Vill inte ha dem här!

Jag har varit med att dra igång Malmös storsatsning på storytelling och jag coachar fortfarande projektledaren. Nu har en mängd berättelser skördats och många ligger redan ute på intranätet för kännedom och omröstning. Jag hoppas och tror att Malmö ska orka gå igenom hela organisationen för att där skörda de nya berätelser som Malmö behöver för att hantera sin nuvarande historiska situation då vi går in i 2010. Malmö behöver nämligen nya berättelser i en ny tid, det har man kommit framtill. Därför startades storytellingprojektet där de drivs av Jalle Lorensson.
Här är en skolberättelse:


Du vill inte heller ha dem här!
Beslutet att två skolor skulle slås ihop i Malmö hade fattats mycket snabbt och förändringen skulle genomföras i det snaraste. I den ena skolan gick mestadels elever med svensk bakgrund, i den andra gick mestadels elever med utländsk bakgrund.
När beslutet nådde elevernas föräldrar uppstod enorma protester, man kallade till ett föräldramöte som mer liknade ett verbalt slagfält. Varken skolorna, de föräldrar som var för flytten eller de som var emot fick fram sina åsikter.
Man kallade till ytterliggare ett möte. Ärendet figurerade flitigt i media så även pressen var närvarande. Men inte heller detta möte ledde till framgång. Stämningen var hård. En av föräldrarna som var mot flytten gick fram till en av lärarna. Föräldern som var högutbildad och kände läraren sedan innan, lutade sig fram mot läraren och sa:
– Vad håller du på med, du vill ju inte heller ha dem här!
Läraren chockades av vännens ord. Mötet avslutades med en känsla av uppgivenhet.
Någonting måste ske. Från skolans håll beslutade man att istället för att försöka ena föräldrarna, ena barnen. Man lät barnen träffa varandra för att göra en film tillsammans. Barnen delade inte sina föräldrars fördomar, de arbetade tillsammans för att slutföra filmen.
Vid nästa föräldramöte, det tredje, sammanförde man även föräldrarna från de olika skolorna för första gången. Vid tidigare möten hade de träffats separat. I den lilla lokalen visade man filmen som deras barn hade gjort tillsammans.
När filmen var slut reste sig en av föräldrarna upp, det var lärarens gamla vän igen.
– Jag vill börja med att be om ursäkt, sa han. Jag har tidigare både sagt och uttryckt rasistiska åsikter mot er och mot era barn. Jag ångrar verkligen detta och hoppas att vi i framtiden kan stryka ett streck över situationen så som den har varit och istället samarbeta.
I och med det mötet tog man det första lilla steget framåt. Just föräldrarna som fanns där den kvällen och hörde både erkännandet och ursäkten startade ett samarbete som de senare behöll, även efter sammanslagningen.