I naturvetenskapen är kraven på saklighet och vetenskaplighet förstås stora. Jag brukar alltid hävda att storytelling ska hålla oss till verkligheten, vad det nu är. Ett sätt att beskriva exempelvis en fågel kan ju vara detta:

…som jag hittar apropå en ny bok av Elena Balzamo recenserad av Erik Bergqvist i SvD. Det är en svensk ursprungssaga om en av våra vackraste fåglar som går ungefär så här:
När Gud skapade fåglarna var alla från början grå så Gud målade dem i olika färger. Ett gult bröst där, en röd hakklapp där och så vidare.
En fågel var så blyg att den inte vågade sig fram förrän Gud var trött och började plocka ihop sina penslar. När Gud fick se den lilla fågeln blev han så rörd att han tog penslarna och torkade av dem mot den lilla fågelns gråa fjäderdräkt. Sen sa han att: Du ska heta Steglits.
Alla som sett en steglits vid fågelbordet eller ute i bland träden förstår berättelsen precis.
Det finns flera sådana berättelser, exempelvis i Nationalnyckeln, det stora svenska artdataprojektet där man kan läsa exempelvis om relationen mellan myrorna och en speciell fjärlislarv.
Larven är mycket rädd på ängen, orolig att nån fågel ska äta upp den. Därför blir larven glad när myrorna tar hand om den och transporterar den försiktigt till myrstacken där de skyddar den. Anledningen att myrorna tar så väl hand om larven är att de älskar sockret som de kan slicka i sig från larvens rygg.
Det är en fin berättelse som förklarar en del viktiga sammanhang och samspel i ett storyformat och som kan väcka intresse för sammanhang som annars bara de mycket specialiserade experterna förstår. Och visst handlar det om verkligheten, på sitt sätt.