Då Majstång – nu Varumärke

I ett 30-tal länder över hela världen firades i förra veckan Världsberättardagen. Historier och anekdoter gick från mun till mun i olika berättarträffar. Sverige ligger väl framme i detta med många olika arrangemang kring den 20 mars varje år. Här i Sverige har Världsberättardagen funnits sen början av 90-talet.
Då är det artisteri och kultur-kultur. Men när det gäller Corporate Storytelling är Sverige fortfarande i stort sett outvecklat. Världarna blandas ännu inte. Det räcker att titta…


på de program som skapas vid berättarträffar och berättarfestivaler så ser man att den svenska berättarrörelsen fortfarande oftast är museal till sin karaktär eller kopplad till skolan och skolpedagogiken eller allmänmänskliga ämnen som exempelvis Grannar.
Det handlar ofta om hur man framför snarare än vad man framför och i vems intresse.
Ofta har den svenska berättarrörelsen följaktligen karaktär av skådespeleri och artisteri. Det finns därför också en del berättartävlingar som handlar om att vinna i stunden med bästa storyn och/eller kanske framförallt bästa framförandet.
Inte bättre, inte sämre, men det är definitivt inte det som här på storytellers.se kallas Corporate Storytelling.
Det är inget fel att vara museal, det inser jag själv som studerat etnologi, antropologi, religion och folklivsforskning en gång. Det är superintressant. Jag vet också att en del museer börjat intressera sig för dagens berättelser, historien är liksom inte slut. Det är bra. Vi kan ju inte bara ha ett fryst århundrade med oss in i framtiden.
Men här på denna webbplats handlar det om organisationsberättande. Corporate Storytellern söker alltså mer i nuet och även i visionen om framtiden.
Och var hamnar man då?
Jo i företag och organisationer där 2000-talets vuxna, alltså dagens människor, befinner sig på ett eller annat sätt. Det är alltså dagens folklore jag talar om. Förr var det bondesamhälle nu är det industri- och tjänstesamhälle, kanske med postindustriella övertoner.
Jag rör mig följaktligen i mitt arbete i nuet och i dagens kultur.
Jag märker då att, precis som kulturen i det museala 1800-talet traderades och gjordes synlig med hjälp av berättelser som återberättas än i dag av berättare och museer, så görs dagens kultur och dagens förutsättningar synliga med dagens berättelser.
Ofta har de till och med liknande dramaturgi och emotionella poänger men den historiska scenen är i dag ersatt med en scen från 2000-talet och skildrar de villkor vi lever under nu. Det kan till och med vara så att en museal saga kan uppgraderas till modern med annat innehåll, andra bilder men i gammal dramaturgistruktur.
I bondesamhället gjordes meningen och nyttan med vardagen synlig med den folklore som senare samlades in av entnologer och hölls i liv av berättarna.
I 2000-talet blir parallellen Corporate Storytellng och berättelserna kan användas för att nå framgång nu, precis som 1800-talets berättelser användes för att nå framgång och begriplighet då.
Då, i bondesamhället, kanske vi dansade kring majstången. I dag kring varumärket och visionen om framtiden.
Det kan tilläggas att i Sverige så finns det, framförallt i olika regionsatsningar med EU-pengar och andra transfereringar av skatter, också tal om storytelling i upplevelseindustrin eller i besöksnäringen. Då menar man ofta att en plats behöver en bra story och att den som berättar eller guidar kan använda storytellingmetoder. Då gör man ibland så att säga platsen till en slags installation.
Detta är heller inte ovanligt att man, på egenfinansierad kommersiell grund, hittar på en berättelse för att ladda ett hotel eller en restaurang.
Allt det där är kul. Och det säljer säkert besöket och ökar platsens värde.
En svaghet, när jag har varit med i olika regionsammanhang kan vara, tycker jag, att man blir för museal. Man fryser oftast en tid vid en viss plats och håller sig till den. Sen kan man till och med klaga på att ungdomarna är ointresserade av storyn.
Mitt råd blir då: Lyssna till ungdomarna. Vad har de för berättelser som ni också kan ladda in i platsen? Det är trots allt så att vi lånar tiden av våra barn och i slutändan är det ändå de som väljer och bästa storyn vinner ju
Det är bara att titta på medelåldern i hembygdsföreningarna och hur besöken på på hembygdgårdarna utvecklar sig för att förstå att man kanske borde se sig om i den verklighet vi har omkring oss i dag och vilka berättelser den genererar.
Men det finns förstås också lite öppningar där världarna kan mötas.
Till exempel har Skellefteå en berättarfestival i april. Där är också jag inbjuden för att representera dagens folklore från företag och organisationer och tala om just de här sakerna och ge exempel på dagens folklore, skördad från kommuner, myndigheter, företag och frivilligorganisationer.
Läs mer om Skellefteås Berättarfestival här.

%d bloggare gillar detta: