Berättelsen sannast

Jag har lagt märke till att allt fler inom politiken numera talar om berättelsen och vad viktigt det är att ha en bärande berättelse. Det är en trend. Det här gläder en erfaren berättarmissionär som jag. Alla mänskliga sammanslutningar och därmed alla organisationer, oavsett uppdrag, behöver odla sina berättelser baserade på händelser som visar meningen med att de finns till. För politiken behövs mentala bilder för att nå fram till dem som ska ge sin röst till stöd…


I går skrev Katrine Kielos om detta på Aftonbladets ledarsida. Hon inledde med utrycket och den retoriska frågan:
Vad är mer sant än sanningen? Svar: Berättelsen!
Det där är en lurig retorisk ordlek men inte svår att ta till sig. Berättelsen skördad från verkligheten är en sanning som du kan förhålla dig till. Du behöver inte nödvändigtvis sympatisera med vad som händer i en politisk berättelse men du kan förhålla dig och då uppstår en relation på ett annat sätt än vad som kommer via apeller och pläderingar.
Socialdemokratin har, så vitt jag kan se, väldiga problem med detta för närvarande. I den mån rörelsen använder berättelser så tycks det mig att de ofta är hämtade från det förflutna. Det samma gäller för övrigt stora delar av de gamla breda folkrörelserna som har svårt att nå fram till dagens unga.
Jag har besökt flera olika partier och intresseorganisationer av olika slag genom åren. Senast i helgen träffade jag en grupp SSU:are från hela landet och vi diskuterade berättelser och skördade berättelser från deras politiska arbete.
Mest gripande för mig var deras personliga berättelser om varför de blivit politiskt intresserade och varför de valde att gå med i SSU.
För mig är storytelling ett värdeneutralt verktyg. Det är inte svårt för mig att närma mig en politisk eller religiös organisation och söka efter deras berättelser. Berättelser som befolkar deras varumärken och bär deras värderingar. Bästa berättelsen vinner helt enkelt, eller den berättelse som flest kan relatera sig till.
Jag har hört många centerpartister tala om sin emotionella partiledare. Hon lär vara mycket känslosam när hon är på insidan av centerns varumärke, när hon träffar centerrörelsen. Men detta får vi som ska rösta inte se.
Den Mauden visar inte upp sig inför allmänheten. Kanske hade det ändå funnits en ledig position för en emotionell partiledare även i svensk politik. Varför tog hon inte den?
När jag var med på en konferens nyligen kring språket så hörde jag ledande retorikexperter säga att Jimmie Åkesson är en skicklig retoriker. Själv har jag lagt märke till att Fredrik Reinfeldts gärna berättar från sina resor i Sverige där han faktiskt talat med verkliga människor som han gör synliga i stället för att dra svepande haranger om att minsann veta hur sjuksköterskor eller rörmokare har det.
Politiken behöver alltså skörda berättelser som har relevans i dag och som pekar framåt. Sen behöver partierna och andra värderingsstyrda organisationer också bygga en sammanflätad övergripande berättelse.
Låt det historiska vara historia. Om man hämtar något ur museet så måste det absolut ha resonans också i dagens samhälle. Annars är det ingen större mening att berätta om historien i dagens politiska retorik.
Jag väntar på dessa berättelser. De måste komma någon gång.

%d bloggare gillar detta: