Nyhetsbrev 28: Familjeberättelsen

I dag har detta nyhetsbrev gått ut till prenumeranterna. Det är nr 28. Det första kom för drygt fem år sedan. Vill du också prenumerera så anmäl dig i högerkanten en bit ned. Du kan läsa brevet här:


Svårläst? Gå till http://storytellers.se
Hej vän av storytelling och organisationer.
När de ryska bombplanen i skydd av mörkret kom in över Helsingfors satt hon ihopkrupen i skyddsrummet med huvudet mellan knäna. Hon var så fruktansvärt rädd för att dö…nej vänta jag återkommer till detta längre in nyhetsbrevet.
Först lite inledning.
Det är dags för nyhetsbrev nummer 28. Det första kom för drygt fem år sedan. Här reflekterar jag, Matts Heijbel, som vanligt, om vad som händer på storytellingfronten när det gäller företag och organisationer. Jag har arbetat med att utveckla och anpassa de här tankarna efter våra svenska förhållanden sedan 1999.
Jag snackar och skriver inte bara om de här sakerna utan jag gör det också. Jag arbetar dagligen med Corporate Storytelling. Skördar stories och sätter dem i arbete i svenskt arbetsliv. Om detta handlar nyhetsbrevet och den bloggifierade webbplatsen http://storytellers.se
I det här brevet, nummer 28, berättar jag lite om kommunala uppdrag som blir allt vanligare i min värld. Jag har också några funderingar kring skvaller och kraften i det ofta okontrollerade berättandet som brukar kallas skvaller.
Jag ska reflektera lite om HR-folket och storytelling. HR betyder Human Resource, det är de människorna som är personalchefer och rekryterare i våra företag och organisationer. Jag undervisar dem på Stockholms universitet.
Men först en familjehistoria. Familjen är faktiskt också en organisation:
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Hon hade alltså sprungit ned för trapporna när flyglarmet ylade över Helsingfors och nu satt hon där tätt intill sina grannar i skyddsrummet med huvudet mellan knäna.
Hon var en ung studentska i början av 1940-talet. Hon hade just tagit studentexamen.
Något år tidigare hade hon träffat en ung svensk medicinstudent som gått en sommarkurs i Helsingfors. De hade lärt känna varandra och haft en liten lovestory där i Helsingfors cafévärld. Sen dess hade de brevväxlat över havet.
Uppe i lägenheten hade hon en hel låda med brev från Sverige.
Men nu föll de ryska bomberna. Det var hela det helvete som helt dominerade hennes liv just nu.
När sirenerna meddelade att det ryska anfallet var över gick hon gråtande upp till lägenheten. Hon hatade kriget. Hon ville inte dö. Hennes liv hade ju knappt börjat. Snart fattade hon därför beslutet:
Jag sticker!
Hon packade sin väska och rymde från sin familj. Hon började på olika sätt ta sig upp norrut genom landet. Målet var att ta sig över till Sverige via gränsen vid Torne älv i norra Finland. Hon skulle ta sig över Torneälven, tänkte hon.
Där uppe fanns också han som värnpliktig soldat, studenten som hon hade träffat och som hon brevväxlade med. Klädd i vadmalsuniform och med bössan på axeln vaktade han bommen vid bron på den svenska sidan.
Han var min pappa.
När hon kom där springande i dimman mot den svenska sidan rann hennes tårar. De föll i varandras armar och fick sedan ett långt och härligt liv tillsammans. Fyra barn, varav jag är det yngsta.
– Jag hade aldrig fått henne om det inte varit för kriget, berättade pappa i slutet av sitt liv.
Jag finns alltså till på grund av kriget.
Det är en familjehistoria.
Familjehistorier har vi alla. Var och en av oss. Vi har alla berättelser om var vi kommer ifrån och vad som gjorde att det blev som det blev.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
På samma sätt har varje organisation och varje företag sina skapelseberättelser. Sitt eget förflutna. Den storymedvetne letar efter berättelserna och förpackar dem. Sätter dem i arbete!
Det är då vi förstår var vi kommer ifrån, var vi befinner oss och vart vi är på väg.
Som Corporate Storyteller vet jag vad jag söker tillsammans med mina uppdragsgivare. Jag vet vad vi hoppas kunna skörda i organisationen och bland medarbetare och kunder. Berättelserna är en del av organisationskulturen.
Vi letar systematiskt. En del berättelser lever redan och gör sitt jobb i organisationen. Andra får vi lirka och kämpa med innan de blir synliga.
Många traditionsbärare vet inte ens att de bär på viktigt guld för varumärket och organisationen.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Sen sist har jag haft en del kommunala uppdrag. Mycket intressant var det att få träffa människor inom socialtjänsten i norra Botkyrka. Jag föreläste i Fittja. Jag talade om hur man kan använda stories både i kommunikationen med andra i kommunen, med media och med kunder och klienter. Snart ska jag utbilda en hel grupp medarbetare på socialförvaltningen i Botkyrka.
Botkyrka säger sig vara ”Långt ifrån lagom” och det är ord som väl fångar denna unga, mångkulturella kommun i södra Storstockholm.
Jag har nu förfrågningar också från en annan kommun som vill ha hjälp med att söka sina värdebärande kommunala stories. Berättarkapitalet finns ju överallt där människor är verksamma så det är bara att söka och skörda när man vet vilka värden man vill kommunicera..
Jag har också, sen sist, på uppdrag av Västra Götalandsregionen, skördat förlossningsberättelser vid Norra Älvsborgs Länssjukhus. Fantastiska berättelser om hur det kan gå till när barnen föds i Västra Götaland.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag har på storytellers.se också berört skvallret på våra arbetsplatser. 7 av 10 skvallrar nämligen på jobbet, enligt Aftonbladet. För mig är skvaller inte nödvändigtvis något negativt. Det kan bäras av en enorm kraft och det finns många informella kommunikatörer som skvallrar. Frågan är bara vad de säger.
Se helt enkelt till att de har konstruktiv information så att de kan göra nytta i den interna kommunikationen. Försök att identifiera dem och förse sen berättarna med kreativa varumärkesstärkande berättelser.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
När jag var på Stockholms universitet och hade min kurs i kommunikation och storytelling i förra veckan så ställde sig studenterna upp och applåderade när passet var över. Så svältfödda är de på besök från den så kallade verkligheten.
De blivande personalcheferna kan mycket väl engagera sig i berättarkapitalet på sina kommande arbetsplatser. De ansvarar ju för humankapitalet och det är ju i stor utsträckning medarbetarna som äger och bär berättelserna i organisationen. Jag har förresten blivit ombedd att skriva en bok om just detta HR-perspektiv men jag har inte hunnit ännu. En annan storybok ligger före i spåret. Den hoppas jag få ut på marknaden på vårkanten.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag som skriver det här nyhetsbrevet heter Matts Heijbel. Antingen har du själv tecknat dig på sändlistan via nätet eller så har du gått på något av mina seminarier.
Det jag tar upp här finns i fördjupad form på http://storytellers.se där det finns över 500 texter om Corporate Storytelling. Där finns tips, frågor och svar, akademiska uppsatser och mycket annat. En riktig entusiastplats.
Om du inte vill ha brevet längre så kan du skriva nej tack till nyhetsbrev@storytellers.se
Hälsn
Matts Heijbel
Stockholm 12 november 2007