbok 2011 diskuteras berättandet som tema. Vem berättar och hur. Jag som är både utbildad journalist och som varit lärare på Journalisthögskolan ser tydligt genom åren maktförändringarna i det berättande samhället.
En vanlig TT-notis om en utsatt kvinna i Tomelilla nyligen hade kunnat se ut så här:
”En kvinna utsattes under fredagen för förolämpningar och stenkastning i Tomelilla. På väg mot centrum följdes hon av ett gäng tonåringar som hotade henne och fällde rasistiska tillmälen.”
Men Sydsvenskan, som ville berätta snarare än rapportera, gjorde sig mer tydlig i sitt händelsebaserade berättande om denna händelse. De satte scenen och befolkade den:
”Vad ropar de? Jävla neger? Något med gardiner? Kanske ”Ta av dig din gardin!”?
Varför kan de inte bara sluta? tänker Malyum Salah Hashi när hon på nytt flyr undan tonåringarnas trakasserier, småspringande nerför backen mot Tomelilla centrum.
En gång vänder hon sig om:
– Jag är precis som era mammor! ropar hon.
Men de slutar inte.”
Den berättelsen tog skruv i samhället och visade det emotionella berättandets kraft. Polisen fick nu lov att förklara varför de inte agerat trots anmälningar och många drog efter andan över vad som händer i Sverige 2011. Tack vare ett bildmässigt berättande istället för den formella nyhetsrapporteringen nådde Sydsvenskan fram.
Här är Sydsvenskanartikeln.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag ska nu besöka Sveriges Radio och deras informatörer. Alltså inte journalisterna som levererar Sveriges Radios program utan informationsfolket på insidan av varumärket som får organisationen Sveriges Radio att fungera och visa sin kompetens.
Tänk om Sveriges Radio kunde bygga upp en berättarrepertoar om sig själv, om hur man är som arbetsgivare, om meningen med Public service. Man skulle kunna skörda berättelser som sen kan bäras och sprids av de professionella medarbetare som i de festa fall är en slags berättare. Då blir det Corporate Storytelling apropå Sveriges Radio och Public service.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Apropå orden Story-hit och Story-dit så är förstås lyssnandet grunden. Vi har två öron och en mun. Den som inte lyssnar har inget att berätta. Det ser jag som en slags grundlag. Men det hindrar förstås inte att företag och organisationer sedan kan använda dessa sanna berättelser för att påverka bilden av sig själva och för att nå framgång vid lägereldarna i fikarum och lägereldarna på Facebook. Det är det det handlar om. Kör inte fast i definitionerna utan var bara människa och tro på att du kan påverka med emotionella berättelser hämtade från verkligheten.
Berättelser om en önskad framtid som redan börjat visa sig kan dessutom dra organisationen in i framtiden och erbjuda en vision om vart vi är på väg. Vems värderingarna är det kan man förstås diskutera och avgöra i sin strategiska plan. Vi har förstås, som företag eller organisation, rätt att välja våra berättelser men vi kommer förstås ingen vart om vi inte uppfattas som sanna och trovärdiga.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Man kan också berätta om misstag för att kanske stimulera andra att inte göra så. Det gjorde en mycket hög officer som jag träffade på ett seminarium. Han tog sin utgångspunkt i att Försvarsmakten måste arbeta mycket tydligt med relationerna med varandra. Hur man ser varandra, hur man ställer upp på varandra och att man inte tillåter mobbning och trakasserier.
Officerens ställde sig upp och vände sig mot seminariedeltagarna. Sen gav han denna berättelse:
”Som ung kompanichef för säkert 30 år sedan tog han emot en grupp inryckande rekryter som skulle göra sin värnplikt på hans regemente i Skövde.
De unga killarna skulle infinna sig till lunch och påbörja sin utbildning med att kvittera ut kläder och sin utrustning. Rekryterna kom duktigt i tid och det verkade som att kompanichefen skulle kunna pricka av dem alla på sin lista.
Men en av de unga pojkarna kom dit eskorterad av polis. Han var dömd för brott i sin hemstad Mariestad och hade nu fått sin dom omvandlad till värnpliktstjänstgöring. Den unge soldaten följdes därför av polis och lämnades över till regementet.
Det gick bra för Mariestadsbon i lumpen och han smälte väl in i gruppen.
När det blev helg skyndade sig de värnpliktiga att byta om till civila kläder för att resa hem till familjer och flickvänner.
Men inte Mariestadsbon. Han behöll militärkläderna på stannade ensam kvar på luckan. Kompanichefen talade med honom och frågade hur det var innan han själv åkte hem till sin familj.
– Det är okej, sa soldaten men jag vill inte åka hem till Mariestad. Det är så lätt hänt att jag dras in i missbruk och olagligheter med dem som känner mig där.
Så där fortsatte det under värnpliktstjänstgöringen. De andra åkte hem medan Mariestadsbon stannade kvar i någon slags beskydd på regementet i Skövde.
Efter ett halvår ringde socialen från Mariestad hem till kompanichefen och frågade om han kunde tänka sig att som privatperson bli övervakare för den unge Mariestadsbon.
Kompanichefen, numera alltså hög militär, tänkte en stund innan han tackade nej. Han hade egna barn hemma vid den tiden och tyckte inte att han hade tid att vara övervakare åt någon.
Några månader senare var det dags för MUCK, Militär Utryckning Civila Kläder. De värnpliktiga festade och rusade vidare ut i livet.
Då bröt Mariestadspojken ihop. Han var otröstlig när han hulkande sa till kompanichefen att han var livrädd för att åka hem till Mariestad. Han skulle aldrig klara av att möta sina så kallade vänner. Detta var, menade han, en resa bort från tryggheten och in mot undergången.
Men värnplikten var tyvärr över nu och han kunde inte stanna längre, förklarade kompanichefen.”
– Det där har jag ångrat i 30 år, berättar idag den nu höge militären. Jag vet inte ens om pojken lever längre.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Det var allt för den här gången. Jag som skriver heter Matts Heijbel. Du får brevet för att du skrivit in dig via storytellers.se eller för att du skrivit upp dig i samband med något av alla mina seminarier.
Vill du inte vara med längre så kan du helt enkelt vända mejlet med ett Nej tack så tar jag bort dig direkt. I dag är du en av cirka 3.100 prenumeranter.
Hälsn från Matts Heijbel
Stockholm / Grödinge
15 juni 2011