Polisens viktigaste vapen

Polisläraren stod för några år sen inför de nya studenterna och skulle introducera dem till deras blivande yrke med en pedagogisk fråga.
– Vilket är polisens viktigaste vapen? frågade han.
– Pistolen, försökte någon.
Nja. Det var inte riktigt det jag var ute efter…
– Batongen, försökte någon annan.
Men det var inte riktigt det heller som läraren var ute efter.


Polisläraren hade nämligen tänkt komma med den fyndiga poängen att det var pennan som var det viktigaste vapnet. Den fredliga pennan med vilken polisen tar upp rapporter och berskriver verkligheten. Så han försökte igen.
– Handklovarna, sa någon då.
Nä, inte riktigt det.
Då räckte en av eleverna upp handen och sa att det var munnen och tungan som var polisens viktigaste vapen…
Här blev läraren lite ställd. Snart kom ett förslag till:
– Öronen. De måste ju vara viktigare än munnen eftersom vi har två öron och en mun. Vi måste lyssna och förstå och vi måste tala med människor i vårt arbete.
Efter denna stund har svensk polisutbildning ofta betonat just munnen och öronen som polisens viktigaste vapen.
Denna mer allmänt beskrivande polispedagogiska berättelse kom fram när jag hade Storytellingseminarium med Polishögskolan i Stockholm i dag. Sen kom det rader av kulturspeglande och stimulerande berättelser som Polishögskolan kan använda i det fortsatta arbetet mot morgondagens polisutbildning.
En verksamhet kan förstås beskrivas i budget, personal, fastigheter, leveranser av produkter (poliser), fordonspark. Men det är viktigt att också samla och använda organisationens bästa berättelser. Det är därför man kontaktar en Corporate Storyteller som kan hjälpa till att skörda berättarkapitalet.