Jag läste krönikören Johan Hakelius på Aftonbladet i går. Han skrev, i vanlig satirsik stil, att litteraturen nu flyttar in i våra snabbköp. Han skrev om berättelsen om kvinnan som flyttade in i cykelfabriken och började tillverka naturchips och om hur kaffebönan si och så hittades på…

…en viss bergsluttning för att inte tala om mjukostarna.
Jag vet inte vad han egentligen tycker eller om hans exempel var verkliga. Hakelius har en ironisk stil som strävar efter att göra läsaren osäker. Så hans egentliga syn känner jag inte till men jag vet vad jag tycker:
Den som inte berättar avstår från en naturlig möjlighet att beröra och påverka och den som tar bilder från verkligheten kommer längst och lyckas bäst.
Jag minns hur jag i början av min storytellerkarriär, i början av 2000-talet, hörde om makrillfilétburkarna. Jag tror att det var ett case från Norge.
Det fanns, vill jag minnas, tre likvärdiga märken och kunderna hade ingen speciell uppfattning om vilket av dem som var bäst. Man köpte den burk man var van vid eller så slumpade det sig från gång till gång.
Priset var också i stort sett det samma.
Då kom en leverantör på att man skulle berätta om var och när fisken var fångad och av vem. Det hade man hyfsad koll på. Så skrev man något i stil med: Skepparen John Rune Petersen och hans besättning på trålaren Thor fångade denna makrill i Norska Havet i vecka 42/2001.
Samtidigt höjde man priset för att skilja ut sig mot konkurrenterna. Resultatet blev förstås att denna makrillburk sålde mer och tog marknadsandelar av de andra.
Den som berättar bäst vinner.