Sassa Brassa Mandelmassa

När man arbetar med Corporate Storytelling så är det viktigt att rätt tidigt ha en måldiskussion. Man vet förstås inte vilka berättelser man kommer att kunna skörda ur organisationen. Men man bör tidigt tillsammans kunna resonera om vad man hoppas finna och hur man ska använda berättarkapitalet. Är det finstämda underfundiga personskildringar och kulturspeglingar eller är det hejaramsor typ Sassa Brassa Mandelmassa?


Jag har själv för några år sedan, vid ett av mina större uppdrag, sett en målbildskonflikt blomma ut. Den bild av organisationen som jag steg för steg fick fram och som jag tyckte speglade varumärket på ett utmärkt sätt var inte hejaramsig utan mer präglad av berättelser om enskilda personer i speciella situationer.
När företagets representanter, mina uppdragsgivare, fick se berättelserna blev de besvikna på en del av materialet. Jag förstod då att de ville ha mer av just kategorin hejaramsor.
Det slutade med att att en del mer personnära berättelser togs bort. Andra av mer hejakaraktär lades till och en del stöptes om i hejastämning. De blev helt enkelt Sassa Brassa Mandelmassifierade.
Ibland är det förstås helt rätt med Heja Heja och Sassa Brassa. Ibland kanske man hellre skulle tänka i andra banor. Den historiska situationen och målbilden bör avgöra det. Och vad man hoppas åstadkomma med sina berättelser.
Viktigast för mig är att berättelserna bottnar i verkligheten. Corporate Storytelling handlar i mina perspektiv inte om sagor utan om bilder från verkligheten.