Olika kategorier av berättelser

På sätt och vis är nästan alltid den muntliga berättartraditionen den ädlaste i storytellersammanhang. Men den kräver förstås sin förenklade och avskalade dramaturgi. Storyn kan gott få mellanlanda på papper eller nät. Men för att hitta rätt kan det vid skördandet hur som helst vara bra att ha vissa kategorier i huvudet. Här några av mina kategorier.


Hjälteberättelsen är storyn om en person som är väldigt vaken eller skicklig och som åstdakommit något speciellt.
Lätta-på-trycket-berättelsen tillåter oss, att som grupp, få lätta på trycket genom att kamratligt, främst inåt organisationen, tala om ”tokiga kunder”, egna knäppskallar eller olika lustiga händelser. Vi får skratta åt oss själva och åt andra för att lättare kunna hålla ihop och fortsätta med det egentliga.
Misslyckandeberättelser visar våra misslyckanden. Vi erkänner att det gick snett och vi ser sanningen i vitögat. Vi har lärt oss. Förhoppningsvis behöver vi inte gå i samma fälla igen.
Nästan-misslyckanden eller överlevarberättelser kallar jag berättelserna om hur det bara nästan gick riktigt snett. De visar att vi faktiskt grejade det hela. Förhindrade det fulla misslyckandet. Därav överlevarberättelser.
Personberättelser kallar jag den rika flora av berättelser om personer som surrar i organisationen och i omvärlden. Det är kanske den vanligaste företagsfolkloren. Ibland kan man sopa in olika typer av skvaller och förtal under den här rubriken men väldigt mycket är förstås positivt laddat – något som nog är att föredra i medveten Corporate Storytelling.
Skapelseberättelser handlar ofta om hur allt började historiskt sett. Men det behöver inte bara vara den första produkten eller grundarens bakgrund och idé. Det föds faktiskt nya skapelseberättelser hela tiden. De handlar om viktiga milstolpar, nya idéer eller utvecklingssprång.
Visionsberättelser är ofta de mest spännande av alla. De handlar om vad vi hoppas kunna berätta om två år. Vad vi kanske redan ser i det lilla men som vi hoppas ska vara typiskt för vår organisation om några år. Dessa berättelser kan vara A & O i förändringsarbete och förändringsprocesser.
Värderingsberättelser visar att vi lever efter våra värderingar. Någon eller några personer förkroppsligar och visar med sitt beteende att vi står för för det vi påstår att vi står för.

5 responses

  1. Jag använder historier när vi hjälper våra uppdragsgivare med varumärken. Jag tycker berättelsen är en utmärkt metafor för varumärken. För att lyckas med detta tycker jag att det är viktigt att hitta en för målgruppen relevant konflikt att bygga ramberättelsen på.
    Jag inspireras gärna av arketypiska historer men kan tycka att de riskerar att göra mig och min uppdragsgivare lite begränsade i vår författande. Hur ser ni på användandet av arketyper?

  2. Arketyper av berättelser är, som jag ser det, en slags urberättelser som finns i de flesta kulturer och som upprepar sig där människor utför någonting tillsammans.
    Självklart kan du ta en urberättelse och leta upp en variant av den i företaget eller organisationen. Arketypen har en fungerande och väl beprövad dramaturgi.
    Det är väl bra. Men jag håller fortfarande fast vid att de som sen hör berättelsen, medarbetare eller kunder, ska uppfatta att det är en sann berättelse som fyller och befolkar varumärket med människor och verklighet.

  3. Hej, Jag är intresserad av själva ordet ”urberättelse”. Det står inte i NEO, tycks vara på modet bland lite svajiga litteratur-kritiker. Hur vill du definiera det? Har du några referenser att luta dig mot? Tacksam för svar.
    SAB

  4. Jag får nog kasta in handduken där. Jag menar – rätt ovetenskapligt – en berättelse som kanske finns på olika håll och som rör ett speciellt tema eller har en speciell dramaturgisk poäng.
    Det kan vara en barmhärtig samarit eller en David och Goliath eller en Rödluva som får dela med sig av sin dramaturgiska poäng till ett företag eller en organisation. Detta när man talar om Corporate Storytelling. När man behåller struktur och poäng men fyller berättelsen annan tid och plats och befolkning.
    Rätt blekt svar på din undran. Men jag kommer inte längre. Kanske berättarröreslen har något svar på detta? Jag ska tipsa Ulf Ärnström han brukar ha svar på det mesta.

  5. Frågan är fri – och svaret därefter. Jag får nog kasta in flera handdukar.
    Jag tror att ordet ”urberättelse” är en litterär dröm. Visst finns det vissa mönster för berättelser och berättelseteman som är vanliga i vissa kulturer eller sub-kulturer. Det finns också en uppsjö av sätt att beskriva berättelsens ”grammatik” eller ”dramaturgi”. Eller försöken att finna de sju eller trettiosex grundintriger (wikipedia har en bra artikel, sök på ”thirtysix basic plots”)
    Men själv tror jag inte att det finns någon enkel och elegant motsvarighet till kemins tabell över ”grundämnen”. Det intressanta problemet är att i verkligheten är berättelsens ”uppdrag” hoptrasslat med ”form”, ”innehåll” och ”kulturellt sammanhang”. Därför tycker jag att Matts lista på kategorier är intressant eftersom den baserar sig på praktiska erfarenheter av berättelser i ett rimligt avgränsat sammanhang.
    Jonas skrev ”Jag inspireras gärna av arketypiska historer men kan tycka att de riskerar att göra mig och min uppdragsgivare lite begränsade i vår författande. Hur ser ni på användandet av arketyper?”
    Ska jag berätta på scen med uppdraget att ge lyssnarna en kulturupplevelse har jag glädje av att känna och behärska de berättelsemönster som är vanliga hos lyssnarna. Men jag kan ju inte följa ”recepten” till punkt och pricka. Det blir för tråkigt. Då kan lite fantasi vara en bra krydda. Eller den skitiga och komplexa verkligheten.
    Mvh, Ulf Ärnström