Vi hängde på Hagströms

Nu är Mr Hagström död. När jag gick på gymnasiet i Skövde hade vi en grupp som sjöng blue grass och annan amerikansk folkmusik. Ståbas, en rad gitarrer, bl a Hagströms och många röster. G-banjo också förstås. Och mandolin. Vi reste runt i en gammal folkabuss i Västsverige och tjänade rätt bra med pengar, faktiskt. Musikaffären där vi hängde hette Hagströms och Hagströms gitarrer talade vi om med respekt. Nyligen läste jag storyn om Karl Erik Hagström.
Det var Martin Aagård på Aftonbladet som berättade att…


…Karl Erik Hagström, som blev 78 år, var fabrikör från Älvdalen. Han har, enligt Aagård, betytt mer för det svenska popundret än någon annan.
Han ärvde sin pappas dragspelsfabrik, ja det stod Hagströms på många av de bästa gamla dragspelen. Han reste till Amerika eftersom det gick rätt trögt med försäljningen. Han trodde amerikanarna skulle vara intresserade av dragspel.
Det var nu inte amerikanarna.
Det enda de var intresserade av var rock och rock spelas på elgitarr.
Då åkte Hagström hem till Älvdalen och började bygga elgitarrer, som vi alltså sneglade på i Hagströmsbutiken i Skövde.
Elvis använde dem, och Abba och Curt Cobain. Liksom David Bowie och Roxy Music.
Men han lärde också upp svenska folket att spela på gitarrerna. En bildningsinsats via butikerna som studieförbunden senare tog efter. Därav den svenska popmusikens gudfader, som Martin Aagård kallar honom.
En fantastisk skapelseberättelse om en nytänkande entreprenör. Det är typiskt för entreperöner. De tänker att blev det inte som det blev..såå..Vad blev det då?
Här är Martin Aagårds text om den nyligen insomnade.