Man säger ofta att det i alla tider har varit kring lägereldarna som människor har berättat för varandra och fört över kunskaper och värderingar till varandra. Jag har tränat på mina barn.

Mina två yngsta barn är födda på 90-talet. Då hade jag läst så många sagoböcker för de äldre barnen att jag var less på dessa eviga sedelärande berättelser som finns fångade i sagoformaten.
Jag bestämde mig för att jag skulle berätta muntligt för mina yngsta istället. Jag skulle berätta om sanna händelser ur mitt liv. Minimalistiskt berättade jag om när jag slogs på skolgården med den där dumma killen. Om första blosset. Om när jag snattade ett ärtrör och en ballong. Om när jag var kär första gången. Om när mina storabröder bråkade. Om när min cykel blev stulen. Om när jag var rädd för kriget. Och så vidare.
Jag märkte att de blev oerhört fascinerade och att de själva började berätta – vilket de fortfarande gör. Jag märkte att de ville ha mer och mer. Och jag har märkt nu på senare år att detta har bundit oss nära varandra. De känner mig utan och innan. Eftersom jag alltid talade sanning – lite överdrifter kanske men sanning – så behövde jag inte tynga hjärnan med att komma ihåg mina eventuella lögner.
För mig blev det där en träning som banade väg för Corporate Storytelling. En träning i att berätta. Det kändes som att jag sträckte mig bakåt i historien bort bortom IT-bubblan, Jag återupptog berättandet som förekommit på detta vis i alla tider och alla kulturer.
Prova själv med egna eller andras barn. Eller med dina vänner. Måla med klara färger. Berätta så att de ser framför sig hur det såg ut och hur det lät. Bjud på dig själv. Då märker du snart vilken stor energi som ligger i berättandet från en människa till andra. Och hur de själva börjar berätta.