Vems berättelse?

Jag får ibland frågan om Storytelling alltid måste hylla företaget och arbetsgivaren. Jag har träffat fackliga företrädare från Älmhult som säger sig vara trötta på det de kallar Kampradfjäsket. Jag har hört ungdomspolitiker vara emot Storytelling för att den, enligt dem, alltid förskönar arbetsgivaren. Så behöver det förstås inte vara. Berättandet är i sig värdeneutralt och bästa storyn vinner.
Nu har jag en bok i min hand fylld med berättelser…


…från arbetsplatser utgivna av fackliga aktivister i urval och redigering av Frances Tuuloskorpi. Boken heter Hopsnackat och består av anonyma berättelser i form av rapporter från verkligheten som Tuuloskorpi hoppas ska stimulera andra att ta efter.
Unisona gubbar heter berättelsen om hur mobilsamtalen ringde in 70 procent av sopbilarna från hela Stockholm till ett av sopföretagets huvudkontor när sopföretagen trixade med löneavtalen för att skilja på fastanställda och nyanställda och extrafolk.
Gubbarna klev ur bilarna och gick och tog ett snack med cheferna där inne. Cheferna blir jävligt spaka när alla kommer in unisont.Och de här chefrna har verkligen anledning att vara spaka och skraja, för de har lurat folk på pengar i 8 år.
(…)
Sen kom Transport och tog en förhandling och sen var det klart: Alla ska få lön enligt vårt avtal, inte bara de fast anställda.”
Storytelling är ett sätt att använda berättelser om händelser för att visa värderingar och för att bygga en gemensam kultur. Självklart kan det också användas i fackligt och politiskt arbete.
Det slår mig att den nästan religiösa hyllningen av Apple och Steve Jobs nu allt mer utmanas av berättelser om Apples slutna företagsfilosofi och när Apple blir överdomare i vad som får sägas och visas inom Appleteknologins appar.
Hur var det nu med lagar och lagstiftare? Är det Apple och Google och deras värderingar som bestämmer vad vi får visa eller säga? Eller är det regering och riksdag?
Själv arbetar jag med berättelser i privat näringsliv, offentlig sektor, frivilligorganisationer och olika typer av politiskt, fackligt och religiöst baserade värderingsorganisationer.
Alla behöver de ta tag i sitt berättarkapital för att synas och för att göra sin organisations samtid och framtid synlig – och möjlig.