Kardborrebandet

Jag hörde en amerikan berätta en skapelsestory om kardborrebandet. Det var, enligt honom, någonstans i de europeiska alperna som idén först kläcktes. Det gick till så att en man och en hund skulle gå på sin dagliga promenad…


Mannen och hans hund gick som vanligt utmed ängarna med utsikt över dalgångarna. Mannen och hunden älskade dessa promenader. Frisk luft, vacker utsikt. Gemenskap och motion.
Det var egentligen bara en sak som irriterade dem båda. Det var dom dom där jävla kardborrarna som alltid fastnade i hundens päls så fort han lekte loss vid sidan av stigen.
Mannen fick, när de kom hem, lirka och vicka med dem för att de skulle lossna. Ibland fick han rycka och dra, något som hunden inte gillade alls. Hunden gnydde och husse svor. Ibland fick mannen till och med klippa loss stora tussar från hundens päls.
Den här dagen tänkte mannen att han skulle ta och titta lite närmare i mikroskopet på en sån där lurig kardborre. Han ställde in förstoring och skärpa och satt snart helt fascinerad och muttrade över den fantastiska skapelsen. Han blev hänförd över de små hullingarna som var så fiffigt konstruerade för att de lätt skulle fastna i pälsen på djuren och därmed sprida arten till nya platser och biotoper.
Det där borde man kunna härma, funderade mannen. Därmed var idén till kardborrebandet född.
I dag finns kardborrebanet i miljoner och åter miljoner produkter världen över.