Bertil grät vid hagen

Thorbjörn Larsson är präst och direktor för Ersta Diakoni i Stockholm. För regeringens räkning har han utrett nya riktlinjer för äldreomsorgen. Så här skriver han bland annat:
Äldre behandlas som bara kroppar utan integritet, utan själsliv och utan intressen. Det påminner i sina värsta former om när man för några decennier sedan opererade spädbarn utan bedövning eftersom de inte antogs kunna känna smärta. Äldreomsorgen är i långa stycken organiserad utifrån fördomar eller i mina ögon felaktiga föreställningar om vad åldrande och ålderdom är.”
Då minns jag en äldrestory som jag, som storyteller, skördade från äldreomsorgen i Uppsala för några år sedan…


Personalen på ett äldreboende ville berätta om vad de var stolta över och vad som gav dem glädje i arbetet.
Då kom den här äldrestoryn:
Varje vår och höst turades de om att ta med sig några gamla, ofta dementa, personer som bodde på äldreboendet på utflykt. Ofta hem till någon av personalen.
Den här gången skulle de åka hem till Sofia, en av undersköterskorna som bodde på en gård några mil utanför Uppsala. Där skulle de sitta i solen en stund och dricka kaffe och äta kaffebröd.
Det tog flera timmar att göra i ordning de gamla, få fram rullatorer och rullstolar. Värst var Bertil som var en grinig åldring som bara sa emot och alltid ältade och klagade på än det ena än det andra.
Hur som helst de kom i väg i den vita färdtjänstbussen och åkte till gården där Sofia och hennes familj bodde. Där satt de sen och fikade en stund och upplevde naturen.
Bertil var mest tyst och ville inte delta. Men han satt och tittade ner mot hagen där det fanns några kalvar men han kunde ju inte ta sig dit med rullstolen. Då bar personalen ned honom och rullstolen till staketet och lämnade Bertil där en stund.
Han lät kalvarna suga på hans fingrar och Bertil sken med hela ansiktet. Han hade vuxit upp på landet men bott i stan hela sitt vuxna liv. När de skulle samla ihop sig och åka hem igen så grät Bertil av sentmentalitet.
Det är så vackert, sa han.
Efter den utflykten blev Bertil som en annan människa. Han talade ofta om stunden med kalvarna och han klagade inte längre på personal och omvårdnad som förut.
Bertil blev stimuelrad och personalen fick en bättre arbetsmiljö av bara farten.