Vad är sanning?

En gång frågade min äldste son mig vad jag menade med sanning eftersom jag talar så mycket om att berättelserna jag skördar ska vara sanna. Nu är det så att sonen har läst 60 poäng i filosofi så han är tränad i att tänka filosofiskt. Därför tar jag fram faderspriviegiet att kärleksfullt avfärda och smita undan. Mitt svar blir:
Håll käften!
Jag vet nämligen att om man börjar vrida och vända på sanningsbegreppet i de här sammanhangen så kör man fast. Man kör fast i hjärnkontoret. Man kan inte hålla på med en så pass emotionell kommunikationsform som denna om…


man måste analysera berättelserna strikt i varje nyans utifrån sanningsperspektivet.
Det kan bli som när tusenfotingen fick frågan vilket ben hon startar med när hon ska gå någonstans. Hon tänkte länge och väl men kunde inte för sitt liv komma fram till vilket ben som startade hennes tusenfotsvandring.
Sen dess står hon där handlingsförlamad och oförmögen att komma någon vart. Därför blir hon också hindrad att se och lära något nytt.
Det är riktigt att jag säger att Storytelling i och om företag och organisationer ska bygga på sanna berättelser hämtade från verkligheten. Det är helt enkelt A & O i denna emotionella kommunikationsteknik.
Men vi behöver inte källforska och analysera. Berättar någon om något hon eller han varit med om eller hört om apropå exempelvis en kund så tror vi på personen om hon eller han säger att det är sant, att det har hänt. Gillar vi berättelsen och tycker att den är användbar så plockar vi den.
Det samma gäller om man berättar något exempel om ”hur vi är här på firman.” Upplever medarbetarna att det stämmer. Det där är typiskt för oss när vi är som bäst! ( eller sämst ) då är det sant.
Vi ska inte, i de här sammanhangen, hitta på sagor eller plocka in urban legends och vandringsskrönor. Det är helt enkelt så som det gamla talesättet säger: Verkligheten överträffar dikten.
Det är den sanningsdimensionen jag mässar om när jag säger att verkligheten duger. Att berättelserna finns framför näsan på oss och bara väntar på att bli skördade och satta i arbete för att utveckla organisationen, bygga upp en vinnande berättarrepertoar och befolka varumärket.
Ibland slår mig ändå den gamla kvällstidningsklyschan: Kolla aldrig en story, den kan spricka.